utom jag.

Är det verkligen sant.

Var på min första ute middag idag.

Ute middag på skånska är när man träffar massa människor som man inte känner väl, och äter middag på lokal någonstans.

Hälsade på massa människor som jag kanske kände igen.

En del på lukten.

Andra på beteendet.

En del för att de var lika vänliga som förr.

Men herregud!

Kan ingen säga till dom att de såg inte kloka ut.

Mina jämngamla tjejkompisar såg antingen ut som om de var skrämda av spöken, glömt att tvätta håret, eller glömt att kamma det, och hoppat i en trasa som deras tonårsdotter hade lämnat till UFF.

Eller så såg de ut som om de var oerhört förvånade över allt, och inget hade lämnat spår i deras liv och anleten. Det skrynklade sig inte ens bland hakor och mungipor när de log.

Deras män kände jag inte igen alls, förutom en av bröderna Rosén, som alltid ser ut som om de kom från en längre ledighet. Helst i södra hemisfären.

De som inte bara varit lediga hade i de flesta fall hunnit antingen tappa håret, skaffat tjock mage och/eller börjat lukta illa.

Där stod jag, just landat från leran, och fattade om möjligt absolut ingenting.

Hur ska jag kunna skutta runt bland alla dessa, vara artig, trevlig, lite ärlig och kul.

Glöm det.

Jag åkte hem.

Nu ligger jag och funderar om det finns en gubbe som luktar gott, är rolig, fortfarande har håret kvar, och vill ha en brud med alla de genetiska S:en.

Jag spiller, snyftar, skrattar, snackar, surrar och så vidare.

Hur ska det gå i det snöblandade regnet.