OK!

Jag var absolut genomsvettig.

Kunde inte lägga upp bollen på den lilla pinnen som kallas för peg, för att kunna slå iväg bollen.

Händerna skakade så inibänken.

Startern på Meloneras golfbana stog och tittade på mig med allvarlig min.

På mig som hade kört vilse med golfbilen, inte hittat backen på samma bil, inte hittat poletterna till träningsbollarna, inte hittat rätt bland klubborna, och hela tiden skrattade hon nervöst.

Jag önskade hela tiden att min tränare Lars fanns någonstans i närheten och bara kunde ta hand om alltihopa, och mig.

Det skakande, fnittrande fruntimmer, som var tvungen att gå på toa två gånger innan hon skulle börja spela.

Som glömde sätta på sig handsken.

Och som trodde att jag och kompisen skulle få spela själva, men starten piggade upp mig med att det blev ändrat, så vi fick med två  från Örebro i vår boll.

Så blev det då obevekligen min tur att slå ut.

Där står man ensammast i hela världen på första tee.

Med skakande hand trycker jag ner pegen och får till slut bollen att ligga stil ovanpå den.

Tar ett djupt andetag, och tänker:

-Bara jag inte börjar tänka på allt jag skall göra. Bara gör det. Slå till bollen allt vad du orkar så att vi kommer härifrån nån gång.

Och då tog jag sats.

Svingade till, smackade till bollen kanske inte allt vad jag orkade, men iväg for den, dit jag ville.

YIPPEII! Jag är igång igen.

Den omflyttade bröstmuskeln inne i bröstet gjorde sig påmint några gånger, sabla svid.

Hålet under armhålan där några lymfkörtlar hade blivit bortplockade kändes stramt.

Jag blev som gelé i armar och ben när jag hade spelat en 10 hål, typ.

Men vad gjorde det?

Jag hängde med.

Gjorde inte bort mig totalt.

HUKA ER GUBBAR OCH GUMMOR, NU LADDAR HON OM.

Vad kul det skall bli att träna i Wittsjö i en månad från någon gång i april.

Jäklar vad den där lilla bollen skall få ut och flyga då.