Jag skall ju på golfresa till Portugal i Oktober.

Drömde att jag stod vid gaten på Arlanda. Hur jag nu i drömmen visste hur det såg ut på Arlanda, då jag inte har flugit därfrån på 25 år (smaka på den du). Väl framme vid gaten insåg jag att jag hade glömt alla mina klubbor och golfskor. Och började skratta i drömmen vid tanken på att stå på en Portugisisk golfbana utan. Snurrhöna.

Drömmen ledde till att jag igår ringde resebyrån för att kolla att allt var OK med biljetten, då jag inte hade fått någon information ännu.

- Nej du får ingen biljett, för alla åker ju från Köpenhamn, och då checkar ni in ihop.

Hallå! Jag skall ju åka från Stockholm!

- Ojda, javisst ja. Svarade resebyrån med säte i Värnamo. (Värnamo är den kommunen med alla hamburgerställen vid E4an som ni nog alla har sett)

Kan Du maila den till mig, frågade jag då.

- Vet inte, det krävs ju en kod till det. Och scannar jag in biljetten så blir texten så liten, så det blir svårt att läsa. Men jag kan ju skicka biljetten till dig. Kanske inte idag, för den är inte klar ännu.

Men Du har ju inte min adress, ännu, sa jag.

Sen vore det bra om du kunde reservera en plats i planet. Det kan du ju göra som resebyrå.

- Oroa dig inte. Det finns säkert en plats kvar till dig om du kommer i god tid till flygplatsen.

Det kommer att blir oerhört spännande när jag så småningom kommer iväg till utlandet. Och då menar jag utanför kommungränsen. Med klubbor,skor och ett glatt humör. Det är därför jag är värvad att följa med. Tillsammans med all personal från Wittsjö golfklubb. Av dem är 4 tränare. Så vi är 10 personer som kan dela på dem. Om det finns en plats på planet.

Idag fick jag massage.

Av min gulliga massös på Torekov Hotell.

Hon sa att jag hade massa ilska/argt i nån muskel bak i ryggen.

Klart jag är förbannad.

Utan att vara det kommer jag ingenvart.

Ibland kanske det blir för mycket.

Jag måste ibland göra saker som inte direkt är möjliga.

Men på ren ilska kan jag göra vad som helst.

Typ sälja min gård. Och flytta och packa ihop allt på 4 veckor.

Det skall inte gå. Men är jag bara lite allmänt förbannad så går allt.

Att sen den här storyn känns tjatig gör mig också förbannad.

Har ni inte fattat nåt?

Fortfarande får jag frågor varje dag, när jag skall flytta, och hur det går?

F-n fick du inte 2 öron och 1 mun. Ta in den, Dubbelt så mycket att lyssna med.

Men gör det då!!

Och sen hur många kompisar som tittar på mig med lidande blick och bara väntar på att jag skall crasha ihop.

Varför i he-vete då?

Det gör mig bara så förbannad.

Fattar dom ingenting?

Jag sålde gården för att jag ville.

Jag flyttade inte från någon.

Jag flyttar inte till någon.

Fatta det.

Annars kommer jag bli ilsk på riktigt.

Det gör mig förståss lite småarg att sitta i ett folktomt Torekov i kolmörker och ösregn.

Istället för i min nyreparerade villa på Lidingö, med allt uppackat, och huset fullt av ljus o värme, och där jag får sova i min älsklingsäng.

Argt blir det att flytta några älsklings hästar till ett stall alldeles för långt bort för att kunna pussa på dem varje kväll.

Ursur blir jag på de som har skickat falska fakturor till mig för att sno åt sig pengar.

Men annars är jag nästan mer glad än vanligt.

Det är så underbart härligt roligt hela livet.

Och snart när allt är på plats, vilket allt kommer att vara om något år eller så.

Då kommer jag vara mer glad än någonsin.

För trots allt så är jag en delfin.

Delfiner har ett ovanligt högt tryck på glädje nerven.

Så livet är faktiskt toppen.

Och resten av kroppen skrattar och mår bra.

En liten muskel bak i ryggen kan inte få mig ur balans.

Så det så.

Passar Er så att jag inte blir arg om ni inte tror mig.

Idag har jag varit i hela Skåne utom i närheten av Landskrona.

Om nån undrar.

Björnstorp, Genarp, Sturup, Wittsjö, Sösdala, Bjärnum, Beddingestrand, Smygehuk, Svedala, Sjöbo, Veberöd, Hörby, Höör, Hässleholm, Emmaljunga, Lund, Örkelljunga, Våxtorp, Båstad,  och nu ligger jag i sängen i Torekov.

Passerade nära Kvinnaböske och Porrarp, på genvägen hem för att se ett dubbelprogram på TV med Anna Anka.

Vägarna i Skåne var nästan lika tomma som på julafton under Kalle Anka.

Tänk att det behövs en Anka för att avfolka svenska vägar.

Jag undrar om Kalle och Anna har träffats i Hollywood?

- Jaså en av dom är en riktig varelse!

Vem då?

Idag har jag varit på REA.

Det har realiserats ut tyger på ett utförsäljningslager i Svedala.

Förutom att de har bra varor, har de bra priser.

Men idag var det värre.

Det var halva reapriset.

Herrejävlar vad med tanter.

Aldrig sett så många på en gång.

Alla gick de omkring med en rulle tyg och svängde runt som i en Helan och Halvan film.

Kön till kassan gick igenom större delen av affären.

Det var helt fantastiskt.

Som trogen kund slapp jag handla idag.

Jag behövde bara plocka ut det jag ville och sen ställa undan till i morgon.

Imorgon hoppas jag att trycket inte var lika stort av tanter som skulle köpa allt.

Men det mest märkliga var att så fort någon ex vis jag höll i en tygrulle i mer än 20 sek kom absolut en annan tant och tog det ifrån mig och köpte hela rullen!!

Under temat, tyckte någon annan det var snyggt, så måste jag ha det.

Urkul.

Så jag ställde mig efter ett tag och höll i de mest hidiösa saker.

De gick som smör i solsken.

Urkul.

Mot morgondagen och nya gardiner till Fort Knox.

Och nya gardiner till Minna på Nr 1.

Handla till två ställen, dubbelt så mycket för halva priset.

Lyckligare kan inte en liten reaoman bli.

När jag frågade min mamma för väldigt många år sedan om jag fick börja rida, så svarade hon.

-Visst hjärtat. Plötsligt en dag har du växt upp, slutar tycka om hästar och börjar tycka om pojkar.

Idag tog jag ett stort steg mot pojktyckaomvärlden.

Jag körde mina ston med föl till ett annat stall än mitt eget, och lämnade dem där i någon annans vård.

Kanske jag aldrig mer få se min favorit Maika I, hon är ganska gammal, och vad som helst kan hända.

De står i en del av Skåne som jag inte fladdrar förbi, men framförallt kommer jag inte kunna gå ut i stallet därhemma,och prata med dem när det finns en stund över. Vilket jag gjorde ganska ofta, då på den tiden.

Inte heller kommer jag att kunna övertyga fölen om att jag är en oumbärlig människa som man skall var kompis med, liksom alla andra människor, för sin överlevnad.

Vill jag byta tillbaka?

Nej. Arbetsinsatsen var alltid lite för stor. Och crediten för liten.

För att vakna varje morgon vid 06.30, 7 dagar i veckan och lyssna efter ljuden från stallet att allt är väl, slå på radarn kl 8 så att inget händer när hästarna skall gå ut, ha totalkoll på alla som från kl 8 till 16, med en stund lunch, skall ridas och leds förbi mitt kontorsfönster, rida några hästar själv, och sen kl 17 veta att de får mat och mellan 19 o 20 själv gå runt i alla stallar (ca 48 boxar) och kolla att alla mår bra, alla dörrar är stängda, allt fungerar som det ska, för att sen själv äta,sova och sen börja om några timmar senare. Och under natten ha det undermedvetna på span så att jag vaknar om något annorlunda händer, låter konstigt. I 25 år.

Det var det absolut värt.

Helt fantastiskt.

Men nu är det faktiskt slut.

Hoppas de där killarna som mamma talade om är fantastiska.

Eller har vi kommit upp i tantmåltid?

Känns inte som någon skillnad.

Vi var under bältet innan förrätten.

Och då menar jag inte våra bälten.

Utan alla killars/män.

Sen stannar vi där i princip hela kvällen.

Med kortare pauser vid toppar, goda viner, gullig gärna sjuk make (för de som har någon, färre o färre), såsen till maten, nån skolhistoria, ,,,,,

Å sen är vi tillbaka under bältet igen.

Om ni killar visste hur mycket vi skrattar.

Åt er, om er, med er. 

Och vad vi uppskattar Er.

De som inte har någon saknar Er.

Men det är bara för att vi tycker så himla mycket om Er.

Män alltså.

Men det skulle vi aldrig erkänna utanför dörren till tjejmiddagen.

Där utanför blir vi en blandning av Catwomen och Modesty Blaise, som klarar oss bäst själva. Utan inblandning.

Tro inte på det grabbar.

En halvnelson på vilken Catwomen som helst och ni har oss som en liten ask.

Bara vi får äta tjejmiddag ibland.

Puss.

Jag tror att smågodis innehåller knark av nåt slag.

Har man bara stoppat i sig en grön groda så är det kört.

Då stoppar man in allt smått i skålen, in i munnen, med en dåres envishet.

Bananer, gula, halvtrista. Men med choklad på urgoda.

Sockerbitar, samma sak.

Nappar och piastrar och annat sånt syrligt sött är inte gott längre.

Gele hallon. Alltså jungfrubröst! laddas in i munnen antingen i botten på en bit från en mjölkchokladsrulle. Eller toppad på en Center. Så nära himmelriket man kan komma i godisdjungeln.

Engelsk konfekt är aldrig fel, bara inte dom där äckliga runda med cocos på.

God chokladkola. Mums.

Syrliga, sega, glöm det.

Salt lakrits. Nä. Söt lakrits. Ja.

Fast knarket gör sig mest tillkänna när man börjar se botten på skålen,

Då går äckliga stora majschokladbollar ner som om de vore fantastiska.

Som mamma sa, -Man vänjer sig.

Men det måste vara knark, eller något annat som kan få fullt vuxna personer att utan att stanna upp en sekund, trycka i sig så mycket socker, gelatin och grisöron, eller vad det nu innehåller, under en oerhört kort period.

Eller vad skall jag annars göra efter kl 20.00?

Ätit middag.

Inklusive efterrätt.

TV programmet är helt OK.

Ingen och dividera med.

Ingen ens att bli upprörd på.

Ingen att sitta och pussa.

Röker inte utan massa sprit.

Nå?

Då blir det godis.

Nötter och allt det nyttiga har jag tryckt i mig under dagen, när jag varit hungrig och sugen.

Grönt eller rött the ger ingen kick.

Frukt gick som efterrätt.

Kvar blir

Godis/Knark.

Lite nervös och skakig är jag nog. Skålen är tom. Och jag skall inte fylla på imorgon.

Hoppas det går.

Är ett nytt ordstäv som jag har lärt mig ikväll på TV.

Av professor Leif GW Persson. Inte illa.

Idag på TV är det mycket.

Helikopterrån. Vem är skurkhelikopterpilot?

Idol. Vem är inte bäst på att sjunga, ialla fall?

Greys anatomy. Dubbelavsnitt. Säsongsavslutning av säsong 5!

Jag skulle bli svårt förvånad om jag inte har koll på vem som vinner, om dom hittar tjuvarna och Greys anatomy slutar lyckligt.

Svårt förvånad.

Det är väl vad man är om hela livet.