- Varför bloggar Du helst på morgnarna?

Ja jag vet ju inte hur andra människor har det, men jag tänker så bra på nätterna.

- Vadå? Sover inte du på nätterna.

Jo absolut, och då är det lugnt och skönt för hela kroppen, inga synintryck att notera, ingen smarta svar på underliga frågor, inga höga berg att klättre uppför och inga stup att undvika.

Därför sover jag så bra på nätterna. Och tånker.

Jag tänker klarare när jag inte måste hålla reda på massa saker, och ta ställning till resten.

Därfär vaknar jag varje morgon med ett skratt, jag har ju hunnit komma på en så massa smarta saker!!!!  

Underliga ideer.

En del dock komplett vansinniga saker.

Det är en underbar Prins jag är gft med.

Han vaknar varje morgon med en förväntan på, att få nattens skörd presenterad.

Vad jag har funderat ut under natten.

Det är Därför jag helst bloggar på morgnarna.

Om man ändå så här ibland kunde vara lite anorektisk.

När man blir serverad stor gräddtårta tex. Den tycker jag ju ändå inte om! 

Men mamma sa att man inte tackar nej, äter upp allt på tallriken.

Så då tar man en bit, och känner hur midjan spänner.

Åh så fick jag ju då min matförgiftning för en månad sedan, ungefär.

Sen dess går det inte att äta allt.

Framförallt kan jag skylla på det, om det serveras saker som jag inte tycker lika mycket om, som alla de saker jag tycker väldigt mycket om.

Åh då tappar man några kilon, jeansen sitter löst, och livet är underbart.

Hade jag då varit en normal person, hade jag knäppt in skärpet ett hål, och glatt mig åt fladdret i byxbenen.

Men ack nej.

Aldrig sitta nöjd.

- Hmmm, hade jag inte ett par jeans i en storlek mindre. Jag är ju van att alltid gå i tighta byxor, modet är så. Nu gäller det att inte njuta överhuvudtaget. Nu skall det sitta tight, tightare, tightast. Anorexia! Eller????

Jag tycker inte att det är något bra när man först blir matförgiftad, flyger hem till Sverige, och där landar med Halsfluss.

Obra.

Sen när man efter många dagars hög feber börjar sluta svettas, stiger ur sängen, och är helt slut.

Obra.

Då skall man komma tillbaka!! Och hur man än gör så är kroppen inte med.

Obra.

Åh så har man ju ett minne som en bålgeting, sämst. Glömmer hela tiden att man varit så dålig.

Obra.

Men det tar en oändlig tid, så tycker nån att jag bangar och är en svikare, så beror det bara på att jag inte orkar.

Obra

Men det blir ljusar omkring oss och jag blir piggare.

Bra.

Och snart är jag tillbaka till normal fart igen, och då kommer ni sakna den korta stund som människan var seg.

Bra

Ni vet kommentaren:

Klipp dig och skaffa dig ett jobb.

Under temat, din slöfock, ta tag i ditt liv och gör något vettigt.

Jag har i andras ögon väl egentligen aldrig gjort något vettigt.

Det skulle vara de första åren i arbetslivet. på Patent verket.

Avskräckande för resten av livet.

Att jobba 9-5.

Det var roligare att jobba 7 dagar i veckan, och ha jour dygnet runt.

Nä det räknas ju inte att vara typ Bonde, i alla fall inte om man bor i Stockholm   

där ögat och tanken inte når så långt.

Men det var oerhört kul allt jag gjorde på landet.

Och pengar tjänade jag, även om man inte får säga det i Sverige.

Men nu da???

Vad gör du nu??

Jag har  i alla fall klippt mig.

Kort.

Men nu råkar det vara så att jag är lite arbets skygg. Sen sist.

Så jag kommer att framliva mitt liv som kortklippt pensionist.

Klipp dig och bli pensionär.  

På trippande fötter, på grund av den is hala trottoaren, gav sig lilla hunden och jag ut på promenad.

Då det som sagt var är kallt ute, var vi påpälsade, både pudeln och jag.

Mörkret låg som vanligt tätt kring Karlaplan.

Och det var riktigt mysigt, en lång stund, när snöflingorna dalade ner på oss två.

Då passerar jag över Karlavägen, vid Östra Real (skola).

Samtidigt får jag även ta mig igenom en ganska stor flock skolungdomar, som ömsom sms ade, tjattrade eller bara vinglade fram i flock.

Då hör jag en kaxig målbrotts stämma i raden av ungdomar:

- KOLLA KÄRRINGEN MED PÄLS OCH PUDEL!

Det var ju en förhållandevis lustig anmärkning, så jag snodde runt för att försöka få en glimt av deras senaste mobboffter.

Hittade ingen, och flera nanosekunder senare inser jag.

DET ÄR JAG!

Hur gick det här till?

Vart tog den tuffa bruden med höga ridstövlar och en flock Rhodesian Ridgebacks kring fötterna vägen?

Som med ett glatt tjoho, slet tag i nån upphetsad hingst på 700 kg som var på väg på fel håll!

Päls o Pudel.

Skulle jag ha stannat allihopa, och påbörjat en trekvarts lång föreläsning om vem jag egentligen är.

Under alla attribut, som gör mig till en Karlaplanska.

Eller ska jag gå hem och slita på mig ett par trasiga jeans, spraya luggen rakt upp och sätta säkerhetsnål i kinden (aj) och gå ut och börja skrämma småpojkar?

NÄ.

Det är nog lugnast att jag får se mig som ett litet mobboffer.

För längst här inne, där det betyder något.

Där vet jag ju hur det är.

Och det är helt OK!

Hej vad kul att ses! Ska vi äta middag?  

Idag?

I helgen?

I nästa vecka?

I nästa månad?

I nästa sekel?

Jag är för mycket landet bo för att fatta.

Eller så är jag för mycket lös släppt för att fatta.

Eller så är jag för bortskämde för att fatta.

Eller så är jag inte tillräckligt på hugget för att fatta.

Men varför blir man bortbjuden på minst 8 veckors varsel.

Hela tiden?

Känner man sig säkrare som människa om man vet vad man skall göra varje dag under

helgen de närmsta 8 veckorna?

Och så blir ju man ju framövers bjuden hela tiden fråmåt med 8 veckors varsel.

Så om man nu blir bjuden framme i april så kommer man snart att vara full bokad i maj.

JAG VET INTE VAD JAG ÄR I MAJ.

JAG VET INTE VAD JAG GÖR I MAJ.

JAG VET INTE OM JAG VILL GÅ BORT I MAJ.

JAG VILL INTE ÄNDRA HELA VÄRLDSALTET FÖR ATT JAG SAGT JA, REDAN NU, FÖR MAJ.

JAG VET ATT JAG ÄR OARTIG, MEN ÄN SÅ LÄNGE BARA FÖR APRIL, OM JAG TACKAR NEJ NU.

Varför kan vi inte ha det som vi hade det på landet.

Hej, kom över och ät middag. Tar du med dig någon så blir det dans.

Hur svårt kan det va?

Jag känner en datumskräck.