Jag ser skrynklig ut.

Vem gör inte det efter en lång tids först egenvald, sedan bestämd, och sen en resa, och sen egenvald, och nu långsamt slingrande sig ut i livet. Från alla varianter av karantän.

Alltså, under tiden har man ju i alla fall haft kläder som tvättats, hängts på ett snöre, och fått bli så slätt det kan bli.

Vem bryr sig om att skjortkragen är skrynklig. När ändå ingen ser. 

Inte hunden, kanske männskan.

Prinsen har ju varit oskrynklig från över till underdelen i hela sitt liv. 

Jag vill inte kalla honom en slät person. 

Men där är det inte något skrynkel i oordning.

Jag har varit oskrynklig där det har synts.

I livet alltså!

Eller kanske inte.

Jag är nog en skrynkligare person, än vad man kan ana.

Men NU.

Skjortan är så det underbart lyxigt nonchalant ostruken.

Ansiktet har inte sett en ansiktsmask, hudterapeut eller annan krämvänlig männska sen i julas.

Det är nya tider nu.

Jag ser skrynklig ut.

Från Topp till Tå.

Hur det känns?

BRA.