Vart tog min kostym gubbe vägen?

Som varje morgon, stod en stund framför sin garderob och funderade.

Kritstrecksrandig? Mörkblå? Glencheckrutig (Bäst tycker jag!) eller kanske bara en Grå?

Ett slätt svart bälte med diskret spänne.

Och sen skjortan, färg, krage, manschettknappar?

Åsså slipsen, i matchande färg med något ¨hästskomönster¨.

Och så morgonens viktigaste. 

Längden på  slipsen, åsså knuten.

Och ett par välputsade knytskor.

Hepp!

Mannen var färdig att möta världen!

Åh nu dara?

Ett skutt in i garderoben.

Ett skutt in i ett par sköna Chinos.

Ett häftigt skärp, med samma mönster som Polospelarna har.

En färgglad rutig/randig skjorta. Eller kanske en enfärgad rosa!

Ett par sköna loafers.

Redo att möta den nya världen!

Jag kommer att tänka på skillnaden när jag promenerar hunden på morgnarna i parken.

Där möter jag seriösa, allvarliga, rakryggade män i kostym, i minst 50 nyanser av Grått.

Nån enstaka Clubkavaj, med gråa flanellbyxor till.

Alla rakryggade, med driv i steget.

Saknar jag min mans kostym uppenbarelse?

Nja!

Inte att han efter påklädningsprocessen försvann från hemmet i minst 12 timmar!

Utan att jag tycker att han är så förbålt SNYGG i kostym.

Saknar min man sin kostym?

Tror inte det, ungefär samma anledning som jag har.

Hur löser man det?

Blir det akut saknad! då kan vi ju alltid leka kontor!