Det krävs mod att göra massa saker i livet.

Att bara leva ett spännande liv, till det går det åt mycket mod.

Min nya tanke är att starta en förening till.

Förutom VISIL. (se bloggen, ViSomInteLjuger)

Jag tror att det inte räcker med att bara vara ärlig.

Både mot sig själv och sin omgivning, för att man skall må bra.

Det krävs massa mod.

Så nu kommer nästa glada ide.

Att vi som törs, skall vara med i föreningen för de modiga.

De modigas förening har ännu inget namn.

Jag blir nog snart modig nog, att hitta på något snärtigt.

Har skickat ut på remiss, och till namnförslagskommiten, till de som sitter i ledningen för VISIL. Typ.

Eller som jag sa på telefonen

- Hej! Jag har kommit på en ny sak. Det är ju ingen ide och det är knappt att det lönar sig att prata sanning, om man inte samtidigt är modig. Det blir inga bra sanningar, dom fega sanningarna.

Styrelsen i VISIL höll med.

Men var går gränsen för vad som krävs MOD för att genomföra.

Gå upp  på morgonen?  Ja.

Klä på sig vad man själv vill, och inte vad modet föreskriver? Ja.

Ja jag kan fortsätta länge, att det krävs MOD för nästan allt, stort som smått.

Just nu sitter jag på en Ö i Indiska Oceanen och samlar mod.

För att ut och simma och snorkla bland fiskarna. Stora som små.

Igår såg jag en snäll Haj i vattnet utanför vårt hus. Om det nu finns snälla sådana?  

Jag hoppas det.

För jag törs inte simma annars.

Så modig är jag.

Startade jag för många år sedan.

Mina nära och kära tyckte det var onödigt.

Läskigt.

Varför då?

Vänner frågade mig om det fanns något att prata om under middagar och fester!

Hur skall man kunna ragga på någon, om man skall vara ärlig hela vägen?

Kan man prata med någon då?

Finns det någon konversation kvar? 

Ja, reaktionerna var många.

Förkortningen betyder:

VI Som Inte Ljuger.

Fundera på det.

Det är jättejobbigt.

Och då ljuger jag inte.

Men det fungerar egentligen inte.

Hej!

Vilken ful klänning du har. Det tycker jag i alla fall. Och jag är med i VISIL, och det är vi som inte ljuger.

Varför har jag krånglat till livet med VISIL?

Jo, om man inte ljuger, när man pratar eller diskuterar med någon, och jag vet att jag får ett ärligt svar, då har jag något att förhålla mig till.

En sanning, som jag vet är en sanning.

Då har jag lättare att svara, att inte svara, eller bara diskutera sanningen.

Själv tycker jag att det ibland är jättejobbigt att vara med i VISIL.

Alla vill absolut inte höra sanningen.

Det är inte alltid lämpligt att berätta sanningen.

Det är inte alla personer som klarar av en sanning.

För jag försöker att tala sanning.

Det är absolut lättare.

För desto äldre och snurrigare jag blir, desto större minneskapacitet måste då tas upp av min redan överfulla hjärna, med vilka saker som jag har berättat, sagt till, talat om till vänner, bekanta och omgivning.

(Min familj har dock börjat vänja sig vid sin VISIL familje medlem, och anammat den. Kärlek skall helst vara ärlig)

Men det kostar energi, fingertoppskänsla, ger fjärilar i magen och det krävs en hel del kurage att ha ärlighet som en grundsten i själen.

Jag vet.

Ibland blir jag jätterädd när jag skall säga sanningen.

Jag vet aldrig vad som händer.

Om jag aldrig ljuger?

Om jag aldrig skarvar?

Om jag aldrig hittar på?

Om jag aldrig luras?

Självklart att det händer.

Med eller mot min vilja.

Jag vill aldrig vara elak eller osann.

Och ibland är en nödlögn den bästa sanningen.

Men i själen tror jag på VISIL.

.

Hå hå ja ja.

Nu ska det vara vardag igen, i vårt lilla hem i Estoril.

Jag ville gärna slänga ut granen och rensa ut julen, men det gick inte för sig, sa Prinsen.

Inte innan trettondagen.

OK för mig, då får det vara jul i några dagar till, och jag kan fortsätta med pepparkakor några dagar till.

Jul och pepparkakor är ju som tvillingar. För mig. 

Inte det ena utan det andra!

Det räcker inte för mig, att bara tycka om pepparkakor.

Jag är en addict.

Jag beter mig som en knarkare när det handlar om pepparkakor.

Skulle nog inte kunna mörda någon för en pepparkaka, kanske inte göra saker som man hamnar i finkan för.

Men visste jag att jag kunde få pepparkakor i fängelset, skulle jag nog kunna fundera på saken.

Pepparkakor har nämligen allt en beroende kan behöva.

Smak.

Färg.

Perfekt tuggkänsla. Den vanlig krasar så härligt mot tänderna, pepparsockerkakan sitter så mjukt i gommen och den skånska pepparkakan är sådär härligt seg o tuggvänlig.

Åh det går bra med allt till pepparkakor, till allt.

En frasig pepparkaka med franskt smör, i en double. Dvs smöret mellan två!! 

En liten klick gul sylt på pepparsockerkakan! (Gul sylt är apelsin eller aprikos eller persiko)

Den skånska pepparkakan med vanligt smör och en stark prästost.

Eller man skall aldrig glömma den gamla Roquefort osten. Passar till och på alla pepparkaksvarianter

Men vad dricker man till?

Vad är det för fel på champange?

En fika?

Ett glas portvin?

Varm choklad med eller utan vispgrädde.

The går till allt.

Eller en hederlig Caffe Latte.

Så nu kan jag andas ut.

Julen varar in till Trettondagen, vem vet kanske jag kan förlänga den ända till påska!

Under tiden kan jag lugnt stilla mina pepparkaksbegär.

Har ett paket kvar.

Det måste räcka!