Min häst Oskar (han heter till fint Dow Jones I) kommer att bli oerhört förvånad imorgon.

Då har han under ett års tid bott i tre olika stall, forslats mellan dem med jämna mellanrum.

Inte sett sin ägarinna så där värst mycket.

Åh i morgon skall han åka till Skåne.

Vi drar tidigt på morgonen, och far i god fart i nedförsbacken mot morotslandet.

Han och jag, som har kamperat ihop sen han föddes.

Där jag var den första att torka honom torr, ivrigt påknuffad av hans mamma, som då kunde ligga och vila en stund till efter födseln.

Och jag är den som fortfarande torkar av honom när han blir blöt.

Men imorgon kommer hans lilla hästhjärna inte att förstå någonting.

- Här har jag varit på tur i snart ett år. Och sen är jag hemma igen. Hemma där jag föddes. Hemma där alla mina syskon och kompisar har skuttat omkring.

Hur gick det här till ?

Var inte det här en väldigt lång omväg?

Skulle vi bara hem igen?

Han kommer att vara oerhört förvånad.

Och jag kommer att vara alldeles generad och jättelycklig.

Över att stå med min häst i min gamla stallgång, och så är säcken ihopknuten igen.

Tack snälla Minna!

Du är helt underbar.

Om jag kan komma på varför en sladd och en telefon kan hamna i en till gränsen outrätlig härva.

Om jag kan komma på varför tre sladdar bredvid varandra, telefonladdaren, lampsladden och köksmaskinen, alltid hamnar i en härva som är näst intill omöjlig att reda ut.

Om jag kan komma på varför en sladd i bilen till telefonen, och sladden till GPS en som inte ens sittet i samma hål kan bli ett nystan.

Om jag kan komma på hur en hörlurssladd till telefonen som har legat i handväskan i ca 1 minut, blir till en kärringknut, oavsett samtalets innehåll en stund innan.

Om jag kan komma på en sladd som inte snurrar ihop sig, inte gör trettioelva knutar på sig, som alltid är rak och ledig.

Då kommer jag få nobelpriset.

Fredspriset, därför att större delen av jordens befolkningen kan vara glada större delen av dagen.

Ekonomi priset, för det krävs en sån formel för att kunna spendera alla pengar som jag kommer att tjäna på det.

Kemi priset då det antalet sura uppstötningar som alla människor får, kommer att göra jordklotet mer basiskt.

Fysik priset, för jag har kommit på det.

Litteratur priset, då jag kan skriva långa vackra essäer om glada människor som inte har snurrat till det för sig.

Matematikpriset, för det är troligtvis en matematisk formel, att få allt att sluta snurra.

Jag kommer att står ensam på scenen i Konsterhuset, och med högburet huvud vandra därifrån, behängd med alla medaljer.  

Det är bara ett dilemma.

Jag har ingen j-la aning om hur man gör.

Varför blir allt så snurrigt i min värld.

Blir det det i nobelpristagarnas också?

Är det så det börjar?