Det finns vissa fenomen.

Tycker jag om många saker och händelser.

En del fenomen är mer specifika.

Ta detta om inställningen till mängden innehåll i burkar av alla de slag.

När burken är full, så känns det som om innehållet skall räcka oändligt länge.

Ta  ex.vis en marmeladburk.

Jag smetar massor med dyr hallonmarmelad på morgon brödet. Gott Gott😁

Känns som om innehållet kommer att räcka länge, i en evighet.

Ta ex.vis en burk med dag eller nattcreme (så där tantcreme ni vet)

Jag smetar massor med creme i mitt ansikte, spar inte ens på en extra klatt mellan ögonen.😁

Känns som om innehållet kommer att räcka länge, i en evighet.

Så plötsligt kommer man i kontakt med burkbotten.

Oj vad lite marmelad det behövs, för att göra morgonbrödet minst lika gott.😁

För om jag tar så lite, kommer innehållet att räcka ännu längre än vad man trodde från början.

Oj vad lite  creme som behövs för att gno in i samma ansikte som förut. Behövs inte ens en extra klatt mellan ögonen.😁

För om jag tar så lite, kommer innehållet att räcka ännu längre än vad man trodde från början.

Jag undrar om det går att uppfinna en burk som redan från början har fullburks innehållsmängd, men som redan från första dagen ger ett intryck av att botten är nådd!

Den måste ju räcka i en evighet.

Och som sagt var, jag är ju lika glad ändå.

Does she wear it or floss with it?

Det är Tanya's kommentar i filmen Mamma Mia, när det packas upp minimala underverk.

Allt handlar om någonting onämnbart.

Underkläder, snarare Underbyxor. 

Kvinnliga sådana.

Någonting som det inte nämns eller direkt konverseras om.

Det behövs ju inte heller, av helt normala skäl, då det bärs i princip av alla kvinnor.

Förutom dom som är ¨Going Commando¨, det vill säga, de underbyxlösa.

Jag tror vi alla har en preferens, i detta onämnbara.

Underbyxor stora som hus vid barnåldern, först för att få plats med blöjor, sen för att ha nåt att växa i.

Sen trasslar man sig igenom alla varianter, allt beroende på ålder och krav.

Krav?

Synas, inte synas, vecklösa, inhållande, platsbefriande, små, stora, mindre, mini och slutligen string.

Det var länge sen string fanns i min underklädeslåda. 

Se kommentaren överst. 

Man växer ur dem. Mentalt.

Nu har jag under alla år, ja faktiskt i en evinnerlighet, varje morgon smugit på mig ett speciellt par från Twilfit.

Köp 4 och betala för 3.

Finns i alla upptänkliga färger. Nya färger varje år. 

Lagom med spets och flärd, ändock en vardags modell, som klarar alla äventyr som kan uppstå.

Allt vara bara perfekt.

Så kommer jag in på Twilfit för en månad sedan och för den skrämmande sanningen rakt i ansiktet.

- Twilfit är sålt, och jag tror inte att de nya ägarna, kommer att ha dom underbyxorna, i sitt sortimentet längre.

Nämen det kan ju inte vara klokt, vad ska vi då ALLA som har klätt oss i dom under så lång tid, nu sätta på oss?

Alternativen är otänkbara.

Det enda man kan hoppas på är mirakel.

Det är då det sker, ett underverk.

Som kan göra att Livet åter blir på en Pinne.

Jag hittar en hel påse med dylika byxor, från Twilfit, i min underklädeslåda, i vårt sommarhus.

Inköpta och bortglömda av mig sen ett år tillbaka.

Små underverk kan kännas som julafton. Mitt i Juli