Idag har jag fått en ny kompis.

Eller man kanske inte kan kalla en bil en kompis.

Jag gör det ändå.

Speciellt om man, som jag är, är så beroende av bilen.

Hur skulle jag annars göra?

Det är en annan blogg.

Idag skulle jag i alla fall säga Hejdå! till min gamla.

Jag har trott väldigt länge att jag aldrig skulle göra slut med just den bilen.

Den har burit runt mig i 3 år.

Inte direkt de mest händelsefattiga åren i mitt liv.

Kort resumé på 3 år:

Först blev jag själv.

Sen tog det över ett halvår att komma på rätt köl, eller så.

Sen hade jag lite hästar som tävlade i Falsterbo.

Sen köpte jag Skumpa.

Sen tävlades det i Breeders o andra kul hästtävlingar här och borta.

Sen blev Betty (mamma till Kraka och Windy) ängel.

Sen ordnade jag till ett boende på Skeppargatan.

Sen började jag spela golf i Wittsjö.

Sen hade jag nån häst eller så som tävlade i Falsterbo.

Sen sålde jag Nr 1.

Sen flyttade Windy till Nr 1.

Sen köpte jag hus på Lidingö.

Sen fick jag bröstcancer.

Sen reparerade jag hus på Lidingö.

Sen tävlades det i Breeders.

Sen dog Skumpa.

Sen reparerades jag på sjukhuset.

Sen spelade jag golf.

Sen tävlade en häst i Falsterbo.

Sen flyttade jag till Lidingö

Sen träffade jag Prinsen.

Sen blev jag friskförklarad!

Därmellan har jag farit som ett Jehu upp och ner, fram och tillbaks mellan alla dessa händelser.

När Prinsen satt sig i den gamla bilen, och skulle köra första gången, började batterilampan lysa ilsket varnande rött.

Han var som vanligt helt cool, och tyckte inte att det var något att vara orolig för.

Själv såg jag det som ett omen, att nu lilla gumman, nu skall du allt se till att ditt nya liv, får fara omkring, i lyckliga cirklar, på fyra nya däck.

Och nu är den här.

Med sollucka!

Back kamera!

Och inbyggd GPS.

Alla mina bilar lär sig ju att hitta hem, och till mina favoritplatser efter ett tag.

Den här har lärt sig det direkt.

Och i.o.m att det inte är en svensk bil, så är det varken LillBabs eller nån beskäftig svensk tant som ger mig vägbeskrivningen.

Utan nu är det en ljuv engelsk röst som vid varje vägdirektiv, börjar sin uppmaning med

PLEASE!

Så nu PLEASE!

Har mitt nya liv börjat på allvar.

Min Landå kommer inte längre bli pumpa, inte ens klockan tolv.

Och Prinsen får köra omkring precis hur mycket som helst.

Med mig i passagerarsätet.

Byt liv.nu

Gick också fort.

Det gör det när man mår bra och har kul.

Men egentligen började den i torsdags.

- Hej Sussi! Det är Minna! Du måste åka till Globen och ta emot mitt pris. Jag har kanske vunnit årets bragd på Ryttargalan (typ idrottsgalan för häst o ryttare), och jag tycker du kan ta emot priset. Kan du det?

Just du satt Prinsen och jag på Sturup. Planet var lätt försenat, och klockan närmade sig fem med en rasande fart och vi var ännu inte i luften.

- När börjar kalaset?

- Klockan sju.

- Prinsen! Vill du gå på smokingfest ikväll, där jag kanske skall ta emot pris som Minna egentligen skall ha, och hålla nåt tacktal till några hundratals personer som lyssnar. Och alltihopa är på Globen.

- Ja men visst. Jag är på.

Sen drog rallyt igång.

SAS flög som galningar.

Jag ömsom sov på flyget och ömsom skrev tacktal.

Taxichauffören på Arlanda som körde mig mot Lidingö, som om han stulit bilen, kommer aldrig och glömma telefonsamtalen han hörde från baksätet.

- OK, vi kommer att bli lite försenade, men vi kommer. När börjar prisutdelningen?

Jag bytte från jeans och trött look, till smokingklänning och sotade ögon på 15 min. Nytt rekord, i alla fall i min värld.

Slänger mig in i samma taxi, hämtar Prinsen, som dyker upp som James Bond i snyggaste smokingen, och full fart mot Globen.

Anländer lite lätt försenade, där svägerskan förvånad tittar upp mot entretrappan, där hon förståss undrar varför jag och Prinsen kommer nerglidande mot ¨superbalunsgalan¨.

Prisutdelningarna börjar.

Pris till Årets Bragd skall delas ut. Alla som vill har fått rösta fram Årets Bragd.

- Och vinnaren är         Minna Telde.

Jag studsar upp på scenen, hållet mitt tacktal, tar emot alla Minnas applåder, får kramar av alla som vill ge mig en.

Och sen måste vi ju dricka champange.

Det förstår ju alla.

Det där var bara början på helgen.

Igår var jag på sjukhuset i Helsingborg.

Med tunn andning och med Prinsen vid min arm gick jag in genom huvudentren.

För att röntgas och träffa min doktor.

Domens dag var inne.

Första återbesök efter bröstcancer operationen förra året.

Jag hade mobiliserat all fell good som fanns att uppbringa i min kropp och själ.

Ville inte ens tänka på ett negativt besked.

Hjärnan och kroppen kunde inte förberedas på det beskedet, och hur jag skulle hantera det.

Första delen gick smärtfritt och fort.

 - Kläm till, så vi får bra bilder, så att jag vet, hur jag mår.

Eller hur gör man annars?

 - Ta en taskig och suddig bild och lev i ovisshet till nästa år??

NÄ. Inte min grej direkt.

Paus från mörkret (det är ärligt talat ett mörker därnere. Under marknivå, inte ett fönster.)

Vi åkte ner på stan och shoppade.

En ganska normal problemlösning för en mycket oroad tjej.

Shopping kan få nerver i kontroll, och fokus på annat, en stund.

Tillbaks till sjukhuset.

Underbart att ha en Prinsaxel att luta sig mot.

När modet ligger i stortå höjd.

Men som gammal tävlingsryttare, så vet man ju, att är man väl startanmäld, då går det inte att backa ur.

 - Hej Suzanne! sa doktorn.

Dig kommer jag ihåg.

Hur går det med medicinen?

Förresten Röntgen visade att allt verkar OK!

Jag skall bara känna också.

Ja, Suzanne,

Vi anser att Du är frisk!

Nu tycker jag att Ni skall åka och dricka Champange och njuta av livet!

Sa doktorn.

Hon är en klok person.

Fattar Ni.

Nu tillhör jag flertalet igen.

Jag tillhör dom som är friska.

Som det inte är nåt fel på.

Jag gjorde hopplaskutt hela vägen ut.

Jag kommer att göra hopplaskutt resten av livet.

Och vet ni vad egentligen det bästa är.

DET GICK FORT!

Att bli frisk.  

Absolut snabbaste och enklaste bantningstricket på vintern.

Sätt på Er tjocka långkalsonger, går runt och var varm och skön.

Ta av Er samma långkalsonger och glid ner i samma par jeans.

Wow, vad ledigt dom sitter.

Eller tänker jag fel nu?

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting

Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring

Onsdag går jag ut och vankar

Torsdag sitter jag i tankar

Fredag gör jag som jag vill

Lördag stundar helgen till!!

För ett år sedan ungefär, fick jag en bok av en av mina närmsta vänner.

Där stod det att vi skulle önska oss de saker som skulle hända oss i livet.

Och vi var tvungna att säga det högt, för att livet skulle kunna hänga med, och förstå vad vi ville.

När sen önskningarna gick i uppfyllelse (vilket var en självklarhet i boken) så skulle man vara så tacksam och varje dag säga Tack till allt som man fick uppleva.

Söndag eftermiddag kom hela min familj, med undantag av de som var på turné, på middag till mitt hus, Fort Knox (Lidingö).

De var bjudna av många anledningar.

Bland dem var att få träffa Min Prins.

Att få se hur jag bor, nu när det börjar bli ett fungerande hem (NÄ jag har inte packat upp allt, men det kommer att hända)

Och för att vi alla skall få träffa varandra bland alla de dagar som går, som kallas livet.

Halleluja moment!!!

Jag är så tacksam!!!

Hela dagen snodde vi runt som råttor, prinsen och jag och fixade allt som behövde fixas.

Det var hur kul som helst!!

Och det går bara inte dubbelt så fort när man är två. Det är miljoner gånger roligare än att ordna allt själv.

Ska det vara så här kul och lätt kommer vi leva med en ständig inbjudningslista.

Akta ER.

Åsså kom dom.

Ni som inte har träffat min familj, förstår inte vidden av att - Nu kommer dom - .

Som en av de trettielva syskon barnen så vist påpekade efter halva middagen:

- Det här är den enda släkten man får tinitus av!

Vi skrattar, babblar, tycker, diskuterar, slamrar till ofattbara höjder.

Lite småsmåbarn på köpet, sen är Brodincocktailsmeten klar.

När nästan alla hade gått, låg rester av gäster kvar i några soffor, och njöt och ljög om livet i allmänhet, och om verkligheten i synnerhet.

Sen fick jag  gå och lägga mig, utan att behöva lyfta ett finger, för Prinsen ordnade upp.

Jag är så glad att jag har en sån underbar tokig familj. 

Jag är så innerligt glad ända in i hjärteroten att jag och min Prins har träffats.

Jag är så nöjd att jag talade så högt förra vintern hur jag tyckte att livet skulle bli.

Jag är så glad!

TACK SNÄLLA!

Hej!

 - Vi ringer från American Express. Vi ville bara kolla att det stämmer några köp Ni har gjort på Ert konto. Över Internet. Så att ni inte har blivit lurade, eller  någon har fått tag på Ert kontonummer.

 . Jaha, vad bra. Vad gäller saken?

- Jo ni har nyligen gjort köpt en biljett på SJ. Stämmer det?

Hallå!

Så himla galet är det väl inte för att jag en gång i mitt liv skall åka tåg?

Sitter någon sorts spärr på mitt kort?

Människan har köpt en tågbiljett, hon skall kanske åka tåg. Det kan inte stämma! Någon har snott hennes kort! Bäst att rädda henne. Ring och kontrollera.

Efter det här kanske hon börjar åka buss. Ställer bilen och tar tunnelbanan från Centralen.

Stoppa henne!!!!

Det kan ju kännas tryggt att AmEx ringer och frågar, om mina inköp inte stämmer, då jag samma dag även köpt flygbiljetter och hyrt bil på Hertz.

Men det är ju himla lattjo.

Bara för att jag skall ta tåget.

Vi skall ju åka till Stockholm från Lund, min hund Kraka och jag.

Och flyget kändes överkurs, med burar, bagageutrymmet och allt vad som behövs för en stor hund.

Så då blir vi lite wild and cracy och tar tåget.

Även om det känns som ett bedrägeri.

För hela transportväsendet.

Men framförallt för AmEx.

Jag undrar vad jag har missat på hela resan?

Alltså, det sägs att storleken inte spelar någon roll.

Men det gör det faktiskt.

Idag är jag på min gamla gård. Nr1.

Och jag skall rida på någon av mina hästar.

Då kommer Minna glatt och talar om för mig att mina ridbyxor (som bor kvar här utifallatt) ligger i hennes ridklädesgarderob.

OK.

Och var det något klädesplagg som jag behövde låna, så var det bara att plocka ur garderoben.

- Bra Va!

Underbart, snällt, jag är mycket tacksam. 

Det är bara en sak.

Storleken spelar roll.

Fattar ni vilken underbar petit, mignon, smal, spenslig typ Twiggy person, som Minna är.

Själv känner man sig som en Labrador bredvid en typ Chiahuahua.

Och jag skulle kunna låna kläder till att rida i! HA!

Trodde inte det va.

Till och med handskarna var små.

Så jag svepte in mig i mina egna ridkläder, jacka och hjälm.

Men jag är så överlycklig att Minna trodde att jag skulle kunna krypa in i hennes vackra små ridkläder-

Och nu har jag varit ute och ridit på min stora häst.

Ja, storleken spelar roll.

Och jag tycker om när det är rätt storlek.

När det passar liksom.

Oavsett vad det handlar om.

Hela tiden.