Oj, vad hände.

Fredag kväll, 2 veckor sedan, kunde jag bara konstatera:

- Jag kan knappt andas.

Det var inge bra/skön/livsbejakande/tryggt/lugnande tanke. Nä, snarare fick den lilla panik ungen vi alla bär på, en stor portion av uppmuntrande tillrop!! PANIK, MÄNNNSKAN KAN JU INTE ANDAS!

Jag är ju inte så lättskrämd, utan var snarare oerhört matt, av att ha suttit i en soffa hela natten och tänkt.

ANDAS IN. ANDAS UT.

Andningen gick inte per automatik, som jag ju har tagit i princip för givet i 65 år innan den här natten.

Ringde 1177 och dom kunde konstatera att jag nog snarast skulle åka in till Danderyds sjukhus närakut.

Å det gjorde vi. 

Hann bara titta in på Närakuten när en doktor sa: - Du har inget här att göra, Du skall in på akuten.

Sagt och gjort.

Där fick jag allt som kunde klistras på, klämmas på, lyssnas på, kopplat till maskiner, blodprov, lung röntgen,  

Hela jag, var som en uppslagsbok för försöken att få svar på de frågor min doktor, och hennes sjuksköterskor, oavbrutet ställde.

Efter ett antal timmar konstaterades det att jag måste läggas in.

- VAD SKÖNT! TÄNKTE JAG. 

Andningen hade ju inte direkt kommit tillbaka! och det var ju därför jag kom in.

Upp på rummet fick jag syrgas, stacks och samlades från flera hål från olika blodkärl i alla armar, mediciner att svälja, och sen tog dom det där

Covid 19 testet.

Syrgasen var underbar och absolut livsgivande.

Hålen i kroppen är sisådär.

Covid 19 testet. NÄ, FY-F N. Jag visste inte att man kan trycka upp en tops på träpinne så långt in i hjärnan. (Kändes så i alla fall) Och att det inte var helt tomt däruppe. Det kändes som om det rensades bland bra och dåliga tankar, innan topsen efter en evighet drogs ut.

Nä jag hade inte Covid 19.

Jag har hjärtsvikt.

OCH?

Mediciner, doktorer, undersökningar, blodprov (svaret på alla frågot??) i en oöverskådlig framtid, kommer att vara min sysselsättning. Tur att man är Pensionär!

Jag får dock snart flyga hem till Estoril, men jag bör komma tillbaka med jämna mellanrum för att kontrolleras.

Doktorn på Danderyds sjukhus såg lite förvånad ut när jag glatt kunde konstatera:

- Men då kommer jag tillbaka när Du tycker att jag behöver lite uppkoppling till alla maskiner och sånt. Jag vet inte hur Du tänker, men för mig är det några timmars resa, för att Du skall ta hand om MITT HJÄRTA. Jag vet inte hur alla har det,  MEN JAG HAR BARA ETT HJÄRTA, OCH DET ÄR JAG VÄLDIGT RÄDD OM.

Så nu,  för tillfället sittandes i Torekov, för där är det såååå lungt och skönt, kommer jag framövers enbart att koncentrera mig på en sak.

Att må bra.

Det kan tyckas vara ett självklart mål för alla människor.

Men det var det bevisligen inte för mig. 

Det blir en helt ny vändning i mitt liv.

Att inte tappa andan igen.