Nu gick det så där fort igen.

Plötsligt står jag och min Kompis och stirrar på saker som ska med?

Som nog inte ska med?

Varför ska dom med?

Dom däringa måste med!

- Ja, jag har packat ner din hundmat. Och min medicin. 

Something old, something new, something borrowed, something blue.

Låter som om vi skulle på bröllop.

Inte riktigt.

Ska bara på lite dates. Men vem vet................

Imorgon till Danderyds sjukhus, för dom kan inte begripa att tanten är så pigg, och mår så bra.

Tant, jo man är nog allt det, i min ålder (something old?) Framförallt om man har hjärtsvikt. Dock än så länge inte nervsvag. 😉

Å sen date med dom som skall hjälpa till att göra iordning vårt nya boende i Staaaaan. (Something new)

Å sen skall jag ha date med mina hästar i stallet, och tala om för dom att jag tycker, att dom är bäst, och att jag kommer tillbaka. (känner mig lite Blue, när jag inte kan vara mer med dem)

Å sen skall jag, och mitt (lånade/borrowed) resesällskap, träffa TAP personal och bli flugen hemåt, till Portugal. Long time No seeing.

Å sen skall jag träffa min Prins.❤️ Vi har inte varit ifrån varandra så här länge sen vi blev ihop. Nästan på dagen 10 år sedan vi fann varandra.

Kanske det blir lite bröllopsresa i alla fall.🤗

Men jag lovar att vara försiktig om lilla hjärtat.😍

Oj, vad hände.

Fredag kväll, 2 veckor sedan, kunde jag bara konstatera:

- Jag kan knappt andas.

Det var inge bra/skön/livsbejakande/tryggt/lugnande tanke. Nä, snarare fick den lilla panik ungen vi alla bär på, en stor portion av uppmuntrande tillrop!! PANIK, MÄNNNSKAN KAN JU INTE ANDAS!

Jag är ju inte så lättskrämd, utan var snarare oerhört matt, av att ha suttit i en soffa hela natten och tänkt.

ANDAS IN. ANDAS UT.

Andningen gick inte per automatik, som jag ju har tagit i princip för givet i 65 år innan den här natten.

Ringde 1177 och dom kunde konstatera att jag nog snarast skulle åka in till Danderyds sjukhus närakut.

Å det gjorde vi. 

Hann bara titta in på Närakuten när en doktor sa: - Du har inget här att göra, Du skall in på akuten.

Sagt och gjort.

Där fick jag allt som kunde klistras på, klämmas på, lyssnas på, kopplat till maskiner, blodprov, lung röntgen,  

Hela jag, var som en uppslagsbok för försöken att få svar på de frågor min doktor, och hennes sjuksköterskor, oavbrutet ställde.

Efter ett antal timmar konstaterades det att jag måste läggas in.

- VAD SKÖNT! TÄNKTE JAG. 

Andningen hade ju inte direkt kommit tillbaka! och det var ju därför jag kom in.

Upp på rummet fick jag syrgas, stacks och samlades från flera hål från olika blodkärl i alla armar, mediciner att svälja, och sen tog dom det där

Covid 19 testet.

Syrgasen var underbar och absolut livsgivande.

Hålen i kroppen är sisådär.

Covid 19 testet. NÄ, FY-F N. Jag visste inte att man kan trycka upp en tops på träpinne så långt in i hjärnan. (Kändes så i alla fall) Och att det inte var helt tomt däruppe. Det kändes som om det rensades bland bra och dåliga tankar, innan topsen efter en evighet drogs ut.

Nä jag hade inte Covid 19.

Jag har hjärtsvikt.

OCH?

Mediciner, doktorer, undersökningar, blodprov (svaret på alla frågot??) i en oöverskådlig framtid, kommer att vara min sysselsättning. Tur att man är Pensionär!

Jag får dock snart flyga hem till Estoril, men jag bör komma tillbaka med jämna mellanrum för att kontrolleras.

Doktorn på Danderyds sjukhus såg lite förvånad ut när jag glatt kunde konstatera:

- Men då kommer jag tillbaka när Du tycker att jag behöver lite uppkoppling till alla maskiner och sånt. Jag vet inte hur Du tänker, men för mig är det några timmars resa, för att Du skall ta hand om MITT HJÄRTA. Jag vet inte hur alla har det,  MEN JAG HAR BARA ETT HJÄRTA, OCH DET ÄR JAG VÄLDIGT RÄDD OM.

Så nu,  för tillfället sittandes i Torekov, för där är det såååå lungt och skönt, kommer jag framövers enbart att koncentrera mig på en sak.

Att må bra.

Det kan tyckas vara ett självklart mål för alla människor.

Men det var det bevisligen inte för mig. 

Det blir en helt ny vändning i mitt liv.

Att inte tappa andan igen.