Det är inte lätt att hänga med.

För den bleka och trötta vinterkroppen som jag släpar runt på.

Aldrig varit så blå i hela mitt liv.

Hade jag levt under Gustav III's liv hade jag blivit adlad. Till och med mitt blod ser blått ut genom mitt bleka skinn.

Åsså landade kroppen och jag här igår.

På Kanarieöarna.

I höjd med Afrika.

Fattar Ni??

Plötsligt är det 50 graders skillnad i temperaturen omkring min hydda, jämfört med igår morse i Stockholm, där det var 20 minus när jag åkte.

Är det underligt att man känner sig ömsom svimfärdig, genomsvettig och sen börjar frysa.

Poolen som håller minst 25 grader, plus, känns otrevligt kall.

Hela systemet får ju knäppen.

Vad blir man då?

Bränd, lite.

Trött, massor.

Genomvarm, underbart.

Mätt, varför då?

Törstig, på allt.

Undrar om jag kommer få köldutslag när jag kommer hem, beige, genomsvettig, och utsövd.

Hur ska kroppen hänga med.

Jag har ju fullt sjå själv.