Idag har jag lärt mig att om en restaurang serverar färdiglagade kycklingbitar till sina sallader och inte värmer upp dem ordentligt innan servering, så kan det finnas salmonella bakterier kvar i dem.

Då blir eventuella restauranggäster otroligt magsjuka efter 4 till 12 timmar.

När alla bakterier är ute ur magen är det sen lugnt och stilla som om ingenting har hänt.

Igår kväll var det bröllop i Åre.

Jag hade ätit lunch på dagen i byn.

Jag var första gästen som fick lämna bröllopskalaset.

Herreje vad jag mådde dåligt.

Just då.

Och några timmar framöver.

Sen var allt klart och jag kunde somna lugnt i min säng på hotellet.

Det var en trist sak att lära sig.

Roligare att kunna, var att man var tvungen, att burka som föraren gjorde när man åkte snöskoter.

Vilket vi gjorde till bröllopsfesten.

Alla gästerna. Uppför och nerför backen. I kolmörkret.

Det vill jag lära mig mer om.

Full rulle med en bred motorcykel som svishar fram över snön.

Hur roligt var inte det.

Tråkigt var det att lära sig att det tar ca 3 timmar för SAS att bli försenade till Östersund, om de måste byta flygplan. 3 timmar för att lasta om passagerare, bagage och tanka.

Men jag tycker att det är skönt att piloterna har lärt sig att om det skakar i ena motorn 10 minuter efter start så vänder vi tillbaka till Arlanda. Och låter passagerarna vänta uppe i Östersund några timmar tills vi kan komma och hämta dem med ett friskt plan.

Det har varit ett långt dygn med många saker som jag har lärt mig.

Snart skall jag berätta om bröllopet också.

Men den som väntar på något gott kan aldrig vänta för länge.

Det har jag också lärt mig.

Hur går det egentligen till?

Plötsligt står man på en bröloppsförfest och är gudmor och moster till brudgummen.

Jag fattar att åren går.

Men hur?

Speciellt inte om man som jag inte har egna barn.

Då känner man sig inget gammal relaterad till alla barn.

Eller som brudgummen sa för flera år sen

- Du behöver aldrig oroa dig Sussi. Vi kommer aldrig veta hur gammal du är, för  du har inga barn som växer upp och blir stora.

Och så imorgon skall mitt första gudbarn stå brudgum.

Det gick fort.

Tycker i alla fall jag.

Han var näbb på mitt eget bröllop för en evighet sedan.

Jag hade ju tänkt gifta mig igen.

Kanske hans kommande barn kan bli näbb på mitt brölopp.

Får fråga Magdalena Ribbing om det.

Vem vet, i dessa moderna tider????????????????

ps

har alltid haft svårt med hur många llll och ppp det skall vara i bröllop.

Men det blir roligare om man hittare på egna varianter på temat. Elllller???

ds

Varför är allt så reglerat och lagfört i Sverige?

Man måste gå till olika nämnder för att få olika saker godkända, som man vill göra.

Jag har just landat i Åre.

Det var 50 år sen sist.

Oerhört länge sedan.

Men mycket är som det var, Bergbanan, Åregården  på utsidan, Hotell Granen.

Avstånden är dock i dag mycket kortare, då benen har blivit ungefär dubbelt så långa sen förra gången jag var här.

Men hur kan stadsbyggnadskontoret och kommundelsnämnden godkänna att man får bygga så många fula hus i denna underbara by i Sveriges alper?

Hur kan man tillåta att värsta vägen skenar rakt igenom byn, när vi trots Hallandsåsen borde varit duktiga nog för att bygga en tunnel under byn, så att det blev lite lugn och ro.

Skäms på ER alla som har varit med.

Arkitekter, beslutsfattare, finansiärer etc. etc. etc.

Ni skulle skämmas.

Och kom inte och säg att det här är ett ärligt svenskt bygge i svensk design.

Förbaskad smäck.

Det tycker i alla fall jag.

Annars har jag jätteroligt här.

Och har hur många som helst omkring mig som är underbara och jätteroliga.

Ingen nämnd och ingen glömd.

hinner jag skriva massa om allt.

Nu skall jag bara packa och fixa.

Jag har köpt ny dator.

Och så har jag bestämt mig för väpnad fred med min mobil.

Det är bara en sak jag undrar över.

Datorn som blev stulen. Den var ungefär ett halvår gammal. Ganska liten. Den jag köpte idag är mycket mindre. Och bättre. Hur små vill vi att dom skall bli. En dator går snart in i en smokingväska.  Det är en väldigt liten väska om någon undrar.

Och så kan den allt den däringa datorn.

Inklusive att ringa.

Nu låter jag väldigt gammaldags.

Men var går gränsen?

Vill jag data med min telefon eller vill jag ringa med datorn?

Jag vet inte ännu.

Det är därför jag undrar.

Min PT ringde mig idag.

Undrade var jag var, och så hörde jag mig själv säga:

- Vad kul att  Du ringde,  jag tänkte just på Dig. Skall jag komma nästa vecka? Toppen vi ses på tisdag kl 10.

Nu undrar jag varför.

Mitt hem och mitt liv ligger två trappor ner, därnere finns även tvättstugan, alla mina pärmar, mitt kontor, men framförallt två trappor ner ligger

ALLT JAG TYCKER ATT JAG BEHÖVER!!

ALLT SOM JAG HAR SLÄPAT PÅ!

ALLT SOM JAG SKALL BÄRA UPP!

OCH ALLT SOM JAG SKALL SORTERA.

Idag har jag sprungit så många gånger i trapporna, så jag har träningsvärk, nästan överallt.

Springer ner tomhänt.

Kånkar och bär tusen grejor upp.

Hallå PT!

Glöm mig.

Jag har trappor hemma.

Det räcker.

Och jag behöver inte klä om.

Han kommer inte tro mig, och jag kommer inte ha mage att säga det.

Utan på tisdag kommer jag med om möjligt ännu mer träningsvärk stå där på gymmet och kliva upp och ner i en trappmaskin.

Ibland är man så himla korkad.

Men det bara blir så ibland.....................

Ok.

Det känns som Vasaloppet.

Man står länge och trampar.

Har jobbat på det länge.

Så går starten.

En otrolig uppförsbacke i början.

Har man vallat rätt, hur känns det i spåren.

Men är man uppe vid kontrollen Mångsbodarna så går det ganska bra.

Vätske och näringspaus vid Oxberg.

Och upploppet i Mora är ju underbart.

Vad talar jag om?

Jag skall ha tvättstugan idag.

Har trampat länge och skjutit tvätten framför mig.

Jobbat ganska länge på att smutsa ner så mycket som möjligt.

Men som kommer man till den oundvikliga starten, det finns inga rena strumpor kvar i lådan.

Det tar tid i uppförsbacken, som för min del är en trappa ner i källaren, att kånka ner all tvätt.

Och så börjar den stora sorteringen, vilken valla/ tvättmedel skall jag ha till alla strumpor?

När sen tvätten ligger där i olika högar så känns det som om jag har ganska bra kontroll på läget.

Lunch som består av gröt för att stå hela distansen

Och när sen torktumlaren stannar för sista gången och allt är klart.

Det är då jag känner att jag har gått i mål.

Saknar dock TV intervjuerna under loppet/dagen.

 - Hur känns det, vilken tid satsar du på/ hur många gånger har du åkt/tvättat?

Men framförallt

VAR ÄR KRANSKULLAN!!!!!!!!

Det är väl det minsta man kan begära efter en dag i gamla spår.

I fädrens spår, för framtids segrar.

Över tvättmaskinen.

Alltså jag känner väl mig kanske inte som James Bond direkt.

Hoppas jag inte misstas för Miss Moneypenny.

Känner mer för att vara någon av de där ursnygga Bondbrudarna.

Typ Ursula Andress i bara bikini.

Men det är inte det som är viktigt.

Katter har nio liv.

Jag har två.

Ett före, och ett efter.

Bröstcancern.

Liv nr två började den 1 mars 2010.

Cancern tog 6 månader av mitt liv.

Nu har jag bara tid framför mig.

WOW.

Det skall bli så häftigt, spännande, läskigt, och fyllt av nya saker.

Några kanske kommer att komma i kläm om jag har bråttom att göra de saker som är viktiga för mig.

Ni får ursäkta mig, det är inte min mening.

Men mitt andra liv har jag inte lust att slarva bort.

Egentligen skall Ni inte slarva bort Ert första liv heller.

Jag var väl nog inte så slarvig med det första, men lite oaktsam, mellan varven kan jag nog tycka. Så här med facit i handen.

Nä jag har inget facit för liv nr 2.

Bara en önskan.

Att jag skall ha möjlighet att ta hand om mig.

Det blir bäst för alla.

När jag nu får en andra chans.