utom jag.

Är det verkligen sant.

Var på min första ute middag idag.

Ute middag på skånska är när man träffar massa människor som man inte känner väl, och äter middag på lokal någonstans.

Hälsade på massa människor som jag kanske kände igen.

En del på lukten.

Andra på beteendet.

En del för att de var lika vänliga som förr.

Men herregud!

Kan ingen säga till dom att de såg inte kloka ut.

Mina jämngamla tjejkompisar såg antingen ut som om de var skrämda av spöken, glömt att tvätta håret, eller glömt att kamma det, och hoppat i en trasa som deras tonårsdotter hade lämnat till UFF.

Eller så såg de ut som om de var oerhört förvånade över allt, och inget hade lämnat spår i deras liv och anleten. Det skrynklade sig inte ens bland hakor och mungipor när de log.

Deras män kände jag inte igen alls, förutom en av bröderna Rosén, som alltid ser ut som om de kom från en längre ledighet. Helst i södra hemisfären.

De som inte bara varit lediga hade i de flesta fall hunnit antingen tappa håret, skaffat tjock mage och/eller börjat lukta illa.

Där stod jag, just landat från leran, och fattade om möjligt absolut ingenting.

Hur ska jag kunna skutta runt bland alla dessa, vara artig, trevlig, lite ärlig och kul.

Glöm det.

Jag åkte hem.

Nu ligger jag och funderar om det finns en gubbe som luktar gott, är rolig, fortfarande har håret kvar, och vill ha en brud med alla de genetiska S:en.

Jag spiller, snyftar, skrattar, snackar, surrar och så vidare.

Hur ska det gå i det snöblandade regnet.

Nu går det så där himla fort igen.

Fast jag varken vill eller ska.

Ni vet när man läser morgontidningen innan man somnar.

Och första kaffet dricks efter middagen. (För skåningarna: efter kvällsmaten!)

Helt cracy här i Stockholm.

Men ur kul.

Började dagen med att klä på mig.

Händer den bästa och flesta.

Drar på mig strumporna, nya ur förpackningen, och konstaterar att den vänstra är kortare.

Har hänt flera gånger på sistone.

Så långt allt OK.

Ställer mig då och författar ett förnumstigt SMS till min bästa kompis som jobbar med agenturen av strumporna.

- För Er information, vill jag bara meddela att vänstra strumpan, när det gäller de beige strumporna som jag har köpt hos Er, alltid är kortare.

Då jag ofta har svårt med vänster och höger tittar jag ner på mina ben för att bekräfta att det är vänster strumpa, och inte höger.

Det är då det händer.

Det är då jag inser att jag är en blondin.

Eller att det bara gått för fort.

Vem har sagt att det är vänster strumpa?

Beror på från vilket håll man ser det.

Men framförallt på vilken fot man trär på den första strumpan.

Vänster eller höger?

Det är då jag ringer upp och berättar att ena strumpan är kortare än den andra.

Jag har ju svårt med det här.

Men det känns lite i vänster armen.

Efter operationen.

Det är väl den armen som slutar med en hand där tummen sitter till höger.

Eller om det är tvärtom.

Nu har jag varit på bio 3 dar i rad.

På Rigoletto.

På Kungsgatan.

Snacka om att flytta till stan från landet!!

I söndags var jag  på This is it.

Igår var jag på premiären av Så olika.

I dag var jag på This is it.

Tycker ni att jag är konstig?

Nja.

Bara det att Michael Jackson är fantastisk.

Och vi växte upp med honom.

Ni i Sverige hade väl Hep Stars och sånt.

Syrran och jag hade Jackson 5!

ABC, it's easy as one two three.

Kändes mera normalt i de unga åren än

My baby drow up in a bran new cadillac.

Och Michael är trots att bra mycket bättre än Benny.

Framför allt dansar han bättre.

Se Benny göra moon walk och jag skulle svimma.

Jag är nog trots allt en helt vanlig människa.

Efter att ha blivit väckt olidligt tidigt av Skumpa hund, dvs 07.30

Så kände jag att jag var tvungen att gå upp.

Och gå ut.

Sen var ju allt igång.

Bestämde färg på golv, baksida på bokhylla, lister, marmorfördelning i badrum etc etc

Sen åkte jag hem.

Jag sov hela eftermiddagen utan att ens orka svara i telefon.

Fy farao vad skönt.

Hörde hur det sprang folk i huset, hissdörren slog, alla dividerade.

Och jag sov.

Jag är nog trots allt en helt vanlig människa.

Nu skall jag gå och lägga mig igen.

Det är söndag kväll i Stockholm.

Det duggregnar.

Och jag är lycklig.

För alla fantastiska vänner som stöttar mig på den här resan.

Tjoho. Inte visste jag att så många var intresserad av mitt vänstra bröst.

Eller är det, det högra?

Jag har ju så svårt för höger och vänster.

Men vad jag vet är ju att hjärtat sitter under bröstet de skar i.

Jag hoppas och tror att doktorn, om han inte såg det, så åtminstone anade att det fanns där. För jag vill dela med mig av det till alla som är underbara mot mig.

Lycklig är jag att få surfa, på en lättnadens våg efter att ha kommit från sjukhuset. och få ligga i min egen säng, och bara njuta.

Lycka är också att ha 2 hundar.

Den ena, Skumpa, som skumpade upp på mitt bröst i augusti så att jag kunde hitta Pricken.

Och Kraka som är glad att jag är på banan igen. Hon har varit så olycklig långt innan jag hittade Pricken och fick den borttagen. Snacka om att hundar fattar.

Men lyckligast är jag nog för att jag vann vadet med Nanny.

Den här historien/frågan har vi har cirkulerat i familjen ända sen jag var liten.

Som var en av pappas favorit historier.

Vi slog vad om jag skulle våga fråga följande fråga:

- Kan jag spela piano efter operationen?

Sjukgymnasten tittade underligt på mig, läkarna fattade ingenting, grannen i sängen bredvid låg alldeles tyst.

Då fick jag svaret :

- Självklart kan du spela piano efter operationen.

Min lycka var då total. Det här repliken har jag väntat på att få säga i hela mitt liv!!!!!!!!

- Vad bra! För det kunde jag inte innan!

Snacka om att vara lycklig.