Alltså är man en latpoff?

Vilodag har man för att man har haft fullt upp alla andra dagar.

JA JUST DET!

I min lilla värld har jag fullt upp.

Och i morse skuttade jag upp ur sängen och var fylld av energi, för allt som skulle fixas och donas.

Åt en underbar frukost med nybakade/nyköpta/nyhemtagna croissanter av Prinsen.

Å så var jag på väg och dra igång med LIVET.

Då på stället bestämde jag.

Det kom som en blixt från klar himmel.

SLUTA MÄNNSKA! DET ÄR SÖNDAG! NÄR LÅG DU STILL EN HEL DAG I SOFFAN SIST?

JAJAJA KARANTÄN, MEN DET VAR JU BARA UTANPÅ. INUTI HUS OCH HEM FOR DU RUNT SOM VANLIGT!

Å då gick jag till soffan och liksom bara provlade mig en stund.

Å vad det gick bra.

Å vad härligt det var att bara vara.

Jag provligger fortfarande.

Småslumrat, kollat in alla onödiga saker och sajter på internet, som man aldrig annars hinner glo på.

Druckit kaffe, ätit kanelbullar, drukit sodapops, ja bara varit lat och onyttig.

Pratat några gånger i telefon. 

Snart är det middag. Tänker inte göra något åt den heller. Take Out tror jag visst att det heter.

Å sen kan jag kanske, om jag har lust, byta till TV soffan.

För att därefter rulla in i sängen.

Å somna direkt.

För imorgon är det massa saker på listan som måste göras.

Men idag är det Vilodagen.

Varit inlåst i många dagar.

Ett stillasittande med Prins och Hund, tiden var periodvis oerhört lång.

Nu utsläppt som en kalv på bete.

Plötsligt finns alla möjligheter.

Nu måste jag erkänna att min hjärna har liksom inte hängt med.  

Mina ögon ser en sak (hjärnan registrerar), samtidigt som jag pratar om en annan sak.

Alltså så här är det.

På vägen för att hämta den första grunken, hittar jag den tredje.

Tar upp den och lägger den där den ska vara.

Hittar då den andra, som jag letade efter innan jag gick för att hämta den första.

Plockar upp den andra och undrar varför jag står där jag står.

Går och lägger den andra, och kommer på att det var den första som ju skulle hämtas, för det var ju den grunken som jag letade efter..

Sak samma händer när jag berättar mina evinnerligt långa historier.

Det börjar oftast med något väldigt konkret, som att en vän igår på en middag, berättade att han behövde en stor mängd träd och buskar.

Jag dök genast in och sa att det kan jag hjälpa till och lösa åt honom.

Sen drar jag igång historien, som börjar med några träd som skulle beställas till Hugh Grant, (annan historia) berättar ymnigt om sambandet och historien om Veberöds byalag, snurrar iväg med att jag var den första mantalsskrivna kvinnliga ägaren av ett jordbruk  i Veberöd, och därmed berättigad att tillhöra Sveriges första byalag som startade 1632, sen börjar jag tala om Veberöd.

Där någonstans tvärnitar jag, för då börjar omgivningen, framförallt min bordsgranne ,med träd och buskbehovet, att gäspa.

Herreje, varför kan inte min lilla hjärna helt lugnt och koncentrerat bara svara:

- Jag kan hjälpa dig och beställa dina växter. Företaget ligger i Veberöd. Jag känner ägaren. Ring mig om Du behöver hjälp.

Nä nä nä.

Det är som om min hjärna måste gymnastiseras upp till sin gamla nivå, innan Coronan, innan ..........................

Så att jag kan berätta en sak, fundera på lösningen samtidigt, och inom loppet av mindre än en lång stund, leverera mitt svar på frågan.

Nu satt jag där som vanligt igår, och frågade min Wingman (Älskade Teo som räddar mig vid koncentrationstapp) varför jag berättade allt det där, vad frågan var från början, för jag hade tappat koncentrationen!

Jag kan väl ändå inte blivit, pga åldern, glömsk, gaggig, allmänt osorterad??

Nä, det vägrar jag.

Nu skall jag bara tänka på en sak, när jag tex berättar om hur svårt det kan vara att nuförtiden hålla koncentrationen, och det är just KONCENTRATIONEN!

Å så plötsligt blev det vardag.

Det är väl så det skall heta, när man gör i princip samma sak var dag.

Jag börjar oftast med att vakna. Ibland måste jag gå upp innan jag har vaknat, men som mina föräldrar alltid sa:

- Sussi är den enda som klarar att gå upp och göra det hon ska, innan hon har vaknat!

Sen är det dags för det korta yoga passet, alltid innan duschen, för efter duschen, är man så kladdig av alla välgörande cremer, så det går inte hålla fast sig, i udda konstiga positioner.

Sen är det frukost, med samtidig nyhetsinhämtning, från FB, SVT, SvD och så vidare, och allmänt skvaller.

Sen oftast några telefonsamtal om det som har varit, och det som skall vara, oftast släktrelaterade.

Kan bli flera, släkten är stor, och diskussionerna om olika lösningar, på viktiga problem, kan vara både höga och låga. 

Sen mot stallet och fixa till boendet och maten för den lycklige.

Det är en sån härlig känsla, att göra något som jag vet att jag kan. Rida,  träna, ta hand om, umgås med, bara vara, göra rent, göra mat. Ja, bara att göra såna där saker som man gör med sin häst.

Å sen fortsätter dagen.

Alltid något i huset.

Alltid något på datorn.

Alltid någon måltid som skall intas.

Alltid någon grunk som skall grejas.

Det är det här som är vardag.

Det som händer varje dag.

Det är det som ger en ro och lycka i själen.

Tänk på det om det någong gång känns andefattigt och repetitivt.

Det är det som kallas LIVET

När allt detta vardagliga rullar i lugn och ro.

Det är då det är dags att hitta på allt hyss!

Vi har två små husdjur i vårt hem.

En är vår.

En är inte vår.

Den som är vår är en hund.

Den som inte är vår är en katt.

Dom har börjat umgås.

På ett annorlunda hund och kattvis.

Inte som vanliga killar vill att hundar och katter skall umgås.

Katten först i full kareta, och hunden efter, helst i en ännu högre fart.

Nä, som om de vore två udda kompisar under samma tak.

Vi har väl alla såna kompisar.

Såna kompisar ger oftast väldigt mycket kul, annorlunda, utmanande, och cracy stunder, ihop.

Katten som heter Lycke, leker med hundens som heter Kompis, olika leksaker och tuggben, bara på lattjo. liksom jonglererar med dem.

Hunden som heter Kompis, måste gå ut samtidigt med katten som heter Lycke, på rundor i trädgården. Lära sig vad som luktar ännu mer annorlunda, och var alla konstiga levande djur är gömda.

Men framförallt, dom har bytt matskålar med varandra.

Men delar vattenskål.

Jag undrar bara, då Lycke numera äter hundmat och Kompis numera äter kattmat.

Vem kommer då att börja skälla?  nästa gång det kommer in nån på tomten!  

Jag ser skrynklig ut.

Vem gör inte det efter en lång tids först egenvald, sedan bestämd, och sen en resa, och sen egenvald, och nu långsamt slingrande sig ut i livet. Från alla varianter av karantän.

Alltså, under tiden har man ju i alla fall haft kläder som tvättats, hängts på ett snöre, och fått bli så slätt det kan bli.

Vem bryr sig om att skjortkragen är skrynklig. När ändå ingen ser. 

Inte hunden, kanske männskan.

Prinsen har ju varit oskrynklig från över till underdelen i hela sitt liv. 

Jag vill inte kalla honom en slät person. 

Men där är det inte något skrynkel i oordning.

Jag har varit oskrynklig där det har synts.

I livet alltså!

Eller kanske inte.

Jag är nog en skrynkligare person, än vad man kan ana.

Men NU.

Skjortan är så det underbart lyxigt nonchalant ostruken.

Ansiktet har inte sett en ansiktsmask, hudterapeut eller annan krämvänlig männska sen i julas.

Det är nya tider nu.

Jag ser skrynklig ut.

Från Topp till Tå.

Hur det känns?

BRA.

Jag köpte skylten.

Jag är inte helt säker på att vi just nu, har en sådan hund.

Men tanken har slagit mig, att man (jag) nog gärna kunde tänka mig, en sådan hund, som det skrivs om på skylten..

Så jag började med att köpa skylten.

Sen kom då frågan var den nyinköpta skylten skall hängas upp. För att ge bäst visuell och tankemässig effekt. 

Mest för de närmsta, som skall ana min plan!

Den omedelbara och enkla eftekten är ju om man (jag) hänger den på grinden, för att uppfattas av de närmsta.

På köpet kan den ju göra nytta om det kommer några utomstående, som mot min vilja, skulle försöka ta sig in.

För just nu har vi ju bara en liten gullig hund, som inte skrämmer bort folk, direkt.

Eller kanske hänger jag skylten utanpå ytterdörren, för att åstadkomma samma reaktion. SE UPP!! Titta vad som kan hända!! 

Men om man (jag), nu kan tänka mig, att när det blir rätt tillfälle, vilket det kan bli absolut när som helst, gärna vill skaffa en större och modigare modell i hundvärlden, som åtminstone utseende mässigt kan se respektfull ut, hur sköter man bäst den processen? Bland dom närmsta i familjen?

Hur talar man om för sina närmsta att jag gärna skaffar en till familjemedlem  

För Prinsen som jag delar säng och hela livet med, skall ju uppfatta skylten och resultatet av skylten, med positiv förväntan. Typ.

Är det aggresivt att hänga den väl synlig på sänggaveln? 

Men det är nog kanske bäst att gömma skylten, tillsvidare, och plötsligt en dag dyker det upp världens gulligaste valp.

Kanske det är så, att det är bäst att köpa hunden först, som en överaskning! Åsså sätter man upp skylten.

Då kan skylten med gemensam kraft sättas upp på grinden! Och tala om, att vi har en ny familjemedlem. 

Det är och blir svårt att  Varna för hunden  när den väl ligger hemma hos oss i korgen!

Inga fler discolåtar

Inga fler diskussioner om organdonation

Inga fler frågor om Coronan

Inga fler

Inga fler

Jag älskar att dela frågelåda, matlåda, klädlåda, telefonlåda, datorlåda, TV låda etc etc med dig.

Hoppas Du kommer tillbaka snart.

Hoppas Du får det roligare i Stockholm än med oss.

Hoppas Du får spela spel med dom i staan.

Hoppas allt blir bra.

Och är det inte så, så kom snart tillbaka.

Kom tillbaka med rymmarkatten. Hon som heter Pelle.

Vi vaktar den andra katten. Lycke VA? Var den nu är? Kommer den hem till kvällen?

Det är tyst i huset för

Hon har åkt nu.

Med resan från Portugal och boendet i vårt hus i Torekov, följde, eller snarare redan boende sen 5 veckor tillbaka, 3 Corona drabbade släktingar.

Släkt och släkt.

Nanny, min Nanny, eller ¨Lolo lillasysters¨ dotter Nanny, som hon frikostigt lånar ut. Och Nanny, som gärna under alla år, låtit sig bli utlånad till mig.

De andra två är inte mänskliga släktingar, utan bara familjen Olssons två katter.

Den 13 åriga katten Lycke (som Nanny, Lolo och jag hittade på vägen till stallet.här i Torekov för 13 år sedan), och katten Pelle, som Lolo tog som omplaceringskatt, för ungefär 4 månader sedan. Även den påverkad av Coronan, så den har bott hos Nanny i Stockholm, tills dom allihopa kom till vårt hus.

Kvar nu av släkten Olsson är till på torsdag, Nanny och Katten Pelle och Katten Lycke.

På torsdag far de två förstnämnda till staden Stockholm.

Det finns gränser för syskonbarn, och hennes katt, att bo i kollektiv hur länge som helst. Med Moster. och Morbror.

Kvar blir bara Katten Lycke.

Hon är en vildkatt som ju blev upphittad, blev omprogrammerad, för att bo inne hos en familj hela sitt liv.

Det sätter sina spår i umgänget med människosläktet.

Vi är inte att lita på.

Det gör Lycke väldigt klart, redan vid ett första närgånget kontaktförsök.

Klarheten i hennes åsikt är så enkel, så närkontakterna efter något enstaka försök av människorna, utelslutet övergår till givande av mat, in och utsläpp genom den dörr, Primadonnan Lycke behagar väljs, och en lämplig mjuk filt att sova på inomhus.

Om nu något skulle hända Lycke, så att närkontakt måste etableras, för ett eventuellt okulär besiktning av kroppsdel, för en eventuell in stoppning i kattreseväska för färd, eller bara för att flytta henne från ett ställe till ett annat, utan ömsesidig överenskommelse leder till att man känner sig som en mus inför en katt. 

Blicken är kall, klar och jag fattar vad hon tänker.

Så nu när Prinsen och jag skall vara kattvakter i några veckor hoppas vi på en gemensam prognos.

Lycke håller sig frisk, kry, glad och hungrig, så att hon bara behöver in o ut o mat, och inga veterinärresor.

Och Vi inte behöver försöka närkontakta oss, för mycket och drastiskt med ¨the ratkiller¨.

För i det läget räcker det nog inte för någon av oss med Nio Liv!