Alla inlägg under mars 2014
Om man är kille, och vill köpa en jättedyr bil.
Om man då köper en sprillans ny Range Rover.
Om man då parkerar den på gatan utanför där man bor på Östermalm.
Om den då inte blir stulen.
Blir man ledsen då om man är kille?
Håller man tyst om det inför kompisarna?
- Nä, tjuvarna från Öst stal alla nya Range Rover på Östermalm, utom den som ¨Killen¨ köpte!
Blir man extra ledsen då om man inte blir av med den?
Funderar man på som Kille om man valt fel färg?
Eller kanske för mesig utrustning.
Kanske man säljer den till Småland typ, och säger att den är stulen, för att behålla sina kompisar och attraktion som häftigaste bilägarn i stan.
Det här är en ren och skär påhittad historia.
Dock har jag läst mycket om att ALLA NYA RANGE ROVERS, som stjäls på stuberten.
Och när jag går och rastar min lilla pudel har jag under en lång tid, på våran gata i staaan, sett en sprillans ny Range Rover.
Och trots att jag studsar ut varje morgon vid 6 tiden, delvis pga av kissnödig pudel, men även för att se om Range Rovern är stulen, har det inte hänt.
Den har nu stått där varje morgon i flera veckor,
Jag som då inte riktigt förstår mig på killars känslor undrar bara:
Är man glad eller ledsen om bilen inte blir stulen?
- Åh var inte ni på Ishotellet?
- Fick inte ni det i bröllopspesent?
Jooo, (som vi säger nu förtiden) vi var i Jukkasjärvi.
Det va j-ligt fint. Men kallt.
De va bra scooter.
Och sparken till restaurangen gick på räls. Fast det var juu på is.
Så det va bra.
Men åk int dit på bröllopsresa, om ninte bott ihop länge.
Det är int snyggt med kärring i balaclava, under scoter hjälmen.
Och scoter overallen får ju en int tänka på annat än att det är kallt.
Åh på natten på ishotellet kan ju int kärringen ha på sig nån sån där baby doll eller vad det heter.
För då frys hon ihjäl.
Åh det är ju synd.
Att hon int kan sova i babydoll på bröllopsresan.
Det hör ju liksom till.
Så åk på bröloppsresa först.
Åh sen till Lappland.
För klart ni det, då klart ni ett helt liv.
Var går gränsen.
Av det man lämnar kvar?
Av det man ger bort?
Av det som man slänger?
Bara köket är ju en myriad av grunker som kanske inte ska, vill, bör, är för gamla , ointresanta, har gjort sitt, smakar illa, är fula,
aldrig användna, fyllda av förhoppningar att komma till nytta. I Portugal.
Hur egoistisk kan man vara mot gamla köksslevar?
Den där slitna i trä, som kanske till och med mamma och mormor har vevat i grytan med.
Får den gå till återvinningen?Och bli till 5 smörknivar?
Eller skall den eldas upp under högtidliga former?
Eller hängas med en rosett på en krok och samla damm? För alla de glada stundernas minnen.
Eller man tar med den, förklarar att nu är gröt tiderna över. Här ska det vevas i Creme Bruleé, Hummersoppa och Sufflé.
Men om jag nu vill ha gröt?
Finns det havregryn i det andra landet?
Ska jag önska mig havregryn när någon kommer flygande från Sverige?
Ikea ligger 20 min bort från där vi skall bo.
Bra!
Dåligt!
Där finns hårt bröd, Kalles Kaviar, köttbullar (äter det inte i vanliga fall, så varför nu?), Dajm och annat som smaklökarna i gommen har ärvt.
Men vi tar med sleven.
Ska vi skippa smörkulespaden?
Den är ju dock nästkusin med träsleven.
I alla fall från samma generation!!
Ja, vi har burit allt vi äger nästan, från höger till vänster.
Vi har burit resten från vänster till höger.
Somligt har slängts.
Somligt har sparats.
Somligt har bara fått en paus.
Somligt har åter kommit i rampljuset.
Idag kom mäklaren och det var fotografering av lägenheten.
Lättfixat, säger dom som sitter kvar i sitt hem sen många år.
Svettigt, säger jag som har ¨stylat¨, pimpat, iordningställt våra bostäder under de senaste två-tre åren.
Inte en sak står kvar på sin normala plats.
Prinsen undrar varför det ser ut som det gör.
- Så här kan man ju inte bo!
Det är inte meningen att man skall bo så här.
Det är bara meningen att bli fotgenisk!
Så att ALLA DOM som vill ha en lägenhet på Skeppargatan bara faller i trans, kommer o tittar och handlar.
Nu har jag börjat bära tillbaka saker.
Hundkoppel på plats, hundkorg i hörnet, kuddar slutar ser puffade ut, får sätta oss i soffan, ytterkläder i hallen, skor där dom vanligtvis är, skrivbordet kommer sakta att belamras med papper, ja snart kommer allt se ut som vanligt.
Fast ändå inte.
Det är början på slutet, och det vi inte kommer att använda eller har nytta av just nu.
Det kan packas!!
Att det är en helt ny vändning i livet.
Att packa ihop det som är viktigt.
TjoHo
Bara det inte slutar nu i början!!
Jag önskar verkligen att kärleken är varm.
Vi skall nu på nytt äventyr.
Mot Jukkasjärvi.
Det är inte själva ¨Jukka¨ som är själva målet.
Det är ishotellet.
Dom lovar att det inte blir kallare än -7 i sovrummet.
-7!
Jag går ju med långkalsonger och dunjacka när det är +4.
Dom lovar att det är varmt att sova på en renfäll på en bädd av isblock rån Torne Älv.
Är jag allergisk mot renfällar?
Man blir väckt på morgonen med varm lingondricka och vi har egen bastu på rummet!
Ja, det säger väl allt! När ni ligger där som två stelfrusna pinnar, så baxar vi in er i bastun för att tina! Annars blir det svårt för Er att flyga hem, liksom raklånga!!!
Men det är ju inget problem.
Kanske det kan bli ett litet nöje.
Det är ju en bröllopspresent, och våra vänner måste ju tro att vi är varma nog, och kan hålla värmen.
För kärleken är varm.
Åh så skulle vi då ( i början på året) åka ner till Portugal, och se hur man bor, var vi vill bo, och fundera mer på frågan: VARFÖR?
Klev på direktflyget från Arlanda till Lissabon.
Fick god mat och trevlig uppmärksamhet av alla på flyget.
Jag hade dock i ögonvrån tittade till på någon väder sida, som lite varnade för vind.
Typ Storm.
Riktig storm.
Och den skulle vara som blåsigast när det var vår tur att sätta fötterna på Portugisisk mark.
För min del, som gammal (?) Skåning, kände jag ingen större oro. Stått pall för Gudrun, Per, Carola och på distans sett Simone och Sven, tänkte jag att flygplanen flyger ju på luft, så det skall väl inte vara något större problem.
Halleluja moment!
Tur att det var ett inhemskt flyg bolag som är van att vingla ner i full blåst.
Tjoho vad det gick.
Det är sällan som passagerare på ett reguljärflyg applåderar, när vi nådde fast mark.
Det är sällan som passagerare sticker in huvudet i cockpit och tackar för en lyckad landning.
Men efter stormen kom sol, regn och alla sorters väder på några dagar.
Och det var ljuvligt.
Nu känner jag mig inte längre som ett rö för vinden, utan stormen blåste ner oss, på en för magkänslan, härlig plats.
På hemresan var det inte en vindpust. Om någon undrar.
Och inte sen dess heller, när vi landat och startat från Lissabon.
Det var nog bara en test från dom som bestämmer!
Klarar ni av att dansa ner i Portugal, som ett rö för vinden, då ordnar sig allt.
Sen alltså!
Nu är det dags igen.
För nya äventyr.
Vi drar.
Söderut.
Jag har under de senaste 5 åren, varit lite på väg.
Allt har nogsamt berättats i bloggen.
Först Norrut, till Lidingö.
Sen Västerut till Staaaaan
Österut är inget alternativ.
Så nu drar vi Söderut.
Vi packar ihop vårt liv, och skumpar ner till Portugal.
Jag, Prinsen och Pudeln.
Mer kommer!
Hela resan och berättelsen om den, det här är bara en Cliffhanger!
Love U all
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
||||||||
3 |
4 |
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
|||
10 |
11 |
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
|||
17 |
18 |
19 |
20 | 21 |
22 |
23 | |||
24 | 25 |
26 |
27 |
28 | 29 | 30 | |||
31 | |||||||||
|