Titta de snöar! Allting är vitt, vitt, vitt Aha haa aha kvidevidevit.

Det snöar där vi är.

Nu är vi inte där, där ni är, så där är det nu plusgrader.

Nu är vi här. Och det har snöat helt tokigt.

Men det blev fantastisk skidåkning.

Av all snö.

Och jäklar vad vi åker.

Upp o ner.

Hela dagarna.

Avbruten av långa luncher.

Bratwurst och sauerkraut.

Kartoffeln och knödeln.

Apfelstrudel och Glüwein.

Och på eftermiddagen SPA.

Men det finns ett aber.

Badar man i en österikisk jacuzzi, samtidigt med några tyskar, som alla ätit sauerkraut till lunch?

Vem vet om Jacuzzin  är på, eller tyskarna.

Då byter man till det varma badet utomhus, för att kunna bada varmt när snön faller.

Ger en ny dimension till snöstormar.

Kan det va nåt till Lidingö?

Vem vill sitta o bubbla på riktigt med oss, för snöar gör det ju, där vi är.

Packa. Ja både DÅ och NU.

Pass. Ja det har man ju alltid mer eller mindre behov av.

Pengar. Oavsett ålder. Det är mer mängden som har ändrats.

Pillett. Elektronisk nuförtiden. Handskriven av fru Otto på SAS, DÅ förtiden, med 3 kopior.

Piller? I alla fall inte dom där som man tröck i sig när man åkte på Sportlov, när man var en knallhatt  

Pumps, det hade i alla fall inte jag DÅ. Men nu, 12 cm hög klack med platå. Så att man inte har övervikt, utan BMI't överensstämmer. Lätt fixat.

Pyamas, i flanell det var DÅ det. Mer siden NU.

Packad. På Planet och under resan. Nä varken DÅ eller NU.

Prins. Det är underbart, att han åker med. DÅ snurrade det mest Grodor på ¨viktiga¨ diskotek. Men man fick ju provpussas en hel del!   

Puddingen själv är beredd. Både NU och DÅ!

Ibland känner man sig som Nalle Puh.

¨Fastän det är väldigt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den, som nästan är ännu bättre¨.

Så känner jag mig, ibland när telefonen ringer.

Speciellt när det är Prinsen.

Det är nästan så att jag låter några extra signaler gå fram, bara för att njuta.

Hi Hi, han ringer mig!! För en massa bra anledningar. WOW!

Men nu är det en sak som jag undrar över.

Och har undrat över väldigt länge.

Hur i helskotta hittar hans telefon min telefon!

Därute i Cyberspace, eller vad det nu heter.

Dom sitter ju inte ens fast i väggen!

Det finns inget snöre, eller björntråd mellan Gevaliakaffeburkarna!

Prinsen är kvar på andra sidan Atlanten.

Gick den stora gatan fram, tittade i häftiga butiker, och ringer då mig.

Som ligger i min säng i mitt sovrum, i världs ände (som de flesta tycker att Lidingö,Sticklinge är!)

Jag har en väldigt livlig fantasi, men jag kan inte ens föreställa mig hur det börjar.

30000000 miljarder små telefonceller/radiokommunikationsattacker/osynliga växeltanter/minitomtar som knyter ihop ledningar!

Hur f-n vet signalen, på bara några sekunder, att det skall ringa i just min telefon?

Med den ringsignalen som gör att jag vet, att det är Prinsen, som vill tala med JUST MIG!

Just nu kan jag fatta att Nokia har det jobbigt. Börjar man sin produktion med att göra gummistövlar, kanske det här t.o.m blev för mycket för dom. Eller så är de inte jordade, då alla står med de gamla gummistövlarna på, så mottagningen blev för dålig, för en uppdatering?

Själv har jag bestämt mig för att strunta i hur det fungerar.

Jag fattar ju egentligen inte hur det blir honung heller.

Ring Ring! Why don't you give me a call!!!!!!!

Jag har ont i bröstmusklerna.

Om Ni undrar, så är det dom som sitter alldeles bredvid armarna och under armhålorna.

Kanske man kan få ont i dem om man är mamma.

Man kan säkert få ont i dem om man är övergiven.

Troligtvis om man går på gym och gör 200 armhävningar.

Det är dom musklerna jag talar om.

Igår var en av mina älskade trettioelva syskonbarn här.

Gerhard.

Vi packade upp lådor.

Vi flyttade lådor.

Jag ser en vägg och anar ett stort golv i garaget.

För att få den uppenbarelse, som var sann, krävdes det styrka.

Gerard bar allt.

Han behövde inte gå på Gym igår. Trappträning, lyfta vikter på alla sätt. Knäböj. Gapskratt.

Själv sorterade jag lådor i högar.

Och packade upp en flock till.

Wow.

En äkta lådattack.

Snart är det över.

Och då bor jag här.

På riktigt.

Ni kan vara helt lugna.

Det kommer att vara bra väder i Stockholm till lördag vid lunch.

Då kommer det ett snöoväder igen.

Idag på förmiddagen passerade en snabb snöstorm över Stockholm/Arlanda.

Men den gick snabbt över.

Vad beror det på, dessa korta och kraftiga lågtryck?

Ja, Prinsen och jag skall med jämna mellanrum ut och flyga.

Och så fort vi säger att vi skall det, hör vädergurusarna det, och börjar dansa snö/regn/vind/oväders danser.

Mest tror jag för att testa om vi verkligen vill dra från staan.

Så om Ni undrar varför det plötsligt vräkte ner snö i förmiddags, var det för att Prinsen skulle åka till New York.

Blev han försenad.

Ja.

Som vanligt.

Ja.

Nu kommer vädret att vara lugnt och bra, till lördag, då vi skall ut och flyga på nya äventyr.

Kommer vi komma iväg?

Ja.

Försenade.

Hoppas inte.

Finns risken?

Ja.

Oddsen är i dagsläget ogina mot oss.

Men vem spelar om det?

Det spelar ju egentligen ingen roll.

För vi kommer alltid iväg, för eller senare i alla fall.

Oavsett väder.

Och ovan molnen, där är det alltid bra väder.

Det är mycket nu.

Så många beslut som skall fattas.

En del rör det stora.

Andra är smått.

De stora besluten handlar t.ex. om vad man skall ha på sig på nästa fest, vad man skall packa till skidsemestern etc etc.

De små besluten handlar mer om vad man tycker om Egyptens situation, utvecklingen i Libyen och liknande, hur världsekonomin kommer att påverkas, etc etc.

Jag känner mig väldigt bekväm i min roll, att hålla ordning på det stora.

Prinsen har bra uppfattning om allt smått.

Det innebär att vi kompletterar varandra när vi ska besluta saker.

Känns tryggt.

Och det allra bästa är, att det allra svåraste att tycka något om, det är smått.

Det känns inte lika läskigt då.

Igår firade vi en mycket  god väns födelsedag.

Hur mycket hon fyllde, talar man inte om.

Man talar ju inte om en kvinnas ålder. Eller hur.

Men vi gjorde allt för att bli lite yra i mössan.

Alltså väldigt glada i hatten av all födelsedagschampange.

Lyckades vi?

OM.

Då på lokal i Staan, lärde jag mig en sak till i livet. (Tur att man aldrig blir fullärd, eller vet allt, vad trist det hade varit!)

Där på lokalen var det många människor,  säkert mer än hälften var kvinnor, av varierande ålder. (Fortfarande obestämd, se ovan)

Dom var nästan alla mycket intresserade av männen, på samma lokal.

Det inkluderar även mig själv, men jag är ju bara intresserad i singular, dvs i en man.

Till skillnad från en del av de dansande, ålande, förföriskt leende kvinnorna, som verkade mer intresserade av män i plural.

Under temat Anyone will do.

Den som verkar mest intresserad av männen, var iklädd något kort, tight och urringat.

Och hon hade på sitt lilla huvud, en hatt.

Det kändes lite övertydligt.

För är man i hatten, så är man väl på hugget?

Vojne, Vojne!

Det har hänt mycket på 3 år.

Och jag vaknade imorse med en känsla av stor tillfredsställelse, och tacksamhet.

Vilken lycka att jag fått vara med om allt.

Wow!

Vilken resa.

Tror Ni man får många bonuspoäng?

Så att de bonuspoängen kan användas till nya resor.

Livet är ju en otroligt häftig resa.

Bonuspoängen delas ut efter andra kriterier än vad vi är vana vid.

Inte för hur långt vi har rest, hur mycket vi har rest, eller hur djupt hålet i plånboken blev.

Utan efter upplevelsen.

Poäng delas ut för allt.

Om livet är roligt, glatt, medvind, ja rent av underbart.

Det ger samma poäng som när det är jobbigt, uppförsbacke, hjärteskärande, ledsamt eller rent av otroligt sorgligt.

Det är ju det som är livet.

Och det är bara vi själva som kan göra något åt det.

Med andra ord är det bara vi själva som kan dela ut bonuspoäng, till oss själva.

Jag har sett mitt bonussaldo nu på morgonen.

Med de poäng som jag har samlat in.

En sak är säker.

Jag kommer att kunna göra en lång och häftig ny resa på mina poäng.

Och jag är så tacksam, att jag får möjlighet att göra det.