Jag är bra på att sylta och safta.

Jag har två tomter.

Jag har ett plommonträd, på varje tomt.

Jag har millioner med plommon.

Jag har snart gjort allt man kan göra med plommon.

Ätit dom, låtit hundar jaga dem, bjudit skatorna på dem, gjort plommon chutney, ska lägga in plommon, funderar på plommonmarmelad, katrinplommon? Nä där går väl gränsen.

Men jag är en ekorre.

Vad gör jag?

Jag kan ju inte låta all denna frukt förfaras.

De går ju inte att frysa in.

Ingen annan vill ha, för alla har plommon just nu.

Exportera till Sibirien (hallå det är två träd vi talar om).

Äta tills man spricker?

Nä det är bara låta det mesta bli fallfrukt.

- Till våren skall träden hårt beskäras.

Man känner sig som en korkad företagsledare.

Den här firman går alldeles för bra (plommonträdet), så då kapar vi av det som ger vinst (grenarna), så att vi får en hanterbar vinst att ta hand om.

Jag tror jag kunde platsa nästan i vilken börsstyrelse som helst efter detta brillianta uttalande. Åtminstone i HQ bank. För då kan jag låta alla plommon gå åt he-vete och sen kan jag stå i TV med mitt blonda hår och tala om för Sveriges alla innevånare, (som fortfarande är intresserade av mina två plommonträd) - ¨ att jag hade ingen aning om vad som försigick¨.

Det verkar vara enklare att vara ordförande i en bank än plommonträdsägare.

Då har man ju i alla fall ett ansvar.

Att allt på ett, eller annat sätt skall hamna i en burk.