Det stora lövraset har börjat.

Det är löv överallt på gångvägen, terassen, taket. Ja överallt.

Då skulle jag vilja ställa en enkel fråga.

- Hur i helskotta gör ni här i Stockholm. Krattar o sopar man upp alltihopa? Det är ju urjobbigt.

I Skåne sätter man sig på en stol i det vackra höstvädret, och ser hur de vackert kolorerade löven sakta faller mot backen.

Oh så fint det blir.

Sen sitter man kvar och bara väntar på en höststorm.

Oh vips så är alla löven borta.

Men det känns inte som om Ni häruppe i Stockholm arbetar på det viset.

Det verkar som om jag skall springa omkring och jaga de där flerfärgade små oklorofyllda löven, och jaga dom med vad som står till buds.

Glöm det.

Jag sätter mig ner och väntar.

Och jag vet.

Plötsligt händer det.

Snön kommer.

Då har jag löst problemet med lövraset för den här säsongen.

Skånsk lösning, på Stockholms problem.

Den bästa av världar.

HALLÅ!

Hur tror ni jag skall hinna.

Jag har faktiskt ett mästerskap i Lexington, Kentucky att ha koll på.

Och inte en internet sida har fungerat som den ska.

Men nu vet jag allt.

Minna fick starta först.

Värt ett bragdguld.

Och jag tror hon har gått vidare.

Som enda svensk.

Det känns som om jag rider varje steg hela vägen själv.

Varför då?

Alltså närmre ¨the spirit¨ på Nr 1 kan jag inte komma.

Och vi ägarinnor, vi måste hänga ihop.

Hur skulle det annars gå?

Och hur skulle det se ut.

Så nu är vi fysiskt och psykiskt på Världsmästerskap.

Nu siktar vi på nästa.

London, 2012.

Here we come!!!

If u can't fight them, join them.

Ett gammalt fint engelskt ordspråk.

Idag har jag sprungit Lidingöloppet.

Alltså inte bokstavligen talat.

Mera muntligt.

Har pendlat mellan sängen och soffan.

Under tiden har en människa av kvinnligt kön vrålat utanför mitt fönster:

- Hej o hå! Nu är ni i Aborrbacken. Lätta fötter. Bra Bra Bra. Nu har ni snart passerat banans längsta backe. Den är 560 meter lång. Snart är ni uppe på toppen. De som går gör det på vänster sida. Ni andra springer på höger sida. Åh vad kul, lätta fötter. Det här kommer att gå så bra. Nu är det inte långt kvar.

Det första glada heja ropet började någon gång vid 9 tiden i morse.

När hon hade vrålat i mikrofonen, (varför använde hon då mikrofon, undrar man) denna ramsa de första trettio gångerna var klockan inte en 9.30

Jag tror hon snittade denna ramsa ungefär 2 ggr/minut.

Vid 10 tiden la jag en dubbelkudde över örat.

Kinesisk tortyr är ju rena spa upplevelsen om man jämför med detta.

De stora klasserna började efter lunch.

Hon fortsatte hela eftermiddagen.

Vid lunch började jag spela discomusik på högsta inne hos mig för att överrösta kärringen.

Varför jag inte åkte härifrån.

Därför att det går inte.

Mitt hus är i princip omringat av lidingöloppslöpare.

Nästa år åker jag härifrån dagen innan.

Och kommer dagen efter.

Eller så ringer jag till sekretariatet för Lidingö loppet och ber att få ta över speaker rösten i Aborrbacken.

Då jäklar skall de få höra på annat.

Disco musik. Glada heja rop. Ljuva toner.

Allt utom

- Hej o hå! Nu är ni i Aborrbacken. Lätta fötter. Bra Bra Bra. Nu har ni snart passerat banans längsta backe. Den är 560 meter lång. Snart är ni uppe på toppen. De som går gör det på vänster sida. Ni andra springer på höger sida. Åh vad kul, lätta fötter. Det här kommer att gå så bra. Nu är det inte långt kvar.

En sak är i alla fall säker.

Jag kommer inte att springa Lidingö loppet nästa år.

För när jag kommer till Aborrbacken kommer jag antingen

-springa hem.

-eller slå ihjäl kärringen.

Bara så att ni vet.

Telefonen ringde hos min syster igår.

- Hallo, this is Harrods calling from London. We just want to tell you that your helicopters have arrived................

Lolo svarade genast, att dom måste ha ringt fel nummer.

- No, Am i talking to Mrs Olsson?

Lolo svarade då tillbaka, Yes.

- Well your helicopters has just arrived, and I just want to call you and tell you that.

- How many are they?

- Two, Madam.

Då tackar Lolo genast för samtalet och lägger på.

Hon vågade inte fråga vem som hade beställt dem, varför? och hur stora de var.

Och om någon hade betalt dem.......

Snart ringer dom nog tillbaka och frågar vart dom skall skickas.

Tänk om de är två STORA helikoptrar.

Vad gör man av dem?

Svårt att få plats i Carporten.

Väldig få som kan köra omkring med dem!

Tur att systerson Micke Stiller skall ta helikopter körkort.

Tänk om någon hade ringt till dig och talat om att de två beställda helikoptrarna hade anlänt.

Vad hade du sagt då?

Inte vet jag! hade jag svarat.

Men det kanske är cool att ha två stycken.

Dubbelt så bra mot en.

Vem vet.

Innan man har en.

Vad vet jag?

Ja, nu slängs och sorteras det.

Det som skulle ha gjorts innan man flyttar.

Men vem har sagt att allt måste göras i rätt ordning?

Att allt skall göras som alla andra tycker?

Tristast är det att slänga böcker.

Sortera bland gamla kompisar, känns det som.

Fast en del måste jag erkänna, känner jag inte igen.

Har vi verkligen umgåtts? På vilken resa hängde du med på? Eller var du sällskap till någon annan?

När allt är sorterat i säckar och lådor åks det till Lidingö sopstation.

Där har dom sina lagar och förordningar!!

Aja baja dig.

Inte lägga papper bland wellpapper. Då kan det gå illa.

Finns ingen förklaring för vem eller varför.

Det bara är så.

Jag blev så trött.

När jag hörde alla dessa korkade anledningar.

Tröttheten var även baserad på gårdagsmiddagen, som var jättemysig och mycket sen, definitivt inte baserat på något korkat.

Så jag somnade med pannan mot vindrutan, för att slippa höra dumheterna.

Sen far vi vidare mot Södergarn.

För man får minsann inte slänga kvistar och barr bland brännbart.

(Vad eldar dom med då, undrar jag, på Lidingö, Stockholmsved, baserat på SPÅN!)

Där kom nästa soppolis stormande.

Det gick inte att lägga barr bland granarna.

De skulle ligga i komposten längre ned i backen.

Annars skulle samma onda hända, som inte hände på sopstationen.

Med frid i själen styrde jag kosan hemåt.

Saknade min container på landet som fylldes med allt som inte behövdes.

Och kände, om allt gick och pipsvängen så skulle det säkert finnas ett jobb som soppolis i Lidingö kommuns regi.

Det finns säkert inte tillräckligt många, och jag skulle nog kunna hitta på mängder med sorteringslagar, utan någon grund, eller rim o reson alls.

Det skall alltid kännas lite osäkert att lämna sina överblivna saker.

De kan hämna i fel container.

Ojojojjojoojj.

Jag skall bjuda på middag imorgon.

Hur lätt är det.

Jag har flata tallrikar, några djupa, ett litet antal assietter.

Efterrättsbestick.

Och några vanliga bestick.

Knivar i mängder och ALLA sorters vinglas.

Knappt en stekpanna.

Ingen ugnspanna.

Någon kastrull.

Hörde jag take out??

Eller skall jag trolla.

Tror jag trollar.

Roligare så.

Eller så har Buti, som skall hjälpa mig att bära lådor med början i morgon, fått upp en låda det står kök på.

Då kan jag botanisera i den.

Hoppas innehållet i lådan och utbudet i mataffären är kompatibla.

Det löser sig imorgon.

Simsalabim.

Och så blev det middag.

Och valvakan gjorde mig helt slut.

Hur orkar alla de som idag skall ta sig samman, och hålla alla sina vallöften?

När jag, har tröttnat på att lyssna på alla debatter och löftesutlovningar.

Nu plötsligt skall de bli bästa kompisar med personer i partier som stod på andra sidan skranket under valdebatterna.

Kan alla plötsligt tycka likadant?

Känns märkligt.

Men bara de inte hamnar i kvalet, nu efter valet.

Å nu har jag varit på kalas igen.

Urkul.

Men snälla.

Hälsa inte på mig sådär, som några gör.

Lägg inte huvudet på sned och säg med sorgsen och ömkande röst:

- Hur är det? Hur mår du?

Jag dyker mentalt ner någonstans under mattkanten, och det hinner dundra genom huvudet.

¨Hur sjuk ser jag ut, jag är ju inge sjuk, sitter mascaran över hela kinderna, har jag missat något innan jag gick, sablars att jag inte har ett filter som kan tala om för mig om jag inte ser klok ut¨.

Jag fattar att dom som gör det, inte gör det för att vara elaka.

De gör de för att visa sympati och omtanke.

Men det blir så oerhört svårt att svara med ett:

- Tack snälla! Jag mår toppen! Livet leker! Har inte varit bättre på år och dag! Kvide vitt!!!

För det är faktiskt så det känns just nu.

Det är enklare att förhålla sig sanningsenlig till:

- Tjena, vad fräsch du ser ut! Hur mår du?

Då kan man ju alltid svara:

- Tack snälla, men jag mår inge vidare bra, men vad kul att du tycker att jag ser fräsch ut.

Eller

- Vad kul att du tycker att jag ser fräsch och pigg ut. Jag mår så himla bra!

Så snälla nästa gång ni möter någon som är sjuk, ledsen, blivit drabbad av något.

Förutsätt inte att det är en katastrof.

Det kan bli en möjlighet.

I alla fall, snälla, håll Er neutrala.

Det är enklare för oss som har varit riktigt sjuka.