Det finns väldigt många killar, män, gubbar, snyggingar, tjockisar, urpingar, grodor, toyboys, direktörer, vanliga, långa, gråa, roliga, etc etc etc etc.

Och alla har dom som jobbar ingen möjlighet, lust, förmåga, känsla, vilja    ja, att tvätta sina skjortor som man har på sig.

Så de butiker i Stockholm som inte håller på att bli Caffelatte träsk, dvs caféer, eller är eller kommer att bli hårsalonger (hur många människor kan under ett dygn behöva klippa, färga, föna, snagga? i staaan, obegripligt många!)

De butikerna är tvätt/kemtvätt/skjorttvätt/sömmerskor/skräddare.

Alla under samma tak.

Även Prinsen har en dylik inrättning.

Hon heter Vivianne.

Jag dyrkar marken hon går på.

För jag kan inte stryka.

Och jag är ingen bra hemmafru.

Så till kära Vivianne lämnas skjortor.

Som en naturlig följd av detta måste även skjortor hämtas.

Då står vi där framför en automatisk skjorthängare som far rundor med

alla skjortor, under tiden vi letar efter tvillingen till lappen som jag har

med mig.

Konstaterade i början, att  , dvs det männen är olika i form och utseende!

Men alla har dom ljusblå skjortor.

Randiga, rutiga, enfärgade, med eller utan, korta eller långa, små eller stora.

Men alla är hundra nyanser av ljusblått.

HUR KUL ÄR DET???

Det finns någon lättskrämd rookie, och någon gammal bankdirektör som har en enstaka vit skjorta.

Och som ett utrops tecken i det ljusblå havet En svart, och fyra rosa.

Hur kul är dom?

Vad är det som gör dom unika?

Varför vill vi hänga med något ljusblått?

Fick dom en ljusblå sparkdräkt i vaggan, och på den vägen är det?

Vet inte.

Men jag vet att jag aldrig skulle kunna ha en tvättinrättning.

Jag skulle få skjörbjugg p.g.a ensidig färg.

Men kanske ljusblått inte är så dumt i alla fall!

När man går på gatan i staaan pratar alla högt.

Nästan alltid.

Ljudnivån på gatorna i staan är hög.

Det skall ju överöstas andras prat,

bussar, taxi bilar och arga cyklister.

Åsså skall rösten gå in i den lilla mikrofonen,

som sitter i ett snöre i telefonen.

Och för att komma igenom hela snöret krävs det

att man talar HÖGT!

I princip talar alla ALLTID i telefon.

Det är otroligt töntigt och ganska märkligt,

att ha en hel huvudstad som går och pratar högt.

Men i dag hände det något, på gränsen till mirakel.

Halleluja!

Vi kom gående på Östermalm, Prinsen och jag.

På Östermalm, tror jag att det överlag pratas högre.

För man har mer att tala om, som man gärna vill att andra skall kunna tjuvlyssna på.

Det är ganska mycket folk, så jag ser inte så noga från min lilla nivå.

Men jag hör att någon framför mig talar högt.

Döm om min förvåning!

Framför oss talar någon med hög röst.

Killen talar med en levande människa!

Som går bredvid, ser sin pratande kamrat in i ögonen,

när han inte måste väja för en telefonpratande zombie.

Han talar inte in i en sladd.

Han talar inte i en telefon.

Killarna för ett livligt samtal live! Med varandra.

Det var mycket snack!

Det var mycket action!

Det var mycket verkstad!

Och jag blev mycket glad!

Det finns fyra personer på Östermalm som tar sig fram på trottoarerna under levande prat.

Prinsen och jag.

Och två killar till.

Någonstans där är jag nu.

Fylld av kärlek.

Och glädjen att jag kunde svara utan en sekunds betänketid:

- JA

Kyparen på restaurangen snubblade på sina egna ben, och ropade:

Bring in the champange!!

Och på den vägen är det.

Jag måste smaka underligt gott.

I alla fall för de Thailändska myggen.

Totalt sönderbiten sista kvällen.

Det är ovanligt underligt obehagligt att försöka sova på en lång flygning hem,

med stödstrumpor och myggbett.

Myggbett älskar stödstrumpor, vilket kan tyckas vara väldigt underligt.

Men i själva strumpan, vilket jag absolut inte visste sen tidigare användning,

ingår det en form av klifunktion till benen.

Jag blev där på natten, snabbt förflyttad till min eksem fyllda barndom.

En sak är säker.

Det är förunderligt hur fort man kommer ihåg hur man skulle klia, för bästa

resultat.

Med det underligaste av allt, är nog hur illa ett par Curling Boots kan klia

på myggbetten.

Det är ju en i Sverige i princip omöjlig kombination.

Curling Boots och mygg.

Själva traskandet i snömodden, gör att hela skon blir som en vibrator.

Det är ju inderligt att man inte har märkt det förut!

För en sak var säker.

När vi landade från ett 34 graders varmt (i skuggan) Bangkok.

Till ett snöoväder i Staaaaan.

Då fanns det inte många mygg ute.

Det är ju i alla fall inte speciellt underligt.

Ja, det är underbart att va turist.

Ni vet man har ingen aning om vart man ska, vad som är kul, hört vad som borde göras, men inget bestämt.

Utan mera går dit näsan pekar, handlar säkert i ¨fel¨affärer.

Missar säkert massa måsten.

- OH var NI där. Ni såg väl.................Ni åt väl på...................etc etc etc

Vi har inte sett eller gjort något som man måste.

UNDERBART!

Just nu är jag det ulitmata turisten i Thailand

Klappat elefanten Lucky, bara en baby, love him.

Kommer senare rapport. .

Jag har blivit masserad flera gånger av äldre thailandsk madam vars engelska språk kunskap bestod av:

-OK Madm?

-Tuln alound Madm.

-Rleddi Madm.

Hon var fantastisk.

Inte visste jag att jag i princip kunde gå i spagat tredje dagen räknat.

Fast det blir väl så när någon går omkring på ryggen och sen drar benen rakt ut.

Hoppas ingen såg.

Det var nog ingen vacker syn.

Men så skönt.

Sen har här ätits flied lice with vegetable varendra kväll.

Och soft shell crabs, o tiger prawns curry o galic.

Allt nerskjölt med mängder av Singha beel.

- Largle vann madam??

O nu skall jag hämta mina två uppsydda klänningar.

Hos skräddaren!!

- Ril Silk madam.

Och det är ju självklart att dom är.

Eller något annat äkta material!!!

Vi har nu provat 3 gånger, och varje gång finns det något litet lagom att lägga in, lägga ut, ringa ur eller fålla upp.

För att i den stora processen skall vi varje gång tacka nej till en klänning till, och inte heller ska vi ha några skräddar sydda skjortor till Prinsen.

Fast igår var vi långt ifrån turistmaner.

Tidigt på morgonen, med all personal från hotellet och hotellen häromkring, var vi med på denna månads cermoni av

Make Merit.

Där stod jag (utan skor på fötterna, för respekt till munkarna som alltid vandrar barfota) med alla snälla givmilda personer omkring mig, och Prinsen och jag fick till de 9 (nio är ett lyckotal) munkarna, ge dem matpaket, blommor och ljus, vatten, toapapper, jag allt som en munk, eller de fattiga omkring dem behöver för att kunna leva en månad till.

Innan varje gåva gavs, skulle vi önska oss något,

- Make a wish for ourselves.

När munkarna i sina orange dräkter -Orange är bara bäst- sen skulle be en bön för oss alla, satt vi eller stod på knä (tack massageanten, hade jag aldrig klarat i början på veckan)!!

Där sitter vi alla och får våra böner uppfyllda med en oerhört vacker sång.

Nu far vi vidare mot Bangkok.

Där ska vi också turista.

Sen åker vi hem.

Jag tycker om att vara turist.

Jag vill gärna vara turist i min egen stad.

Det skulle kännas så lyxigt att snurra runt med en karta och inte veta vart jag ska.

Slippa det där drivet i steget mot en bestämd destination.

Inte tycka turist vara trist.

Idag har jag uppfört mig som en riktig kolonialist.

Suttit i en länstol och blivit pillad på händer och fötter.

Samtidigt,

Av två stycken så vackra unga flickor från här.

Kändes svettigt.

Det koloniala arvet lämnar jag till de som ställde till det.

Vi hade det riktigt trevligt.

Och mina händer och fötter har aldrig blivit så omhändertagna i mitt liv.

Med tåspridare mellan tårna och nagellacket sakta torkande under hårtorkens blås, (har någon någonsin torkat tånagellack med hårtork!!) fick jag flip flop tofflorna, som den en av de söta flickorna själva gick om kring i.

För att inte förstöra det med omsorg på målade lacket på mina tår.

Hur kom den söta hem utan skor?

Då när jag satt där och tänkte på det arv vi har att förvalta, vill jag skänka en tanke till mina arvingar.

Inte så att jag har tänkt att trilla av pinnen, (som gamla hönor faktiskt bokstavligen gör när dom dör)inom de närmsta 50 åren (ont krut, etc etc etc)

Så skall mina efterlevande aldrig behöva stå gloendes på mina efterblivna ägodelar och föra följande konversation:

Vem tar hand om attackfasters tåspridare?

Nån kan väl att förbarma sig över mosters bästa hårtork?

Jag kommer aldrig att köpa en tåspridare.

Vet ni hur ful och äcklig i skumgummi den är?

Igår lärde flickorna mig en fantastisk variant med Kleenex, för att hålla tårna isär vid lackning.

Och sen behöver ju inte de lyckliga arvtagarna veta att jag har torkat de nylackade tå naglarna med hårtorken.

Alla kommer att tro att den har gjort vidunderliga frisyrer och inte torkat krokiga tår.

Tror ni man använder hårtork om 50 år???