Jag är ju inte en person som direkt vilar på steget.

Jag är ju mer en person som driver framåt, eller man kan också säga: Går med raska steg.

Jag är ju en person som oftast har hållit en häst i ena handen, och därigenom fått en steglängd och stegfrekvens som är overkligt, för en tant i min ålder, men normalt för en häst.

Jag är den personen som kan gå ifrån min ca 2 meter långa Prins, fast han svingar sina långa ben längre och mer vägvinnande än många andra.

Det är grunden till resten av gårdagens händelse.

Jag kom hem igår, efter att ha varit och handlat mat.

På alla favoritaffärer här i trakten.

Och på golvet bredvid kylen står allt som skall in i densamma.

Jag skulle bara, vilket jag numera har glömt vad! göra något, som skulle hända i garaget eller vid ytterdörren.

Sen vända tillbaka och göra det jag skulle göra.

I.o.m att det var kylvvaror som väntade i andra ändan av huset, så längde jag på steglängden och stegfrekvensen.

Av samma anledning märkte jag inte att mattan i korridoren, mellan hall och kylskåp, hade fått en bula/puckel/lömskt fallframkallanade bubbla

Tjoho där kom jag.

Tjohoooo! Vilken luftfärd! Vilken störtning! Vilken frivolt!

Inser på väg i luften framåt, uppåt och sen neråt, att jag får göra, som jag har lärt mig ¨the hard way¨, när jag ungefär 1000-tals gånger har trillat av en häst.

Ta inte emot dig med händerna (bryter handleder) rulla ihop som en boll (räddas vad som räddas kan), och trilla på sidan(mer rumpa)

OHJA!

Först dunsade vänster benet i golvet, sen höger knä, sen huvudet och sist näsan.

Och jag låg på andra hållet. Huvudet pekade dit fötterna borde ha pekat. Tror jag!

Det är sånt här som kallas för frivolt.

Med ett fryst packet KinaWok görnsaker i en handduk, (fick av förste utryckare Nanny) kunde jag kyla ner, den ickebrytna näsan, ta bort bulan på vänstersidan av huvudet, och börja skratta!

Igår vilade jag resten av den dagen, och gick sen och la mig tidigt. 

Idag har jag vilat stor del av dagen, men mår nu bra, och mindre frivoltad.

Har bara en tendens till blåmärke på näsan, lårkaka på vänster lår, och alla saker står i kylskåpet och väntar på att bli uppätet.

Å mattorna har jag slängt ut.

Dom åkte ut genom ytterdörren, i motvinden, utan en frivolt! 

Idag ska jag inte göra någonting.

Gjorde det igår också, men hann inte klart.

Ja, jag är en av de stora optimisterna i livet.

I fredags beställde jag, utan att veta vad jag egentiligen gjorde, en kubik med planteringsjord.

Enligt min evige och trogne ¨handy man¨ här i Torekov, var det ungefär en traktorskopa jord, på hans släpkärra.

Då jag varit bonde och traktor med skopa ägare, sa jag:

Topp, det tar vi, om Du ändå skall till jordleverantören och lämna och hämta saker.

Å sä stod han här på lördag lunch med en 1000 kg matjord, att fördelas i våra rabatter.

DÅ hade vi inte ens en skottkärra.

Då hade vi inte ens en susning om hur mycket som skulle gå åt.

Då hade vi inte en susning om hur lång tid det skulle ta att tömma släpkärran.

Det skulle vara färdigt måndag kväll.

Men släpkärran placerades på tomten, i princip var vi än hade parkerat den, så långt bort som möjligt, från någon rabatt.

Sen åkte vi och köpte skottkärra och andra livsviktiga verktyg.

Det köptes även en lövsug/blås, som enligt Prinsen det inte fanns någon användning av!!

Så fram på dagen började jag rensa i rabatterna.

Älskade systerdotter Nanny började köra jord med skottkärran, för att fylla på i rabatterna.

Prinsen körde Lövsugen. Viktigt viktig viktig. Vilken det även visade sig vara. Utan den hade vi inte kunnat göra allt det andra, om ni fattar, för löven hade varit i vägen.

Lördagen gick fort, och på söndag morgon började vi tidigt, för att hinna tömma släpkärran, så att den inte åkte tillbaka,

med över hälften av jorden kvar.

Jag rensade, drog, slogs, övertygade och bestämde över gräs, ogräs, stenar, mysko hål, döa grenar, otyglade grenar, ohållbara grenar, från Rosor av alla slag och sorter, Hortensior, Fjärilsbuskar, Funkior, min lilla lilla Ekplanta från mitt eget sparade ekollon, Bokhäck, Lavendel, Elefantgräs, ja jag tog över styret, över över allt som jag lyckats trycka ner i marken, under tre års tid.

Och jag är oerhört frenetisk.

Prinsen och Nanny o jag, kämpade på, så att det blev mycket gjort. 

I princip allt.

När vi kom in i huset för att laga Lördagskvällens middag, fanns det bara ett ord i våra kroppar.

Trädgårdsvärk.

Vanlig ansträngning på gränsen till överansträngning, heter i folkmun Träningsvärk.

Men att ömsom stå dubbelvikt, på tå, på knä, kånka en korg med onödiga stenar, tömma en skottkärra, slås med en sekatör, komma ivägen för lövsugen, konstatera att alla tulpanera låg ner, pussa på ekplantan, se hur allt bara blev bättre.

Det ger bara Trädgårdsvärk.

Idag åkte släpkärran iväg, tömd på 1000 kg jord.

Det var en ovanligt stor skopa på den trakorn.

Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
och det andra är du
och det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.

Och om månen kan ge vad vi önska,
så niger jag tre gånger till,
och krona jag bär,
när marken sig klär
och björkarna gunga av grönska
och lärkorna spela sin drill.
Det är långsamt att önska och önska.
O, vore min kära här!

Lyft nu upp honom, stormmoln, på vingen
och tag honom, våg, på din rygg.
Han är ung som jag,
han är varm som jag,
han är härlig och stark som ingen,
och säll skall jag sova och trygg
i hans armar en gång under vingen
av natten, tills natt blir dag.

Det är ljuvligt med nymåne.

En ny period är på väg, en nymåne kan ge alla önskningar ett hopp.

Vi behöver det nu.

Någon att önska till, och hoppas på.

Och när Du niger och önskar, får Du inte tala om det för någon, för då går kanske inte din önskan i uppfyllelse.

Jag är duktig på att niga för nymånen och önska mig.

Det är märkligt hur ofta önskningar slår in.

Jag hoppas att denna önskning också slår in.

Men jag kommer ju av kända skäl, inte tala om min önskan.

Snälla, önska något, så kanske din önskan går i uppfyllelse.

Bättre än att strunta i det, att inte niga, och inte önska. 

Fär trots allt ger det hopp om en fortsatt framtid.

Så snälla Nig.

Det är Nymåne.

Jag har nigit för nymånens skära.
Tre ting har jag önskat mig tyst.
Det första är du
och det andra är du
och det tredje är du, min kära.
Men ingen får veta ett knyst.
Jag har nigit för nymånens skära
tre gånger till jorden nu.

Och om månen kan ge vad vi önska,
så niger jag tre gånger till,
och krona jag bär,
när marken sig klär
och björkarna gunga av grönska
och lärkorna spela sin drill.
Det är långsamt att önska och önska.
O, vore min kära här!

Lyft nu upp honom, stormmoln, på vingen
och tag honom, våg, på din rygg.
Han är ung som jag,
han är varm som jag,
han är härlig och stark som ingen,
och säll skall jag sova och trygg
i hans armar en gång under vingen
av natten, tills natt blir dag.

Det är ljuvligt med nymåne.

En ny period är på väg, en nymåne kan ge alla önskningar ett hopp.

Vi behöver det nu.

Någon att önska till, och hoppas på.

Och när Du niger och önskar, får Du inte tala om det för någon, för då går kanske inte din önskan i uppfyllelse.

Jag är duktig på att niga för nymånen och önska mig.

Det är märkligt hur ofta önskningar slår in.

Jag hoppas att denna önskning också slår in.

Men jag kommer ju av kända skäl, inte tala om min önskan.

Snälla, önska något, så kanske din önskan går i uppfyllelse.

Bättre än att strunta i det, att inte niga, och inte önska. 

Fär trots allt ger det hopp om en fortsatt framtid.

Så snälla Nig.

Det är Nymåne.

För 6 veckor sedan, dvs 42 dagar sedan, gick vi in i karantän.

Nu har jag varit ute och gått, in och ut ur flygplan, kört bil långt, ordnat upp vårt hem, lagat middagar, simmat en sväng (ja det är varmt), ja, varit allmänt rörlig,  i 5 dagar.

Jag har träningsvärk i benen. 

Jag har inte gått så här långt på länge.

Men jag vet att jag kan gå ännu längre.

Och jag kommer att få mer träningsvärk.

Men det är det värt.

Framme i Sverige, med en energinivå som var låg, kan vi konstatera, och fråga vår omgivning:

Har ni en aning om vad som händer?

Vet Ni om att det är ett virus i hela världen som heter Covid-19, som man i värsta fall dör av?

Vet Ni om att det smittas ganska bra?

Men det känns inte, som om det är ett speciellt stort bekymmer här. 

Det kanske inte är det, om man inte är förvarnad, om alla virusets nackdelar.

Vi som kommer från en annan del av världen, vet om att vi kan bli jättsjuka.

Vi som kommer från andra delar av världen vet att det smittas väldigt lätt.

Men vem säger att Vi i andra delar av världen har rätt????

Men NU när vi är här, i det här tänkesättet, är det faktiskt himla härligt.

Vi motionerar.

Vi umgås på 2 meters håll.

Vi har fortfarande distans när det passar.

Vi har det Underligt och Underbart.

Vi bara hoppas och önskar att Sverige gör det rätta.

Vi bara hoppas att vi kommer ur det här, utan att för många familjemedlemmar , och nära vänner, drabbas.

Vi bara hoppas att allt, blir mer Underbart, och mindre Underligt.

Tills dess ett utdrag från Folkhälsomyndigheten

Dessa allmänna råd är generella rekommendationer om hur smittskyddslagen kan tillämpas, och beskriver hur man kan göra för att undvika smittspridning.

– Var och en i Sverige har ett ansvar för att förhindra spridning. De nya allmänna råden innebär att man bör undvika större sammanhang där flera personer träffas, som fester, bröllop och andra tillställningar. Det är också viktigt att människor håller avstånd till varandra på exempelvis idrottsplatser, gym, köpcentrum, i kollektivtrafiken med mera, säger Johan Carlson, Folkhälsomyndighetens generaldirektör.

Sååå Nu är vi i Torekov.

Helt galet skönt.

Vår karantän fungerar perfekt.

Bara Vi som bor i samma hus här, umgås.

Vi är tre personer. 

Prinsen, jag och ¨min¨ Nanny.

Di andre står på en armslängds avstånd.

Resan upp var spännande.

Vi var några få på Lissabons flygplats.

Nästan alla passagerare hade ansiktsmask och latexhandskar.

Vi var några färre på planet till Frankfurt.

Vi var färst på Frankfurts flygplats.

Nästan alla passagerare hade ansiktsmask och latexhandskar.

Tysk tullpolis sa åt mig att skaffa ett foto på hunden Kompis till hennes pass. Svårt att säga till Tysk Tullpolis att hon är för liten för att fylla ett passfoto

Vi bodde på ett öde Hyatt hotell.

Restaurangen var stängd, så vi fick skicka in färdig mat i mikron, och äta på rummet. Och sen attack sova.

Vi var färst på Frankfurst flygplats, även morgonen efter.

Nästan alla passagerare hade ansiktsmask och latexhandskar.

Tills vi kom fram till Gaten, för planet till Stockholm

Där var det VI, och typ 2 st engelsktalande män, som hade ansiktsmask och latexhandskar.

Alla dom andra som satt och väntade på Stockholmsplanet, typ 50 st, var mask och handsklösa.

Dvs smittbara på bägge håll.

Då satt där en Stockholmska i 30-35 års åldern och kommenterade Kompis mycket exklusiva resebag. 

Samma Stockholmska i 30-35 års åldern, tittade på våra ansiktsmasker , och säger till sin manlige respartner:

- Titta dom har anskitsmasker. G-d vad oförskämt. Att sitta här med mask. Man ser ju inte ens vad dom tänker.

Hallå!

Vi har inte en mask på oss för att retas. Vi har en mask för att vi inte vill smitta Er om vi råkar vara sjuka. Eller om Ni är sjuka, är det ju skönt för alla att vi inte blir smittade.

Och i de flesta av världar, blir innevånarna rekommenderade att gå med ansiktsmask.

Inte för att retas, utan för att hjälpa till med  anti smittspridningen.

Så landade Vi i Stockholm.

Helt galet glada.

Vi var färst även på Arlanda airport.

Det var vi och våra medpassagerare.

Sen bar det av med lite krokar hit och dit, till Torekov.

Vad blir minnet av denna underliga resa till vårt Modersland?

Vi var inte Få på flygplatserna, Vi var inte Färre, Nä, Utan vi var Färst.  (kolla SAOL det heter så! Man lär sig mycket i Corona tider)

Och det var som en skräckfilm.

Väldigt få personer i någon terminal.

Och alla flygplanen parkerade med igenstängda motorer, och inga trappor upp för att kunna gå ombord. De stod i rad, på rad, på rad...

Och ingen flygplats vimlade av resenärer.

Men den enorma Frankfurt flygplats var värst.

Hoppas vi alla slipper uppleva detta igen.

Hoppas vi alla kan hålla oss friska, eller passera igenom Corona med livet i behåll.

Hoppas vi alla kan ses snart.

När vi ses igen, då kommer det bli BÄST.