Jag har valt att bli lat.

Att inte göra allt man måste.

Skubba, maska, hålla sig undan, inte göra allt jag kan, ligga lågt, låta latmasken växa.

För första gången i mitt liv inser jag att jag inte måste göra allt på en gång.

Att jag inte behöver vara så där duktig som bara jag vill vara.

Det finns ingen att imponera på.

Och jag har ingen som blir arg på mig, för att jag aldrig blir klar.

Släkten tycker nog att jag är konstig.

Men fy farao vad skönt.

Jag har min säng på golvet utan ben.

En soffa utslängd på golvet framför tv:n som är inkopplad på en underlig antenn.

Fel matbord, som har varit mitt skrivbord i ett tidigare liv.

De gamla köksstolarna från Nr 1, nu talar vi gamla, visste inte riktigt om de skulle få följa med.

Datorn på ett litet hörnbord i vardagsrummet.

Var kontoret skall få breda ut sig vet jag inte.

Åsså skall jag helt enkelt, om jag har lust, börja dra i sakerna nån gång i höst.

Nåt måste jag ju ha och göra i höst.

Latmasken kommer att vara lycklig .

Det är oerhört längesen som den hade semester.

Inte sen jag var i tonåren.

Då var jag lat ibland i alla fall.

Men inte generar jag mig för detta, att huset är ofärdigt.

Imorgon blir det middag.

Har inte så många kastruller och pytsar, men vad är det för fel på take-out? 

Hörde jag Pizza. Det var längesen man kom hem till någon och fick hemburen pizza.

Exotiskt.

Tänk vad lite lathet kan göra livet spännande, lyckligt och annorlunda.