Knappast.

Men vi campar en stund den här helgen.

Ett par föräldrar som har dragit iväg på weekend.

Då har vi SleepOver.

Om det är mysigt.

Mmmmm.

Hon landade direkt i soffan.

Blev svimfärdigt hungrig vid 19 tiden.

Sen såg vi Idol.

Nu glor vi på en film.

Däremellan har hälften av kläderna i min garderob dissats.

Och hon är kinkig för jag har en storlek större i skor.

Annars hade skorna suttit som gjutet.

Säger hon.

Nu skall vi snart bädda med alla dunkuddar som finns.

Sen blir det prinsess sömn.

På tredubbla madrasser så det inte är för hårt.

Imorgon passar det att gå på lunch på Hallen.

Sen skall hon på fest till Djursholm.

Att vara Barnvakt till en 15 åring som just tagit moppekörkort är inte så svårt.

Det är mera ett uppdrag som ¨Lady in waiting¨.

Alltså Hovdam till en Prinsessa.

Jag är det med mer än glädje.

I LOVE HER!!!!

Hunden och jag har varit ute och gått.

Vi har börjat med det.

Det är sånt man gör i staaaan.

Tar en promenad.

På landet har man inte tid.

Och hundarna har fullt sjå att hänga med hela dagen, när man skubbar runt på landet.

Så det behövs inget organiserat där.

Vi gick idag på Lidingöloppets bana.

Det är organiserat skubb på hög nivå.

Jag har aldrig sett, varit tillräckligt intresserad, brytt mig, lagt på minnet, något om Lidingöloppet.

Men jag har några frågor.

Den första är

- Varför då?

Den andra är

- Vilket håll springer man åt? Gick jag med eller mot riktningen?

Den tredje är

- Springer man med glädje eller mot sin vilja?

Den fjärde och sista

- Varför måste man skubba samma dag som alla andra?

Jag har ju förstått att det är trångt i spåret den dagen. Om ni vill kan jag starta er här hemifrån precis när ni vill, så kan ni springa allt ni kan runt hela slingan. Jag kan hålla reda på tiden, och när ni är tillbaka, så bjuder jag på middag.

Man kan tro att jag är mot Lidingö loppet.

Ack nej.

Bara JAG slipper vara med.

Hur kan så mycket grejor kånkas upp en våning, i ett sånt stort ösregn, utan att det märks i garaget.

UFO kompisar frågade om det hade varit flyttgubbar och packat upp mina lådor idag.

Trappan har sett min spurt upp och ner ungefär 5 miljoner gånger idag.

Det märks inte i garaget att jag har flyttat upp massa, för det är mer mellanrum här uppe mellan grejorna.

Kan man vända huset upp och ner och möblera liksom i taket också, eller är det bara på film man kan göra så?

Fattar ni någonsin hur många lådor som jag har.

Det kommer att bli så bra när det blir klart.

Men tills dess kommer jag inte tala om det.

Själv tröttnade jag på allt och åkte in till stan och shoppade.

Köpte dock bara saker som går att äta.

Får inte in mer grunks i det här huset.

Har nån ett hus till, har jag allt, inklusive kyl och frys.

Så ring så kommer jag.

Den vanliga glad kommentaren när konverstationen tystnar.

Jag lämnade in min bil för en vecka sen på Hedins bil i Ängelholm.

Kände på mig att den behövde lite kärlek innan den skull fara upp till Stockholm.

Vi i våran familj, dvs Kraka, jag och våra prylar, behöver lite kärlek för att fara på det hållet.

Det känns visserligen inte längre som en uppförsbacke.

Men man har faktiskt solen i ryggen när man far.

OK.

Då på Hedins bil talar verkmästaren, (fin gammal titel) om för mig att det inte fanns någon olja kvar i motorn. De fick fylla på massor.

- Hallå Ni talar till Rallyförarens dotter. Jag skulle aldrig missa det. Så det så.

Men jag valde blondinspåret.

- Va, hur har det gått till?? Kan oljan bara ta slut i en bil??

Så åkte bilen upp till Stockholm och blev parkerad på Lidingö.

Själv kom jag upp en vecka senare.

Och igår, i ösregnet skulle jag åka och handla mat.

Stannade till som hastigast på min svarta asfaltsuppfart.

OK.

Jag har nog inte köpt ett hus med en oljekälla inunder, oljan på marken måste komma uppifrån. Från min bil.

Shit.

Fick tag på verkstaden.

Fick inte ens köra den till grinden.

Fick bara ringa bilbärgningen, som hämtade den på plats.

OK.

Ingen har ringt!

Hur mår han? (min Jeep är en han om någon undrar)

Varför ringer ingen och berättar hur det går?

Ska jag kommer över med nya tändstift eller nåt annat som sjuka bilar vill ha när de ligger inlagda.

Det läskigaste är att varken verkstaden eller killen med bärgningsbilen kunde förstå vad som hade drabbat min bil.

Varför måste just MIN jeep drabbas av en ny åkomma?

Jag som just har talat om för alla att det är den bästa bilen på hundra år, och jag tänker behålla honom till dödagar.

Känns som om jag börjar ändra mig.

Och frågar någon hur bilen går.

Då kan jag inte svara.

För ingen vet!

Ja jag vet att jag inte är i Sweizz.

Utan i Sweden.

Att jag lämnat myllan i Skåne.

För denna backiga, kalla ort.

Där man utomhus går och drömmer om dubbla duntäcken.

För att det är så himla kallt.

Och väntar på att snön snart skall falla.

Det är bara en tidsfråga.

Även här finns det en skidlift runt hörnet.

Likheten är mycket stor.

Är man ute och går i Verbier.

Vart man än ska.

Så tar man sats för att det är en uppförsbacke i vägen.

Jag vet egentligen inte hur det går till.

Det krävs ju ett nerförslut, för att det sen skall gå uppför.

Utom i Verbier.

Och här på Lidingö.

På Sticklinge.

Hunden och jag är alldeles slut när vi har gått runt kvarteret.

Uppför hela vägen.

Känns som om någon form av PT står och lutar på vägen framför oss för att vi skall få mer motion.

Så när jag kommer knatande Hamngatan fram i min liftgubbe gång, snett framåtlutad för att klara av uppförsbackarna, då tror alla att man kommer från en vecka i Verbier.

För vem kan tro att man har flyttat till Lidingö?

Vem gör det i min ålder?

Jag känner mig för packad här ute på Lidingö.

Nu är det så att jag skall nyktra till, och börja packa upp.

För detta krävs det att jag tar extern hjälp.

Framför allt måste det finnas en person däruppe och en därnere.

En i garaget och en i vardagsrummet.

De som skall hjälpa till får inte ha någon egen åsikt.

Det är bara min som gäller.

Jag struntar nämligen i om ni tycker att jag bär upp fel pryl till fel rum.

Det är ju bara jag som skall leva med det.

Vad jag vet!

Och de som bär, bör kunna förstå de allra mest elementära svenska orden.

 - Nej inte den soffan.

Men framförallt, som inte alla oavsett språkkunskaper, har är vararäddomgrejor talangen.

 - Akta, försiktigt med den, den är värdefull för mig.

Fast nu har det blivit dags.

Det skall kånkas och sorteras.

Skall bli riktigt skönt.

Att ha kastat ankar.

Åtminstone tills isen går igen i vår.

Då vet man ju aldrig vad som händer.

Man kanske känner ett behov att packa ner allt igen.

Ok, jag fick rattkramp.

Och gaspedalshälta.

Satt i lastbilen, som på en köksstol, med farthållaren på.

Trallade mig igenom Sverige.

Jag sjunger bättre i bilen än i duschen.

Höga C vi Mjölby låter alltid bättre.

Och nu är jag framme på Lidingö.

Fortfarande har ingen packat upp.

Bäst jag börjar.

Annars blir det ju inte någon ordning på någonting alls.

Det är det här som är livet.

Vad bra det är.

Tror ni man kan uppfinna inte bara en farthållare, utan en ratthållare också?

Så kan jag ligga i baksätet och tralla.

Eller är det det som kallas chaufför?

Eller tåg?

En fluga gör ingen sommar.

En flugsmälla kan ändå inte ta död på de flugor som gör sommaren.

En flugsmälla är sommaren.

Nu börjar hösten.

Jag har packat ihop i Torekov.

Egentligen har jag packat ihop två somrar.

För förra året hann jag aldrig packa ihop sommaren, för jag flyttade, pga höstmalören, aldrig därifrån.

Utan jag levde i ett träsk av nytorkade bikinisar och flugsmällor.

Genom höststormar, metrar med nysnö och vårdagsjämning.

Men nu är det dags.

Nu skall jag börja fundera på refrängen.

Otaliga är resväskorna och bagarna.

Jag har med mig allt utom bikinisarna.

Och flugsmällorna.

För vad jag vet, är det plötsligt dags igen.

För sommaren.

Det kommer bara en del saker emellan.

Men tittar man lite till höger och sen tittar man lite till vänster.

Så är det sommar igen.

Därför är det bra att lämna flugsmällaren.

Ifred.