Jag känner mig för packad här ute på Lidingö.

Nu är det så att jag skall nyktra till, och börja packa upp.

För detta krävs det att jag tar extern hjälp.

Framför allt måste det finnas en person däruppe och en därnere.

En i garaget och en i vardagsrummet.

De som skall hjälpa till får inte ha någon egen åsikt.

Det är bara min som gäller.

Jag struntar nämligen i om ni tycker att jag bär upp fel pryl till fel rum.

Det är ju bara jag som skall leva med det.

Vad jag vet!

Och de som bär, bör kunna förstå de allra mest elementära svenska orden.

 - Nej inte den soffan.

Men framförallt, som inte alla oavsett språkkunskaper, har är vararäddomgrejor talangen.

 - Akta, försiktigt med den, den är värdefull för mig.

Fast nu har det blivit dags.

Det skall kånkas och sorteras.

Skall bli riktigt skönt.

Att ha kastat ankar.

Åtminstone tills isen går igen i vår.

Då vet man ju aldrig vad som händer.

Man kanske känner ett behov att packa ner allt igen.

Ok, jag fick rattkramp.

Och gaspedalshälta.

Satt i lastbilen, som på en köksstol, med farthållaren på.

Trallade mig igenom Sverige.

Jag sjunger bättre i bilen än i duschen.

Höga C vi Mjölby låter alltid bättre.

Och nu är jag framme på Lidingö.

Fortfarande har ingen packat upp.

Bäst jag börjar.

Annars blir det ju inte någon ordning på någonting alls.

Det är det här som är livet.

Vad bra det är.

Tror ni man kan uppfinna inte bara en farthållare, utan en ratthållare också?

Så kan jag ligga i baksätet och tralla.

Eller är det det som kallas chaufför?

Eller tåg?