Imorgon får jag träffa Waldemar igen.

Vi träffades för första gången för ungefär 2 veckor sedan.

- Hej! sa Waldemar. Jag ser att Du är ny här:

Om jag var ny i det väntrummet var väl en underdrift.

Hur många gånger har jag suttit i ett väntrum på ett sjukhus?

Men sen dess är jag, som om jag vore hemma.

Waldemar och jag!

Hej, hur mår du? Hur går det? Tror du att det kan löna sig att köpa SAAB? Det blir spännande med OS. Det är sällan man hör den där gamla telefonsignalen nuförtiden. Som du kanske förstår har jag ingen mobil. I dag tappade jag käppen på bussen. Vilken skillnad det är på väder och  klimat.

Det börjar Waldemar med varje dag han kliver in i väntrummet.

Och där sitter jag och svarar så gott jag kan.

Hur SAAB kan bli lönsamt!

Vem som kan vinna i OS!

Vart käppen hade tagit vägen i snömodden.

Att det just nu är bara väder, och inte klimat.

Och att jag hade den gamla telefonsignalen på min mobil, och att jag inte har en fast lina.

Då undrar Waldemar hur jag kan hitta mobilen om den inte sitter fast i väggen?

Om jag glömmer bort var jag har lagt den?

Väntar jag tills någon ringer då?

Som tur är så är det alltid min eller Waldemars tur att strålas.

Så vi slipper alltid att slutföra våra mycket tunga spörsmål!

Vi slipper ha svar på allt!

Och sen ses vi inte förrän dagen efter, och då har vi nya tunga frågor att lösa.

Waldemar och jag  

Skulle jag vilja fråga alla!

Men jag hinner ju inte.

Det är ju det första de frågar mig.

- Hur mår du?

Och då är det ju inte som det har varit tidigare i livet.

- Tack Bra, och hur mår Du?

För det räcker inte/ accepteras inte som svar.

Vad det gäller mig så vill alla veta exakt.

Hur går det med strålningen, känner du av något, mår du illa, har du gråtit mycket, hur är det på Björnstorp, tar det lång tid att köra till Malmö, är de snälla på sjukhuset, vad gör du annars, kommer Lolo ner, hur tar Kraka det när hon är själv, hur mycket snöar det, vilka har du träffat, vinner Farbror TG över dig i bräde. Vad kul att du får rida och träfffa Minna så mycket. Rutger lagar väl god mat.

När vi kommer så här långt, då har jag glömt bort, tappat tråden, blivit egotrippad, börjat fundera hur jag mår.

Och då glömmer jag absolut att fråga:

Hur mår Du??

Kan ni inte börja med?

Hej jag mår så och så, bra och bra, hit och dit.

Det vore himla kul för mig att veta.

För jag mår ju faktiskt bra, och kan ju berätta det som är skoj.

Precis som tidigare i livet!  

nu får det vara nog.

Så himla mycket snö.

Och inte en Jean Claude Killy så långt ögat når.

Till och med snöracern/tefaten har tagit slut i Skåne.

Där finns ju knappt backar, så man kan väl åka varannan gång på de som finns.

Tänkte jag fel nu?

Jag pulsar till bilen.

Jag pulsar med bilen.

Jag pulsar ur bilen.

Däremellan har jag sett.

Drivor.

Fler drivor.

Snödrivor.

En plogbil.

Drivor i mängder.

Mer snö.

Och sen hoppas jag att jag landar där jag skall.

För jag ser ingenting ut genom fönstret,  i bilen,  för alla ....................drivor.

Nu kommer jag snart att snöa inne.

Hur skall det gå?

Allt händer ju imorgon.

Hämta, lämna, föna, högklackat, åka, party, och så hem igen.

Men det är nog inte förrän på söndag.

Och då måste det sluta snöa.

Plötsligt så händer det.

känns det mest hela dagarna.

Märker ingenting av att jag blir utsatt för sjukhus radioaktivitet.

Mår väldigt bra.

Skumpa tog udden av det i början.

Nu har jag så mycket att göra, så jag hinner inte känna efter.

Om jag får en svacka, går väl det bra det med.

Jag har så många helt underbara omkring mig.

Puss.

Love u all.

Det är sånt som kan hända.

Sa en av mina nära och kära idag.

Köper man en JAS,  så får man räkna med att den kan störta.

Vilken lycka.

Att jämföra min fantastiska galna Skumpa med ett JAS plan.

For alltid iväg i högsta fart.

Kunde göra svängar i och ur luften.

Vaknade med EBK på,  (EfterBrännKammaren), som gör att man gå upp i Mach 1 utan att tänka.

Eller tanka.

Överljudsfart kändes långsamt.

Hon sköttes med en joystick.

G-däkt behövdes både på mig och Kraka när hon for förbi.

Det händer att såna fantastiska fartvidunder och underverk störtar.

Men jag saknar fortfarande när mitt eget JAS/Skumpa låg nästan still i luften och bara hoovrade, innan hon gjorde en loop, och landade, med en touch and go, innan det var dags för en nödlandning på min mage.

Det kommer jag att sakna i hela mitt liv.

Men jag börjar vänja mig vid tanken.

Att jag har haft förmånen att ha haft ett eget JAS i min ägo.

Med EBK'n alltid på.

WOW!

och fötterna ner.

Så har den här dagen genomlevts.

Ville inte gå upp i morse, då jag inte sovit något i natt.

Kunde inte blunda.

Allt som hade hänt kom tillbaka och för nära.

Men fb TG tvingade upp mig till en tidig frukost.

Sen fick jag gärna gå och lägga mig igen.

Tack snälla.

Tassade runt ända till lunch i pyamas och flecce.

En oslagbar kombination när livet är ett helvete.

Åh så var det dags att åka in och strålas.

Hepp.

Det går fort.

Känns ingenting.

Har inga såna känslor i kroppen.

Känslorna är ju upptagna på annat håll.

Sen tog Minna hand om mig.

Underbara!

Jag får rida.

Skratta.

Planera galna resor.

Pussa på min gamla Windy.

Frysa.

Bli omhändertagen.

Det går att komma vidare.

Jag har ju faktiskt slutat skaka.

Huden kring ögonen har fått skavsår av alla tårar,

så att så fort jag börjar gråta så svider det.

Men jag har huvudet upp och fötterna ner.

Fast säger en, jag säger en person, till mig, som det hände för några dagar sen,

- Sussi, Nu kan det bara bli bättre!!

Då vänder jag på klacken.

Lägger på luren.

Stänger öronen.

Det kunde bli värre.

Jag kan inte skriva så mycket om det som har hänt.

Men min lilla älskade hund Skumpa, dog i morse.

Hon blev bara 1 ½ år.

Det var min clown, min morgonpigga väckarklocka, den som sov nära när jag var ensam och rädd, som hängde med i alla väder, som aldrig tyckte att jag var .....................

Hennes hjärta slutade plötsligt fungera när hon sprang i morse.

Jag och min stora hund Kraka hittade henne direkt, men då var hon redan död.

Vi åkte till Björnstorp, där goda vänner tog hand om henne, och sen åkte jag till sjukhuset för att strålas för första gången.

Det svider i hela ansiktet av alla tårar.

Fruktansvärt är ett för enkelt ord.

får man må?

Jag mår jättebra.

Håller på att packa ihop lite saker innan jag åker till Björnstorp imorgon, för att sen vara på Malmö Allmänna Sjukhus kl 13.

Och jag är utsövd.

Pigg.

Vid gott mod.

Snart blir det vår.

Livet leker.

Eller kommer att leka ändå  mer alldeles strax.

Tänk om tre veckor så gör jag vad jag vill.

När jag vill.

I princip.

Resten av mitt liv.

Om man tänker så.

Då mår jag hur bra som helst!!  

På fredag åker jag hit till Torekov igen.

För att jag tror att jag mår ännu bättre av det.

Tjoho!

Mot MAS.

ps

Om jag är knäpp.

Nä.

Eller kanske ja.

Struntar i vilket för det är mitt liv.

Och jag mår bra.

Hur bra som helst.

I både själ och hjärta.

ds