Idag var jag så lycklig.

Det som jag aldrig trodde någonsin i hela livet skulle hända.

Det var helt ofattbart att det skulle kunna ske.

Allt var ju redan bestämt på ett helt annat sätt.

Det var ju i princip hugget i sten.

Ett beslut fattat, baserat på klokhet och eftertanke.

Jag packade dock ett utifallatt bagage med mitt namn och adress på.

Jag sa hejdå, matandes med minst ett kilo äpplen, för flera månader sedan, och åkte därifrån med darr på stämman; HEJDÅ!

Så kom Corona.

Så kom att allt ställdes på sin spets.

Så kom en beställd transport.

Så packades bagaget in med sin bärare, min häst.

Idag red jag första gången på min Zagal.

Första gången sen han kom till Sverige.

Jag trodde inte när jag sa Hejdå, då i februari ,att jag någonsin skulle göra det igen.

Jag trodde aldrig vi skulle träffas igen.

Nu hänger vi varje dag.

Varje dag när jag kommer med bilen till stallet, börjar han gnägga!

- Tjena Tanten! Jag ville ju hänga med dig. Du e ju en kul männska!

När jag satt och red  idag, började tårarna trilla, bara för att jag var så lycklig.

Älskar när verkligheten överrumplar de mest seriösa allvarliga planer och beslut.

När jag insåg att Zagal hela tiden hade tittat på mig och bara tänkt.

- In your Dreams tanten! Vi ses snart, lååångt upp i Norr. Jag kommer! Lita på det❤️❤️❤️❤️❤️