Det kändes som nedförsbacke hela vägen till Skåne från Stockholm.

Jag undrar om det är det.

På riktigt.

Om det går att mäta.

Franförallt är det väldigt mycket ljusare härnere.

Mer horisont och vidgade vyer.

I Stockholm känns det bara som ett mörker.

Föreningen har vunnit hitintills i min tvist om att jag får göra om en lokal till bostad.

Det känns så tungt att 3 personer som inte känner mig, som inte har en aning om vem jag är, bara att jag är medlem i deras bostadsrättsförening, och de tre personerna sitter i styrelsen, får stoppa mig att sälja min bostadsrättslägenhet.

Att jag tar det personligt är ett understatement.

Jag tar det så illa, så det kanske blir så att jag gör mig av med allt i Stockholm och flyttar tillbaka hit.

För jag tror inte att jag vill bo i en stad där människor som inte ens vet vem jag är,ksn förstöra så mycket, bara för att.

Skall sova på saken.

Men det är i farans riktining, som juristerna säger.

hur kan någon i min ålder vara så fixerad vid smågodis.

det är ju så gott.

-Men du behöver ju inte äta smågodis!

Jag vet.

-Det är onödigt med smågodis!

Jag vet.

-Man blir tjock av smågodis!

Jag vet.

-Du får hål i tänderna av smågodis!

Jag vet.

-Ingenting är nyttigt i smågodis!

Jag vet.

-Är det alltid gott med smågodis?

Jag vet.

-Men du måste ju kunna göra något annat än att äta smågodis.

Jag vet.

Fast jag tycker ju att gelehallon med en centerpuck är drömmen. Lakrits och hallon båtar gör mig euforisk. En napp slinker alltid ner. En slajmig grön orm är ljuvlig att tugga på.

Så där kan jag gå på om nästan allt. Ett tjockt rött hjärta. Chokladbananer skall vi inte tala om.

Smågodis.

Tycker egentligen bara inte om violpistoler.

är mitt nya ledord.

Nu har jag långsamt börjat tvätta mina saker.

Långsamt packa ihop det jag behöver. För några veckor i golfghettot.

Och så lite snobbkläder. Om det händer något utanför ghettot.

Typ hucklet och kvasten till skärtorsdagen.

Men själva packandet har jag bestämt skall vara en del av resan, av hela upplevelsen.

Inte som vanligt, att jag genomsvettig, med strykjärnet vibrerande på brädan, tvättmaskinerna centrifugerar så att hela huset skakar, bilen packas med en frenesi som är övernaturlig. Och sen sitter jag plötsligt i bilen och skenar mot mitt mål.

NÄ.

Nu har jag i stället för att skriva en lång lista på allt som skall göras, börjat att göra det.

Burit upp strykjärnet från en packlåda 

- Hej lilla vän, det var länge sen, hur har det varit i mörkret i lådan i källaren!

Gummiverkstaden för sommardäcken som jag bytte till, hade inte ens kö, för jag var i så god tid!! Ägaren blev orolig och undrade hur det skulle gå om jag skulle komma en kvart före resten av mitt liv,

- Vem kan vi då lita på, hur skall det gå i världen om du kommer indansandes här i lugn och ro med ett leende på läpparna?

Ni förstår.

Det är en långsamhets revolution.

Och jag hinner med dubbelt så mycket som innan.

Märkligt.

Fast jag svettas hälften så mycket.

Det kan väl ändå inte vara så att jag börjar bli gammal?

Jag fyller dock år snart.

Är det av den anledningen, att jag börjar ta det cool? 

Då kommer jag att öka takten till det 3-dubbla, och glömma allt, snubbla och komma fram efter jag skulle ha kommit fram, för jag for för fort fram. Eller hur?

Nä, jag tror jag njuter lite av att det skakar i golvet av centrifugeringen, nu skall jag nog gå och hänga upp något golfigt på en galge så det hinner torka ordentligt till imorgon.

Och om allt stämmer och allt är gjort ordentligt. Då åker jag till Skåne imorgon.

Och det skall bli underbart.

Ojda!

Det här blev en underlig lördag kväll.

Först tog vi en underbar promenad under tiden mörkret sänkte sig över Lidingö. Kraka och jag alldeles ensamma vankade vi runt kvarteren härute. Kraka lös och jag gloendes in hos alla grannar som det lös hos. En del har det väldigt charmöst.

Vi hade just varit inne i stan för att hämta fler saker i lägenheten, men jag hade glömt nycklarna. Kraka hade inte kommit ihåg dem heller!

Handlade mat på vägen hem, som vi sen aldrig lagade, för jag var inte hungrig.

Damsög hela huset! Hallå en lördag kväll. Men en ny dammsugare är ju lite skojsig i alla fall, och så slipper jag imorgon.

Och sen fastnade jag i den där katastroffilmen 2012. Den var ju riktigt om det går att kalla kul. Men när det började smälla fyrverkerier för några minuter sedan undrade jag om undergången var nära   innan jag insåg vad det var!

Fast så plötsligt insåg jag.

Har jag gjort bort mig?

Jag glömde helt bort att allting skulle vara släckt en timme.

Ojda!

Var det släckt hos mig?

Nä inte en lampa!

All utebelysning på.

Alla lampor som brukar lysa inne i huset.

T.o.m på över våningen.

Vad ska grannarna säga??

Troligtvis bara

OJDA

Jag vill inte höra att det är 15 grader varmt i Skåne.

Jag vill inte höra att tranorna sträcker.

Jag vill inte höra att de har varit ute och spelat golf.

Jag vill inte höra att det blommor små blommor av olika slag i rabatten.

Så nu stänger jag öronen, och tittar ut över det snötäckta landskapet på Lidingö.

Jag har fått hem kräksjukan.

Nä jag har inte fått kräksjukan.

Utan det har kommit hem en klen liten blek tjej, som har kräkts.

Hela natten.

Och det var inge kul.

Så jag hämtade upp henne med bilen.

Jag tycker inte att man skall kräkas själv.

Det slapp hon, men hennes pojkvän måste åka iväg på jobb nu.

Då skall man inte vara sjuk själv.

Det vet jag.

Det är inget kul.

Det är dubbelt upp okul mot att vara sjuk i sällskap.

Nu ligger hon helt utslängd, bedövad, sovandes i hångelsoffan.

Med duntäcke och mössan alldeles bredvid.

Druckit den gamla kända antikräk drycken Coca Cola.

Runt handlederna fått låna mina sjösjuke/antikräk armband.

Då somnar man.

Och sover som om man aldrig hade gjort något annat.

Vad skönt det är när man har slutat kräkas.

Det är nästan bäst i hela världen.

Har jag nu bloggat i ett års tid.

Jag har haft någon kort svacka någon dag, då jag inte orkat eller hunnit innan jag har somnat.

Annars har jag haft en diskussion med mig själv varje dag.

Det är ju inte klokt.

Människan borde sinnesundersökas.

Har jag kommit fram till något?

Kanske det kanske.

Men det behåller jag för mig själv, så kan jag skriva om det en annan dag.

För som den envisa gris jag är kommer jag inte att sluta skriva mina små, kan vi kalla dem trudelutter? varje dag.

Tillsvidare.

Tills det har gått ett år till.

Tills vädret är annorlunda.

Tills världen är annorlunda.

Tills värdinnan för bloggen lever annorlunda.

Tills värdet av att skriva inte finns mer.

När händer det?

Den som lever får se.

Det är därför det är så skojsigt att leva.

Man vet aldrig vad som händer imorgon.

It's another day tomorow, at Tara.

Som vi som varit med i kriget har som slutreplik  

Tycker att det är så förtvivlat trist att vara själv.

Kraka har växt upp i en flock av Ridgebacks, och många andra hundar, som har kommit och gått i våra liv.

Nu är det bara hon och jag.

Och när jag svischar omkring på middagar, biosar, ärenden etc etc

Då är det bara hon.

Hur kul är det??

Fördelen av att vara själv som hund är att golvet är fyllt av konstiga tuggben som man kan äta upp när man själv vill och har lust till, och inte behöva stoppa i sig det i raket fart, för att syskon eller kompisar snor dom.

Fördelen är att Kraka får sova i sängen om hon vill, för i Mattens världens största säng, är det väldigt tomt.

Och vill hon inte sova där finns det ungefär 2 korgar till i varje rum i hela huset. Alla korgar, som har sovits i av alla hundar, finns fortfarande kvar.

Fördelen är att Kraka får den hundmat hon vill ha och behöver, och inte någon lagom sort som både mopsar, Skumpor, feta ridgebackmammor och andra, också skall överleva på.

Nackdelen är att Matte är väldigt dålig på att leka med . Hon kan varken hoppa högt, spurta några tusen meter i snitt 50 km/h, brottas eller bitas i strupen.

Nackdelen är att det är bara Kraka som har vakten för hela alltihopat. Oavsett var vi är. Helst skulle väl Matten vilja att Kraka hade hand om nycklarna både till huset och bilen, då hon har lite svårt att ha koll på dom.

Nackdelen är att när Matten drar iväg på middag, ärenden och andra jippon.

Då blir Kraka alldeles själv.

Den nackdelen väger över fördelarna.

- Nu säger Matten att det skall bli roligare för att vi skall åka till Skåne och till Wittsjö och där skall vi spela golf varje dag i 14 dagar och jag får vara med på golfbanan hela tiden.

Jag visste inte om att jag tyckte att det var så kul att spela golf. Men hon har lovat att köpa en varm regnjacka till mig. För när jag sitter där bredvid hennes golfvagn, och det börjar blåsa iskallt, då är det verkligen inte kul.

Men när hararna dansar hambo på banan, och jag ligger och drömmer om att jaga dem till världsände, då är det kul.

Framför allt är det kuligare än att vara ensam hemma.

Jag undrar om vi kommer att bli flera?

Och vilken sort det blir.

Jag tror att Matten letar efter en människa först,  innan hon köper en ny hund.

Få se om jag kan övertala henne till nåt annat.