Does she wear it or floss with it?

Det är Tanya's kommentar i filmen Mamma Mia, när det packas upp minimala underverk.

Allt handlar om någonting onämnbart.

Underkläder, snarare Underbyxor. 

Kvinnliga sådana.

Någonting som det inte nämns eller direkt konverseras om.

Det behövs ju inte heller, av helt normala skäl, då det bärs i princip av alla kvinnor.

Förutom dom som är ¨Going Commando¨, det vill säga, de underbyxlösa.

Jag tror vi alla har en preferens, i detta onämnbara.

Underbyxor stora som hus vid barnåldern, först för att få plats med blöjor, sen för att ha nåt att växa i.

Sen trasslar man sig igenom alla varianter, allt beroende på ålder och krav.

Krav?

Synas, inte synas, vecklösa, inhållande, platsbefriande, små, stora, mindre, mini och slutligen string.

Det var länge sen string fanns i min underklädeslåda. 

Se kommentaren överst. 

Man växer ur dem. Mentalt.

Nu har jag under alla år, ja faktiskt i en evinnerlighet, varje morgon smugit på mig ett speciellt par från Twilfit.

Köp 4 och betala för 3.

Finns i alla upptänkliga färger. Nya färger varje år. 

Lagom med spets och flärd, ändock en vardags modell, som klarar alla äventyr som kan uppstå.

Allt vara bara perfekt.

Så kommer jag in på Twilfit för en månad sedan och för den skrämmande sanningen rakt i ansiktet.

- Twilfit är sålt, och jag tror inte att de nya ägarna, kommer att ha dom underbyxorna, i sitt sortimentet längre.

Nämen det kan ju inte vara klokt, vad ska vi då ALLA som har klätt oss i dom under så lång tid, nu sätta på oss?

Alternativen är otänkbara.

Det enda man kan hoppas på är mirakel.

Det är då det sker, ett underverk.

Som kan göra att Livet åter blir på en Pinne.

Jag hittar en hel påse med dylika byxor, från Twilfit, i min underklädeslåda, i vårt sommarhus.

Inköpta och bortglömda av mig sen ett år tillbaka.

Små underverk kan kännas som julafton. Mitt i Juli