Det är en underbar ljuvlig känsla i hela kroppen.
Och nu siktar vi mot stjärnorna!
JAAAAA

Ja, jag vågar väl erkänna det idag.

Jag har gjort det en gång förut.

Gift mig alltså.

Men jag fick hindersprövningsintyget godkänt.

Jamen då är du ju proffs på det här.

En gång är ingen gång. Två gånger är en gånggång?

Åh då kommer vi till skillnaden nu och då  

Det är enklare att bara vara Bruden.

Än både Bruden och Brudens Mor!

Åh gifta sig med Brudens far, är egentligen inget problem.

Det är kortare beslutsvägar!

Ja, Nej, Kan vi det? Ska vi göra det?

Men var är den stora skillnaden??

Man bekymmrar sig inte längre för att vara smalaste Bruden i riket.

Slöjan kan man släppa!

Behöver inte ens tänka på en Brudkrona.

Klänningen behöver dölja mer än framhäva!

Fötterna står inte längre i ett par stillettklackar, det behövs Gympadojor för att orka stå och dansa i tolv timmar.

Lösögonfransar? Njää?

Men framförallt:

Ingen liten nätneglige till bröllopsnatten. (Ser nog ut som en välpaketerad köttbit, sexigt kanske i 50 Shades, men jag är nog inte lagd på det hållet!)

Ingen vaxning, av någon kroppsdel. ( Det gör för ont! Man behöver inte längre lida pin för att bli fin!)

Fast en stor skillnad:

Måste ha läsglasögonen på för att kunna raka benen!

Fattar NI!!

Benen är för långt ifrån för att man ska se alla strån! 

Och nu skall det vara seriöst lena.

Att vara len, är nu inget som som man skryter om i vår ålder.

Men allvarigt talat.

Det gör ingen skillnad, att det är skillnad.

För det är kärleken som bär.

Vi gick ut hårt.

Sen ökade vi farten.

Och nu börjar spurten!

Hår, naglar, kulor, dansmusik, brudgum, ansikte, ögondroppar, vin, pepparkakor, mintkyssar, serpentiner, granar, Hosianna, och allt annat som jag hoppas jag har kommit ihåg!

Tjohooo!

Nu kör vi!!!  

Julgranen i Karlaplans fontän ( ja den är tömd på vatten när det är vinter) är tänd.

Fältöversten kommer få hederspris i antalet lampor och slingor som lyser.

Ljusstakar och stjärnor börjar tändas i alla våningar i alla husen.

NK's julskyltning har haft premiär.

Skridskobanan i Kungsträdgården är frusen.

Stenbecks gran på Skeppsbron är klar.

Hela Stockholm lyser och glittrar.

Snart är det första advent.

Och snart är det jul.

Det är nära nu.

Men det var väl ändå inget viktigt!

Hallå!

Jul är det ju vartenda år.

Vare sig vi vill eller inte.

Vi ska bara gifta oss först.

Bara i år.

På lördag.

Nästan första advent.

Och bara för att vi vill!!

Det är nära nu.  

Det finns bara en fråga till mig just nu.

Den närmar sig inte:

-Hur mår Du?

-Vad gör Du?

-Vad fräsch Du ser ut?

-Hur mår Prinsen?

-Ska ni åka någonstans?

-Hur mår Kompis?

Inte ens den vanligaste frågan kommer:

- Har Ni packat upp och ännu?

Nej nu finns bara EN fråga, och jag säger EN.

- ÄR DU INTE NERVÖS????

Nej.

Jag är ledsen om jag gör er besvikna.

Jag är liksom inte nervöst lagd.

Jag har inte den genen.

Det har varit för många hinder i mitt liv som jag har varit tvungen att övervinna, som gjort mig helt onervös.

Har man trillat i vattengraven (blött), trillat pladask på golvet på Engelska Ambassaden (trist o lite pinsamt), presenterat och hållt tal om både det ena och andra för massor med personer (upphetsande).

Ja snubblat, skrattat, njutit och talat med alla ett helt liv.

Så jag vet inte för vad jag skall vara nervös.

Jag har Prinsen i handen.

Störst av allt är Kärleken.

Och händer det något oförutsett så är det ju bara latttjo!

Då kommer ingen att glömma vårt bröllop.

Så Nervös, Nej.

Så Kul, Ja

Så förväntasfull, Ja.

Så kär.  JAAAA

Sitter och skriver vårt program till kyrkan.

Hur ska man veta?

I vilken ordning ska det nu hända?

Liksom alltihopa!!

Det är många frågor.

Kvar.

Trots att vi träffade Prästen igår.

Ja, ska man svara.

Om man nu vill det.

Det borde man ha bestämt för länge sen, och det har vi nog gjort.

Men sen skall vi ju sjunga, lyssna, kanske ta ett lungt andetag, sådär lungt när man mår som bäst i magen.

Åh så ska prästen fråga den blivande maken först.

Tänk om jag säger Ja för fort.

Åh så ska dom sjunga, alla som sitter och lyssnar och tittar.

Tänk om dom sjunger en annan melodi.

Åh så ska underbara Farbror Pelle Gezelius hålla tal under vigseln.

Tänk om.................

Nervös?

Jag?

Nej.

Jag är välsignad med ett kolugn.

Än så länge.

Jag har varit ute på tur.

Tunnelbanetur.

Likheten med kärlek är ju (från ett underjordiskt perspektiv) slående.

Man springer lite stressad omkring och söker något som passar. Tåg, kille, ja vad som passar.

Sen öppnar någon dörrarna, o så kliv på!

Med lite tur har man klivit på på rätt.

Och det går dit man vill, och önskar.

Ibland känns det trångt.

Men oftast ges det utrymme.

Kommer fram och sen skall man ta sig uppåt, ännu mer uppåt.

På resan i rulltrappan går oftast trappan och handledaren i olika fart. Det gör det lätt när man är två nära varandra. 

Men man landar samtidigt däruppe, och är riktigt nöjd.

Så är man framme.

Jag är förvånad varje gång jag åker tunnelbana.

Det är inte så ofta!

Och jag har inte åkt egentligen sen förra gången jag bodde i Stockholm.

Nu är det dags igen.

Och jag trivs med att åka.

Det allra bästa är att man är framme, och det är i tid.

I tid för att njuta av resten av färden.

Alltså jag menar inte Hemavan, utan van vid att bo Hemma.

Idag var ytterbelysning på Skeppargatan tänd ända fram på förmiddagen.

Och den har tänts nu igen, strax efter kl 14.

Det tar tid att vänja sig vi mörker.

Och så mycket mörker.

Att bli van vid att här Hemma är det så mörkt så lång tid på dygnet.

Vår Kaktus, flyttade, liksom vi själva, först till Lidingö, och sen till Skeppargatan.

Det är en resa på flera år.

Den blommar för första gången på den långa tiden, NU.

Jag tror den börjar bli Hemmavan.

Eller så känner kaktusen av att vi ¨settle down¨, ett fint ord för att bli Hemmavan, mer och mer 

för varje dag.

Och börjar blomma, som vi också börjar göra, här hemma.

Det tar tid att bli hemmavan, lång tid.

Men det är värt besvären och resan.