Alltså jag har hållt på en hel del i mina dagar, med att bygga och renovera hus och hem.

Allt har nödvändigtvis inte behövt vara en bostad för mig, eller mina nära och kära.

Ibland har det varit hus och hem till någon vän.

Ibland har det varit till höns, kallas då hönshus.

Ibland har det varit till bilar, allmänt kallat garage.

Ibland och ganska ofta har det varit till hästar, kallas då stall.

Ibland har det byggts hus i dammen för att ankorna skall ha någonstans att bo, så kallat ankhus.

Ibland har det varit svinstior som gjorts till bostäder.

Ibland har det varit bara renoveringar av olika byggnader och lägenheter som skall hyras ut, etc etc etc etc.

Ibland har det varit nästan vad som helst som har gjorts om till något annat!

Allt det där har ju hänt i Sverige.

Och jag vet ju genast att bygget är på gång, när man kliver in på byggarbetsplatsen, och där ligger en hög med

BRÄDOR, TRÄBRÄDOR

Om ni säger det på skånska, förstår ni varför byggare jobbar med brädor.

Och inte med plank, virke, regel, etc etc. Det kommer nog senare när bygget börjar bli mer detaljerat.

Så där är jag nu på arbetsplatsen, när jag har klivit in över en stor hög med brädor.

Det känns så bra, det känns rätt, dom här grabbarna vet. (sällan tjejer som jobbar. Återkommer till det någon gång).

Och så blickar jag ut över arbetsplatsen.

Med en lugn känsla i magen.

Just nu håller vi på och renoverar vår våning, vårt blivande hem i Estoril, Portugal.

Byggarna anlände i september/oktober.

En myriad av män, som bygger som galningar.

Jag har ännu inte sett EN ENDA BRÄDA.

Är det här på riktigt?

Hur tänker dom?

Förstår dom inte vikten av en hög med brädor mitt i byggröran, som ger kunden lugn,  tro och förtröstan att det här kommer att bli så bra.

NÄE.

Här släpas det sand av alla storlekar och modeller.

Här släpas det skottkärra för att kunna göra cement i.

Här släpas det kakel och tegel för att kunna bygga bad och öppna spisar.

Här släpas det köks skåp, målarfärg, elledningar, kontakter, tvättmaskiner, fönster, ja här släpas allt!

Utom BRÄDOR, VANLIGA TRÄBRÄDOR.

Dom är snart klara.

Snart är alla rummen färdig renoverade, nymålade, nykaklade, nyelektrifierade, nya fönster, ja allt kommer att bli som nytt.

Vilken tur att dom inte har släpat hit några brädor!

Då hade dom ju bara fått släpa tillbaks dom ner för trapporna igen.

Är det den stora skillnaden mellan svensk och portugisik renovering?

- Grabbar! Släpa inget extra till bygget som inte behövs. Strunta i uppdragsgivarens nerver. Det är bättre att det blir klart i tid, så att dom kan flytta in. Det är mycket bättre att vi jobbar på med det vi skall göra, än att vi släpar Brädor, Träbrädor.

Även i den här varma delen av världen blir det plötsligt höst.

VA??

Hur då?

Jo en dag är det svalt i luften (samma som i Sverige)

Jo en dag sätter jag på mig långa byxor (samma)

Jo en dag sliter man med sig en kofta över axlarna (samma)

Jo en dag hoppar man i den TUNNA dunvästen (samma)

Jo en dag sitter pudeln och huttrar i stallet (samma)

Vad är skillnaden mot min vanliga höst?

Jag vaknar inte med frost över hela Casino Parken.

Jag ser inte att palmbladen börjar gulna, och de virvlar runt i höst stormen.

Jag känner inte mörkret komma med en rasande fart.

Jag är inte orolig en morgon när jag skall ut och åka bil, att det är halt på vägarna!

Men nåt likadant måste det väl ändå vara!

Ja, känslan att det lackar mot jul.

Det blir lite mörkare varje dag, när kvällen nalkas.

Det är som om jorden vill gå i ide.

Hästen börjar få vinterpäls.

Och plötsligt slog centralvärmen på i lägenheten.

Men det är mer än OK.

Livet hade varit så tråkigt om vi bara hade haft sommar.

Jag tycker det är så härligt med årstider.

Åh då blev det höst.

Det är så lätt att vara rädd för  något.

Någonting har vi väl alla funderat över ,om vi skall vara rädda för.

Som liten kunde det vara mörkret, att mamma och pappa inte var hemma, små barns rädd saker.

Sen kommer nästa små rädda period. Hur skall det gå att börja skolan, passa tider, svara på frågor på läxan, blir jag mobbad? 

Sen kommer dom stora världsfrågorna för oss tonårs tjejer, som kan göra oss så lätt rädda! Är jag snygg nog, smal nog, rätt sminkad, rätt klädd, rätt gäng, ja allt skulle bara vara rätt. Killar! Åh bara jag blir ihop, bara jag inte blir med barn, bara det inte blir slut, ja bara det inte är, är oändligt lång.

Sen går livet vidare, hittar jag en äkta hälft? Blir det barn? Om inte vad gör jag då? Om det blir VAD GÖR JAG DÅ! Vilket jobb är bäst, skall jag stanna eller byta. Var skall jag bo, hur vill jag att livet skall gå vidare.

Många många stora och små beslut som kan göra alla rädda i tanke och handling. Om jag gör så här, gör jag rätt då, för livet?

Sen börjar alla sjukdoms rädslor, bara jag inte får................! Vad gör jag då? Det räcker för att rädslor lätt anfaller även den modigaste.

Snart börjar den stora rädslan, har jag börjat tappa hörseln, ser jag för dåligt, men framförallt, börjar jag bli glömsk?

Av alla rädslor är nog det den värsta.

I alla fall om man har glömske gener i släkten. 

Den stora fördelen med de glömske generna, att om demensen slår till, och man glömmer allt, så glömmer man ju att man kan vara eller har varit rädd.

Det kanske är den lättaste räddslan av alla! Att om jag blir dement, så kommer jag ju glömma bort direkt att jag var rädd för det.

Lätt som en plätt.

Det gäller bara att komma ihåg det.

Sen jag var en lite knallhatt har jag alltid, innan jag somnade, eller när jag hade en stund över,  eller suttit och ridit, eller varit ute och gått, eller kört bil, eller bara haft tid över, drömt om allt som var kunde vara kul att göra, uppleva, ja allt som kunde vara kul för LIVET!

Åh så berättade jag alla kuliga saker och ideer som jag drömde om att jag skulle kunna genomföra, för mamma och pappa, för min familj, för vänner, som med glada heja rop peppade mig, ifrågasatte mina drömmar, verklighetsförankrade dem ibland, och händelsevis trodde på att mina drömmar skulle kunna gå i uppfyllelse.

Pappa berättade ofta för mig om en god vän, som alltid drömde om, och ritade på, sin nya STORA segelbåt. 

Hur den skulle se ut, vilka färger den skulle ha, hur snabbt och bra den skulle segla, hur kul alla skulle ha när man seglade med den.

Om båten någonsin byggdes?

Om båten någonsin blev verklighet?

Inte vet jag. 

Det ingick aldrig i historien.

Men drömmen på vägen dit, diskuterandet med hans vänner och familj, och drömmen gav min pappas gode vän, energi, ljus, styrka och ett framtidshopp.

Jag drömde sen jag var liten om en gård på landet.

Jag drömde om att jag skulle tävla hästar i stora tävlingar.

Jag drömde om att jag skulle träffa häftigaste killen.

Jag drömde om att jag skulle få bästa jobbet.

Det gav mig framtidshopp, energi och massa kul att tänka på.

Och allt gick ju i uppfyllelse.

I min värld.

Vad drömmer jag om nu?

Det är inte så stora saker längre.

Men oj vad jag drömmer.

Och dividerar med mina nära och kära! hur det skall gå till.

Hur underbar vår nya våning skall bli   , hur duktig min häst kan bli,   hur lång smal och vältränad jag kan bli  ,

och massa andra saker, som ger min själ en lång stund av nöje, optimism, energi och kroppen lust att spurta på framåt.

- MEN OM DRÖMMARNA INTE GÅR I UPPFYLLELSE? VAD HÄNDER MED DIG DÅ?

Det är inte det viktigaste, det är planerandet, önskningarna som får mig framåt.

Hade jag inte drömt om gården så hade jag aldrig hittat den, och haft den energi som krävdes för att det skulle bli min bästa arbetsplats.

Hade jag inte drömt om att börja rida när jag var pytteliten, (rymde till stallet när jag var två år), hade jag aldrig kunnat träffa och producera så många härliga hästar i mitt liv, och jag hade inte idag suttit på min fina Zagal i Portugal, och fått massa nya  häst vänner här i vårt nya hemland.(Och hästresan hit är ju nästan värd en hel bok!)

Jag kan rabbla millioner exempel.

Så prova själva!

Det fungerar!

Utan drömmar kan inga planer och önskningar uppfyllas.

Jag bara säger, och jag önskar Er alla

DREAM ON!

Skillnaden är beroende på datum.

Åtminstone här i Portugal, mellan Sandal och Stövel.

Det är fortfarande väldigt varmt och skönt på dagarna, vi vaknar till 18-19 grader, och nästan alltid sol.

Hunden skall på morgonen promeneras, och då solen skiner, termometer står på bra svensk sommar, så hoppar jag glatt i mina ursköna, urfula, Birkenstock sandaler, till min urtrötta och urtrasiga fötter.

Men vad hände?

När vi kom ner till Portugalien, i början på september, då termometer studsade upp runt 30 grader ibland, gick hela befolkningen i flip flops och tunna snygga sandaler av alla modeller.

Till det något ljust och lite färgat i klädval.

Allt eftersom september månad gick, blev klädfärgerna något mer beige bruna, men de flesta studsade runt i sina sandaler.

Då hände det.

En morgon för någon vecka sen, värmen var ungefär lika bra som den har varit hela hösten, men det var oktober.

Plötsligt i min sandalpromenad i parken möter jag den första, för denna höst.

Den första långa läderstöveln.

Hallå!

Jag blir svettig om fötterna bara av att se spektaklet.

Men det är ju oktober.

Och när skall man annars få användning av sina vinterkläder, om man inte klär sig efter kalendern.

OJOJOJ nu är det allt oktober, då är det bästa att sätta på sig sina höga läderstövlar.

Själv har jag med mig mina stövlar från Stockholm.

Dom har nu stått i garderoben i ett år.

Dom är nog redan väldigt omoderna!

Men det kvittar.

För jag fattar inte när jag skall använda dom.

Jag blir ju varm om tårna av åsynen av dom.

Jag vill ju gå i mina sandaler!

Oavsett datum.

Bara beroende på väderlek.

Och skall nog tilläggas, tillfälle. (Jag har massa andra skor som används när jag inte går ut med hunden  )

Så kontentan av det hela blir att domsingarna kommer att stirra lika mycket på mina bara sandalfötter under hösten, 

som jag idag glor på tanterna med höga läderstövlar, som måste ha, som det konstateras i barnramsan man rabblade:

Fotsvett

Vatten i knäna 

Vågor i håret

Tiden, som dom flesta vet, känns antingen oändligt lång.

Eller så går den rasande fort.

Senast jag kände att tiden var oändligt lång, var oändligt länge sedan.

Kanske första sommarlovet i skolan. 

Sen dess har takten ökat.

Vi har redan varit hemma i Estoril i en månad.

Swissch!

Så nu jobbar jag på att komprimera aktiviteterna under mina dagar för att få mer tid över.

Om jag börjar dagen med att äta frukost i sängen.

Kladdig, bökigt, jag måste ju ändå gå upp för att laga frukost, men jag behöver ju inte ha vaknat innan dess.

Åker och rider i golfkläder.

Märker någon det?

Det är bara skorna som behöver bytas.

Åh så får jag sätta på en handske till.

Kanske bör ta av mig hjälmen innan jag swisschar till golfbanan, annars kanske de andra spelarna tar det som en förolämpning att jag spelar med hjälm på banan.

Lunch och middag kanske kan bli sen lunch eller tidig middag?

TV tittar vi ändå bara på SVT Play eller någon film, aldrig enligt programtablån, så kvällsnöjet kan vi lägga när som helst under dagen.

Men hallå?

Vad är det för fel med att tiden går fort?

Vad är det för problem med att tiden rasar iväg?

Är det inte härligt att livet tjoar iväg med en rasande fart?

Alltså jag undrar bara hur det skulle kännas att ha långtråkigt.

Jag minns när jag var liten, och kom in till mamma i köket och frågade:

- Vad ska jag göra nu? Jag har ingenting, absolut ingenting att leka med, eller att göra!

Och hon svarade med ett leende:

- Sussi, det är inte så dumt att ha det lite långtråkigt ibland. 

Sen dess har jag nog aldrig haft den känslan.

Och det är nog egentligen det jag vill.

Bara för några minuter.

JAG VILL HA DET LITE LÅNGTRÅKIGT!

NÄR HADE NI LÅNGTRÅKIGT SENAST?