Jag kom upp på hästen.

Den var ursnygg.

Och jättestor.

Hon var underbar från början.

Vi hade urkul.

Byten i serier gjorde vi.

Pirutter i bägge varven.

Hästskötarna glodde.

Vem är hon som får rida Minnas älskling????

Tanten med hopphjälm och konstiga stövlar???

Bara lilla jag.

Som gjorde det jag kan

Någonting som jag har hållt på hela mitt liv.

Så vi sprang på tvären, på bredden, på längden.

Det var helt underbart.

Nu kommer jag ihåg varför man vill leva.

För att kunna rida.

Allt annat är ljug.

Jag ler, visslar, skrattar och har det underbart hela tiden.

Alla i ridhuset skrattar och börjar vissla och sjunga dom med.

Det är mirakel.

Tuttarna och ärret skumpade med för glatta livet.

Sen red vi ut i solen.

Bara Minna och jag och hundarna. Framförallt Windy.

Och snackade sån där goja som bara tjejer kan.

Fnittrade och tjoade på rymmande hundar.

Var lite mallig när jag kom tillbaka till stallet.

Jag gjorde det.

Och jag kommer göra om det.

Hur många gånger som helst till.