Att köra radiobil på Grönan är lugnt.

Om man jämför med att ta sig från vårt garage till motorvägen till stallet.

När man kör ut ur garaget, måste man ta till höger, för den gatan är enkelriktad.

Efter ungefär 100 m hamnar man i en korsning.

En 5 vägs korsning.

Där min gata jag fortfarande är på är enkel riktad.

Den till vänster är dubbelriktad.

Den till rakt fram är enkelriktad.

Den till höger om den är dubbelriktad.

Jag siktar på att fortsätta på den enkelriktade.

Körningen har ju inte riktigt kommit igång ännu, så det är bättre att vara på väg på samma håll som alla de andra.

Då kör jag på den gatan i ca  100 m, där händer allt.

Plötsligt är gatan jag kör på, dubbelriktad.

Jag har trafik från alla håll från höger.

Överallt parkerade bilar.

Men jag pilar framåt ca 100 m på den numera dubbelriktade gatan, innan jag hamnar i ett trevägskors.

Där tar jag till vänster.

Åh tack snälla!

Nu är gatan enkelriktad igen.

Vart dom som kom från andra hållet tagit vägen?

Bryr mig faktiskt inte, har fullt sjå att lägga in tvåan!

Skuttar över två enkelriktade gator, vet dock inte riktigt åt vilket håll!

Så jag spanar åt alla håll när jag passerar den korsningen.

Och även om de är enkelriktade åt ett håll, så finns det inget som säger att man med varningsblinkers på kan köra mot färdriktningen!

Åh då är vi framme vi första riktiga utmaningen.

Den STORA  gatan genom stan.

Jag tar till höger och kommer fram till första rondellen.

Den rondellen är ganska normal, bara 4 av/påfarter, och två filer inne i rondellen, några övergångs ställen, och portugisernas vana att alltid hitta en tom parkeringsplats

INNE I RONDELLEN!

Skuttar framåt på treans växel, mot nästa utmaning.

Rondellernas rondell.

Innan motorvägen.

6 olika av/påfarter.

3 filer inne i rondellen.

Och alla som är inne i rondellen är försenade. (En annan blogg skall förklara det Portugisiska tempot, under temat:  Vi kom sent en  gång till kindergarten, sen dess är allt förskjutet)

Det är bara att ha handen  på tutan och gasa.

Som alla andra.

Så jag slänger mig med dödsförakt runt, nästan 360 grader.

Tutar och gasar om vartannat.

(Jag kommer att kunna sälja min bil, för massor med pengar.

Bromsarna är knappt använda, men tutan är trött!)

Sen gäller det bara att gasa upp på motorvägen, där snitthastigheten är 150 km/h.

Kör man fortare kanske man kan få fortkörningsböter.

Hitintills har ingen fått det, men det pratas om att polisen kanske skulle kunna ge en fartbot, om dom någon gång hade en fartkontroll, som dom ännu inte har haft!

Jag kommer efter några små rondeller till och några 50 km sträckor i tätbebyggt område, där jag alltid blir omkörd, fram till stallet och hästen.

Sen återstår bara att ta sig hem igen.

Åh då är det bara att dra hela historien baklänges.

Min livförsäkring!

Den är hög!

Jag har många vänner.

Utav alla mina vänner, finns två mycket betydelsefulla personer.

De är inte mina allra närmsta vänner.

Men de är dom som har ändrat mitt liv, totalt.

Jag tror inte att Marie Louise och Magnus visste vad det skulle leda till, den där dagen för snart 8 år sedan, när de kom för att hälsa på, hemma på min gård, Nr 1, i Veberöd, Skåne.

De hade just varit i Butan, och vandrat och upplevt.

På sina vandringar hittade de en present som de trodde skulle passa mig

Det var tre delar av ett snöre som skulle ge bäraren en välsignelse av Buddha, och som Marie Louise sa,

-       De hade bett munken om att be en bön, för mig, för varje snöre. Och under tiden munken bad, knöt han en ordentlig knut i mitten på varje av de tre snörena.

Jag förstod ingenting, av vad dessa snören var, vad de skulle leda till, och vilken kraft de hade.

Ett snöre var gult med en knut.

Ett snöre var rött med en knut.

Ett snöre var orange med en knut.

Magnus (den inbitne seglaren!) knöt fast alla snörena runt min högra handled. Nån form av kärringknut var det absolut inte utan mera en häststek. Knopen skulle ju inte gå upp.

Och jag kunde ju inte låta bli att fråga:

Men vilka böner bad Ni att Munken skulle be till, om och för mig??

-       Det skulle inte jag bekymra mig om.

-        Jag fick ABSOLUT inte på villkorsvis ta av snörena själv, och när de trillade av, så skulle jag förstå vad bönen innehöll.

Så glatt med mina färgglada handledsband, stormade jag vidare fram i livet.

Sålde efter ett kort tag min gård/mitt hem/min dröm.

Fick bröstcancer.

Flyttade till Stockholm.

Och under hela resan var jag singel.

Tittade varje dag, ibland flera gånger per dag på mina färgglada handledssnören och undrade när de skulle trilla av, och vad som då skulle hända.

Det var en sån trygghet att ha dem på handleden.

För jag visste att allt kunde hända när dom fanns, och att det skulle bli så bra.

En fantasi, men en underbar tanke för själen, hjärtat och hjärnan i en brytningstid.

(Innan min bröstcancer operation hade jag ett högljutt, lätt hög av alla glad mediciner, diskussion med operations sköterskan att vad hon än gjorde fick hon inte röra eller ta av mina snören före eller under operationen. Vad skulle då kunna hända???)

Ingenting hände, och snörena satt där och var färgglada.

Så mötte jag min Prins september 2010.

Säkert två år efter att jag hade fått mina vackra band fastknutna.

Som vanligt frågades det om mitt udda armband på höger handled, och jag förklarade noggrant, att den dagen de gick av (vilket jag då trodde skulle vara proceduren) så skulle bönerna/önskningarna gå i uppfyllelse.

Hå hå ja ja.

Vaknar efter att ha sovit hos Prinsen en av de första nätterna, i hans hem.

Känner att det är så knöligt i sängen, på ett annorlunda sätt (ja jag vet, jag är en prinsessa på ärten)

Hoppar upp ur sängen med ett glatt tjoho!!

Det gula snöret hade knutit upp sig.

Och jag hade ju hittat min Prins.

Vad härligt.

Jag undrar vad som händer sen!

Det tog lång tid.

Jag och mina böneband har varit på frack kalas, smoking kalas, bröllop, begravning, konfirmation, dop, middagar, och alla möjliga tjohej. Levt ett vanligt familjeliv, gjort ovanliga saker, kuliga resor, städat. solat, badat, ridit, duschat, ja levt ett helt normalt liv.

Till februari 2013, VI är på resa, och bor på Hotell Oriental i Bangkok.

Jag har just duschat och står och torkar av mig inne i badrummet.

Framför mina ögon knyts det röda bandet upp, långsamt och säkert och trillar mot golvet.

Jag får tag i det i luften och med ett nytt Tjoho, rusar jag ut i sovrummet till min Prins.

Som ler och plötsligt börjar se hemlighetsfull ut.

På kvällen, på Banyan Tree Hotels fantastiska Roof Top restaurant, friar Prinsen till mig.

Jag sa självklart JA!

Heerje, nu skulle jag ju till och med bli gift!!

Bring in the Champagne!

Tänk vad en önskan/bön kan göra!

Då var det bara det oranga bandet kvar.

Ensam på min arm.

Jag trodde att den skulle trilla av den dagen jag blev friskförklarad från min cancer.

Men ack nej, den satt kvar, flera år efter att jag blev frisk.

Vad önskade dom mig mer?

Så ligger jag och sover i mitt gamla hus på Djurgården.

Mitt första riktiga hem som vuxen, som nu bebos av syster med familj.

Och där, knyter sig det sista bandet upp sig.

Det oranga bandet.

Vad härligt att det hände i mitt gamla hem.

Och jag förstod direkt vad den sista önskan/bönen var.

Vi hade nu äntligen flyttat klart.

Här i vårt liv.

Vår flytt, och var vi ska bocirkus, hade varit osannolik sen 2011.

Men nu äntligen hade jag funnit ett riktigt hem, en plats för min bopåle.

Vad Ni inte vet, är att ingen av band/snörena har gått av.

Alla har knutit upp sig.

Och de har alla knutit upp sig i den knut som Munken gjorde 2008.

Och sen har de alla sakta lämnat mig.

Aldrig, utan att jag har märkt det direkt.

Inget har trillat av och försvunnit.

Det är bara det sista bandet jag har sparat.

För att komma ihåg, vad tre färgglada band ändra ett liv.

Tack snälla Marie Louise & Magnus för hjälpen.

Det här kunde ni nog aldrig tro, att det skulle hända.

Men det vet vi alla, att det har det gjort!

Och jag är Er för alltid oerhört glad och tacksam.

Vi ses när vi råkas.

Kram

Band och Snörlösa Sussi