En gammal känd Poker term.

Alla Äss på handen.

Jag kan inte spela Poker.

Jag har inget bra Poker face.

Det syns alldeles för tydligt på mitt face när det är bra.

Nu är det bra.

Det har varit bra en lång tid.

Det syns på mitt ansikts uttryck.

Som tur är, har jag öron som tar emot, när jag ler med hela ansiktet, för stort och brett.

Kan jag vara annat än nöjd när

- Värmen är ljuvlig mot kropp och själ

- Alla som jag vet, och betyder massor för mig, mår bra.

- Hundar och hästar frodas och njuter, hästarna i gröna hagar, och hunden i skuggan.

- Livet leker.

Den dagen kommer när det blir nya giv i livets Pokerspel.

Och alla kort som dyker upp, är inte alltid de bästa.

Ibland blir det bara ¨lankor¨ (urdåliga kort) som min Mormor sa.

Så och med Livet.

Men Nu är jag mitt i Livet.

Å Jag är nöjd.

Kläder.

Detta drama för alla kvinnor, och för en del män.

Vad ska man ha på sig?

Varför ska man ha på sig det?

Vem ser vad jag har på mig?

Vilket plagg passar mig bäst?

Ja, nu var vi där, passar det????

Om ett plagg storleksmässigt passar, är ju inte så svårt att känna och förstå.

Antingen så liksom hänger och slänger det, allt känns extra rymligt, böljar ut av sig självt, byxorna trillar ner, etc etc. 

Detta händer sig i alla fall för mig, ibland, antingen för att det varit fel storlekslapp på klädesplagget som jag provar, eller för att jag har mot alla förmodan sprungit ifrån några centimetrar på kroppen.

Eller så är det tvärtom. Skjortan sitter onödigt stramt, kjolen hasas på som ett par trånga kalasbyxor (kallas nuförtiden strumpbyxor), utanpå skjortan är ett måste till alla plagg. Mysbyxorna sitter som gjutet.

Ni förstår.

 Men DEN #passardetproblematiken# är ju oftast lättförståelig. 

Oönskad? Ja

Otippad? Nja

Oundviklig? I Corona tid

Desto svårare är den andra #passardetproblematiken#.

Till nästan hundra procent är det åren som har hunnit ifatt.

Även om jag inte fattar när det hände.

När kjolar i garderoben känns för korta.

Herreje, vart kom de där skrynkliga knäna ifrån, o vem vill se dom? Å framförallt ingenting ovanför. Det är horribelt.

När klänningar i garderoben känns för urringade.

Herreje, vem vill uppleva hela det exponerade dekolletaget?

När byxor i garderoben är för omoderna och opassande.  Dvs inte snitsiga, just nu gäller korta, vida,

Herreje, vem vill se tanten i  supermoderna tonårsbrallor, med feta gympadojor till?

När alla ska gå i en liten tight topp, när man passar bäst i tunika. För man är från den tidsåldern när det var modernt.

Herreje, Kolla kärringen har tunika! 

Efter en viss utrensning i garderoben, där allt kort, tight och urringat skänktes till Myrorna, så känner jag mig lugn, både före och efter påklädnad.

Även förvånad, och lite resignerad. Ska jag vara så här klädd resten av mitt liv.

Ja, så kommer det att vara i all tid framöver. Ja och då kan man vara övertygad om, att man kan se sig själv efter påklädsel i spegeln, och med övertygan i rösten ställa den ultimata frågan:

PASSAR DET?

Och svaret blir JA.

Det finns många behov av energier i vårt liv.

Den rent fysiska, det vill säga att få armar och ben att röra sig.

Den rent mentala, att kunna ge order till armar och ben att röra sig.

Den emotionella, som förstår lyckan av att kunna gå och stå.

Den intellektuella, som kan bestämma vart man skall gå.

Den sluga, som håller latmasken levande.

Efter 7 veckors karantän, blev det ett totalt energi tapp i min kropp.

Den lilla konditions och energi underhållande sysselsättning som fanns under tiden var : Prinsen, Kompis, Mat, Telefon, Data, Bok, Soffa, Säng 

Repetera!

Allt under 7 veckor.

När man sen drar iväg på nya eskapader, dvs flyger till Sverige, blir många av de gamla, då oanvändna energierna, uppväckta.

Var dom:

Förvånade (färdigt?)

Tagna på sängen (tog karantänen slut)

Måste jag börja bestämma nu (vilket ben ska jag ta först)

Är det här rätt (ingen annan, nästan, gör det)

Besluta vad som skall ske, och när (det var skönt hemma i soffan)

Byta fokus på informationskanaler och förstå vad dom egentligen menar (hur skrynklig kan en männska vara?)

Känns ganska jobbigt, alltihopa (sa Latmasken)

Osv Osv 

Skillnaden mellan karantän i Estoril, och normalt liv i Torekov är en energi skillnad på millioners Joule.

(Man mäter energi i Joule. Läste det just på Google🤓)

Och det är det värt.

Tappet av Joule var stort under Karantänen.

Varken Kropp eller Själ var beredd på den snabbt ändrade, mycket aktiva, och sprattlande livsstilen.

Anden verkar vara den enda som fattar!

Att det är helt underbart att på nytt fara rundor, golfa, rida❣️, mysa med familjen., träffa vänner, ta hand om hus o hem.

Men det tar av energin, som från början, var liten.

Å då hamnar man bara plötsligt platt på soffan.

Med Latmasken, hårt hållen i famnen.

Och laddar, o laddar, o laddar. Energi

Jag undrar om det säger ping, eller lyser det en grön lampa när man är full laddad?

Kanske är så enkelt att det är omgivningen som märker det först.

Himmel och plättar! Huka er Gubbar och Gummor! Nu har hon laddat om! 

Och då kan vad som helst hända.

Precis som vanligt

Idag var jag så lycklig.

Det som jag aldrig trodde någonsin i hela livet skulle hända.

Det var helt ofattbart att det skulle kunna ske.

Allt var ju redan bestämt på ett helt annat sätt.

Det var ju i princip hugget i sten.

Ett beslut fattat, baserat på klokhet och eftertanke.

Jag packade dock ett utifallatt bagage med mitt namn och adress på.

Jag sa hejdå, matandes med minst ett kilo äpplen, för flera månader sedan, och åkte därifrån med darr på stämman; HEJDÅ!

Så kom Corona.

Så kom att allt ställdes på sin spets.

Så kom en beställd transport.

Så packades bagaget in med sin bärare, min häst.

Idag red jag första gången på min Zagal.

Första gången sen han kom till Sverige.

Jag trodde inte när jag sa Hejdå, då i februari ,att jag någonsin skulle göra det igen.

Jag trodde aldrig vi skulle träffas igen.

Nu hänger vi varje dag.

Varje dag när jag kommer med bilen till stallet, börjar han gnägga!

- Tjena Tanten! Jag ville ju hänga med dig. Du e ju en kul männska!

När jag satt och red  idag, började tårarna trilla, bara för att jag var så lycklig.

Älskar när verkligheten överrumplar de mest seriösa allvarliga planer och beslut.

När jag insåg att Zagal hela tiden hade tittat på mig och bara tänkt.

- In your Dreams tanten! Vi ses snart, lååångt upp i Norr. Jag kommer! Lita på det❤️❤️❤️❤️❤️