Vi har varit uppe i Stockholm/Staaan några dagar i förra veckan.

Allt var toppen.

Vi träffade vänner som varit karantänade.

Byggare som varit Covidsjuka, fyllda med antikroppar. 

Styrelsen i BRF på rätt social distans, för att få alla tillstånd för renovering av lägenhet.

Ätit lunch och middag på lokal på Coronasäkert avstånd.

Åh himmel o plättar vad det har pratats.

Åh himmel o plättar vad det har diskuterats och överlagts.

Åh himmel o plättar vad det har bestämts.

Åh himmel o plättar vad det har socialiserats.

Åh himmel o plättar vad det har skrattats.

Åh himmel o plättar vad det har promenerats.

Tur att SAS flög tillbaka på torsdagen.

Jag var helt slut.

Promenerandet hade förstås satt sig lite i benen. Men det var OK 

Däremot var jag helt tom i huvudet.

Jag har inte pratat så mycket, med så många personer, på oerhört länge.

Ungefär ett halvår, om man skall förstå vidden av det.

(Det var då jag blev sjuk och inlagd (känns som om man blev en sill) och har sen dess karantänat för det mesta.)

Det är med skakiga ben och en tom blick och hjärna, som  jag nu sitter tillbakalutad i soffan i Torekov.

Jag har definitivt drabbats av Social träningsvärk!

Vilken PT kan jag gå till, för att få hjälp med den träningen?

Eller skall jag bara ringa vänner, och bjuda hem dom på ett träningspass? 

Som består av att stå upp och konversera, skvallra lite, bestämma om olika saker, och om och när man skall ses igen.

Och så skulle jag ju SMINKA mig. Det var ju en evighet sen sist, maken nästan presenterade sig,  när jag kom ut från badrummet!

Högklackat, ja tro det eller ej, men det finns annat än gympadojor till fötterna.

Stryka skjortan!

Det är mycket nu.

Så nu jobbar jag på att vila mig i form, som kommer att ta ett bra tag.

Den sociala träningsvärken måste gå över, innan jag spär på med ny.

tar det typ en månad innan vi är tillbaka i Stockholm för nästa träningspass.

Men jag hoppas att jag kan träna såpass mycket den närmsra tiden, så jag kan vara i social toppform, så fort sommaren närmar sig.

Och Coronan bara är ett tråkigt minne för oss.

Men det. Det är en annan blogghistoria.