Snart är julen definitivt över för i år.

Och hela helgen har upplevts, spenderats, firats, i vårt nya hemland, vårt nya hem.

Vi gick ut hårt.

Ökade.

Och spurtade på slutet.

Allt började med att vi fick reda på att Portugiser köper och klär sina granar till första advent.

Så sno Er på att sno en gran! Eller köp en, om ni inte har möjlighet till annat.

Bra!

Hur gör man då? Efter julgransplundringen?

Planterar den i Humlegården i Estoril? Eller så fär den dö en långsam död på balkongen, under ca 11 månader, så att den är lagom uttorkad till nästa jul, typ en månad innan jul.

Eller så kör man på en helt ny tradition.

Plastgran!!

Vi for iväg på graninköpningstur. Långt ord på alla språk!

Och hem kom vi som Kalle Anka på julafton.

Jag och Piff o Puff och Prinsen.

Lyckliga, tillfredsställda med dagens värv.

Lillejulafton stundar.

Syster med familj.

Bonusbarn.

Alla är här.

Granen skall plockas upp och plockas ihop.

Jag har köpt kulor i alla färger, för att granen skall varaså grann som möjligt.

Och ljusslingor som blinkar, bleknar, ja som kan göra allt vad man kan begära av en enkel ljusslinga.

Då brister allt.

Granen står inte Grön i stugan.

Granen är svart.

Då har vi tre alternativ.

Deppa ur, och hoppa över julen. Trist

Åka tillbaka och byta mot den sista lilla klena gröna granen. Trist

Klä den svarta granen och göra den till julens happening!! JAAA

Julaftons morgon randas, och vi alla, åt frukost med glädje, med vår vackra svarta gran.

Åh sen körde vi vår nya rutin.

Skit i glöggen, pepparkakor äter vi hela året, och gris är överreklamerat.

Så i väg for vi allihopa till vår nya traditon.

JulSkaldjursLunch.

Åh vad gott det var!

Åh vad kul vi hade!

Med alla andra på bästa Skaldjursrestaurangen!

Vino Verde flödade.

Grannen drack Caipirihinas. Med sugrör!

Tjoho!

Tomten kom och tomten gick.

Julklapparna flödade.

Livet lekte.

Och vi har fått nya traditioner.

Svart gran och Skaldjur.

Undrar vad som händer till nästa år?

To change the standard!

Han är min!

Bara min!

Och jag är kär.

Han heter Zagal, 

Är en Lusitano.

Jag blev kär i honom alldeles vid Lucia, det är väl då man blir kär i Lusitanos?

Åh vad tycker Prinsen om den nya killen i mitt liv?

Prinsen går efter devisen, Happy Wife, Happy Life.

Prinsen gav honom dock smeknamnet, Zlatan. För det är OK att dels sin fru med Zlatan.

Vad jag skall ha honom till?

Först skall jag borsta, kratsa hovarna, fläta den oändligt långa manen, borsta svansen.

Sen skall jag rida.

Framåt, lite bakåt ibland. och ofta på tvärsen.

Jag skall rida långsamt, jag skall rida lagom fort, och kanske jättefort, ibland ska jag bara trampa på stället, och ibland skall vi bara flaxa med benen.

Åh alltihopa är så himla fantastiskt roligt!

Om man växer ur Ponny åldern med åren?

Nä, varför ska man göra det?

Det är ju så himla kul, med en ny kompis, som förhoppningsvis blir en vän för livet.

Det är ju så himla kul att klappa på en mjuk och mysig päls.

Det är ju så himla kul att träna dem på att gnägga, varje gång man kommer och visslar.

Det är ju så himla kul att rida.

Det är ju så himla kul att köpa grimmor o träns o täcken o lindor för benen, och allt som skall matcha i färg, med mig och med Z.

Det är ju så himla kul!

Tack snälla Tomten!

Jag måste har varit otroligt snäll!!

Hej!

Hur mår du? Jag mår bra. Väckarklockan ringde inte i morse, för jag har jullov. 

Solen skiner här i Portugal. Det är kul att vara här.

Ikväll kommer Rosanne. Imorgon kommer min lillasyster, hon heter Lolo, och hennes familj. Det skall bli jättkul. Jag får nog följa med och hämta dom på flygplatsen.

Birger och jag gör massa roliga saker hela dagarna. Ibland spelar vi golf. Men oftast packar vi upp och ner i packlådor. Vi kommer inte vara klara på länge. För snart skall vi nog packa ner det vi har packat upp. För då skall vi nog flytta. Dom säger att man måste ha packat 1000 lådor innan man är packduktig. Du vet ungefär som att man måste trilla av 100 gånger innan man kan rida. Jag har packat upp och ner massa lådor de senaste åren. Det börjar bli tråkigt.

Nu är jag mest spänd för att det är julafton på onsdag. Vad önskar du dig i julklapp? Jag har nog inte skrivit en sån bra julklapps önskelista i år, så jag får väl se vad tomten kommer med.

Kompis mår bra. Hon tycker att det är kul med de andra Portugisiska hundarna. Men de flesta är väldigt stora, tycker hon.

Skriv snart igen och berätta om du har gjort något kul.

Hejdå

Din pennfajtare och penpal

Sussi

Jag har kört bil idag i Portugal.

Alldeles ensam.

Både dit och hem.

Det är första gången sen vi flyttade hit, som jag gjorde det.

Så här lång tid har jag inte haft uppehåll i bilkörningen, sen jag hittade gaspedalen i 6 års ålder.

Men idag gick jag alldeles själv ner i garaget.

Backade ut vår lite stora bil, och sen var jag på väg.

Varför så lång tid?

Jag  kunde trycka in flera tusen mil per år i alla olika sorters fordon (racerbilar, lastbilar, moppar, traktorer, hästtransporter, personbilar, och glöm inte gräsklipparen!)

Och jag som kört kontinuerligt ända sen  jag nådde ner till gaspedalen, samtidigt som jag kunde vrida på ratten, utan att sitta i pappas knä.

Dock såg jag genom ratten, precis över kanten på insturment brädan.

Sexåringar är oftast inte längre än så. 

Och jag tyckte att det var så obekvämt att sitta på telefonkatalogen, för att se. Då blev det längre ner till gasen!

Varför har det tagit så lång tid att börja köra här?

Jo det är faktiskt Portugiserna.

Jag tror att deras körlektioner börjar med en 10 gångers biljett med Radiobilarna, på det lokala tivolit.

Full rulle, gärna i motsatt riktning, mot vad resten av trafiken är på väg.

Bumpar man i, hytter man lite i näven, trampar gasen i botten och ger sig iväg på nytt i fel riktning, och sen går det som det går.

Själva körskolan här i Portugal, är nog inte så viktig.

Där lär man sig nog bara att tuta, tror jag.

Så att alla andra flyttar på sig.

Farten är ruskigt hög, både på smågator och motorvägar.

Det innebär att barn, hundar och Ferrari bilar ligger slickade längs kanterna.

Alla av olika anledningar.

Hur det gick för mig idag.

Strålande!

Inte en skråma.

Inte en bula i plåten.

Bara ett tut, men det var en rejäl en, som fick mig att titta ner från min höga häst på en liten grön Seat som kom farandes från vänster, och den lilla sudden var ju bara en tredjedel så stor som jag.

Störst går alltid först i trafiken, oavsett var i världen man befinner sig.

Så nu när modet har återvänt till rally förarinnan, så har jag bara en sak kvar.

Jag måste börja tuta!!

Kanske skall börja här hemma?

Lite försiktigt:

-Tut, du är i vägen!

Och sen käka taggtråd till frukost och köra ut på de stora vägarna och hänga på hornet.

Åh vad kul det kommer att bli.

Jag kommer att bli helt lomhörd på kuppen!

Glögg

Snaps

Öl

Rödvin

Glögg

Champange

Vitt vin

Portvin

Pepparkaka

Julllunch på Svenska Ambassaden

Pepparkaka

Luciatåg i Engelska kyrkan

Saffransbulle

Middag med goda vänner i Cascais

Bland ihop det ovannämnda i stora portioner, så kan det framkalla som det så vackert på Norsk heter Skallebank.

Glad Lucia från ett varmt Portugal

Alltså vi har ett litet problem med vårt boende.

Det blir för tillfället inte riktigt som vi hade planerat.

Åh hoj, vad vi hade planerat.

Men nu sitter vi i en alldeles utmärkt lägenhet, (lägenhet! så svenskt) där vi egentligen inte skall bo.

Den är så himla lagom.  (Ännu ett SÅ svenskt ord)

Lagom stor. Lagom bra. Lagom liten. Lagom vattenskadad. Lagom stor terass för en exibihionist. Lagom för en liten pudel. Lagom varm. Lagom lite mot norr. Lagom osexig.

Och ALLA andra som redan har flyttat hit, har ockuperat alla andra bostäder.

TYP.

Så då funderar jag på, varför inte gå lite Wild and Cracy.

Vi köper en SNACK BAR.

Alltid nått att göra.

Inte en lugn stund.

Äntligen får jag bestämma mig för vilken av Jojjes maskiner som vi skall ha. ( Nespresso alltså, som Georg Clooney gör reklam för, Jojje och jag var ett par tills vi gifte oss, ((enligt mina tjejkompisar :-)),)) med varsin Prins och Prinsessa!)

En hel del kaffe att koka.

Och en hel del att snacka med.

MEN

Kan man öppna en Snack Bar för 

Svenskar

Fransmän

Engelsmän

Amerikanare

Spanjorer

Danskar

Finlands svenskar.

Några Tyskarn(ordförrådet tar slut om det kommer för många)

En o annan Norsk

Hund människor (Släpper fram Pudeln)

Hästluktande typer (Känner igen lukten, och gnäggar bara lite)

Vackra människor (behöver sällan prata med dom, medvetna om sin skönhet, och bara ler)

Sugna människor (på kaffe)

Åh engelsktalande Portugiser, (dom är många, så inkomsten från dom, kommer nog att räcka i bokföringen.)

Men var skulle vi bo?

Ovanpå förståss.

Och så sprang vi bara nedför trappan när det var dags, för att koka och servera kaffe.

Nu springer vi också nedför trappan, men det är om Pudeln är promenadnödig, maten är slut, utflyktsdags, till stallet eller någon annan världshändelse.

Åh gäster börjar komma och gå.

Kanske inte alltför många objudna.

Som dyker upp när det plötsligt händer.

Någon Jojje mskin har inte inhandlats.

Men snart är det JUL.

Och då kommer det att drälla in.

Gäster, släkt och andra kaffesugna.

Kanske har vi redan flyttat in i en Snack Bar.

Fast vi inte har fattat.

Har vi någon böna älskling?

Kaffeböna?

Jag idkar en sport, som massa andra personer också gör.

Den sporten är förhållandevis vanlig bland våra kamrater, det är många som idkar den.

De som inte idkar den, tycker att den är idiotisk, vilken den till viss del, vissa dagar, eller visserligen nästan alltid, är.

Vad jag tycker är märkligt är, att desto duktigare jag blir, desto bättre jag spelar, desto lägre handicap jag får, desto mindre får jag spela!

Ja, det är golf vi talar om.

Började för sådär 5 år sedan, som absolut nybörjare.

Hade aldrig slagit mer än något slag i någons gräsmatta innan.

Men blev jag förtjust, eller snarare, jag blev helt tagen av den sporten.

Åh vad jag har tränat.

Åh vad jag har letat bollar som jag har slagit ut, både till höger, vänster och ibland märkligt nog, rakt fram.

Åh vad jag har gått omkring för att slå på bollen. Ibland ganska rakt mot hålet (vilket är målet på varje hål man ger sig ikast med), ibland sick sack, i serpentiner, i cirklar, för att inte tala om dom gånger man har gått fram och tillbaka. Suck.

Under hela tiden har jag dock känt mig väldigt motiverad, och t.o.m sportig.

Nu när vi bor härnere i golfens förlovade land, spelar vi en hel del.

Vad händer då???

Jag får sporta mindre!

Efter ett antal rundor, (de första 4 med min svenska PRO, som var här i Portugal ) så händer det sig att jag slår färre slag.

Jag slår ofast längre slag, om inte vinden vill något annat. (Det vill den dock ibland, i motvind är det som att slå in i en vägg, fascinerande)

Med lite lung och tur så hamnar bollen där jag nästan har planerat att den skall landa.

ÅH DÅ:

Får jag gå rakare och kortare sträckor.

Slå färre slag innan bollen hamnat i hålet.

Jag får mindre motion.

Är mycket kortare tid på banan.

Det hela blir lite  Mindre sportigt.

Nästan som en behaglig promenad med en boll.

HerreJe!

Berätta inte det här för någon, för då kanske jag måste hitta på en annan sport som är jättejobbig.

För i vår ålder måste vi ju vara så sportiga och välmusklade för att orka se solen nästa dag. (en annan blogg!)

Eller så bara gillar jag läget.

Som vanligt.