När jag frågade min mamma för väldigt många år sedan om jag fick börja rida, så svarade hon.

-Visst hjärtat. Plötsligt en dag har du växt upp, slutar tycka om hästar och börjar tycka om pojkar.

Idag tog jag ett stort steg mot pojktyckaomvärlden.

Jag körde mina ston med föl till ett annat stall än mitt eget, och lämnade dem där i någon annans vård.

Kanske jag aldrig mer få se min favorit Maika I, hon är ganska gammal, och vad som helst kan hända.

De står i en del av Skåne som jag inte fladdrar förbi, men framförallt kommer jag inte kunna gå ut i stallet därhemma,och prata med dem när det finns en stund över. Vilket jag gjorde ganska ofta, då på den tiden.

Inte heller kommer jag att kunna övertyga fölen om att jag är en oumbärlig människa som man skall var kompis med, liksom alla andra människor, för sin överlevnad.

Vill jag byta tillbaka?

Nej. Arbetsinsatsen var alltid lite för stor. Och crediten för liten.

För att vakna varje morgon vid 06.30, 7 dagar i veckan och lyssna efter ljuden från stallet att allt är väl, slå på radarn kl 8 så att inget händer när hästarna skall gå ut, ha totalkoll på alla som från kl 8 till 16, med en stund lunch, skall ridas och leds förbi mitt kontorsfönster, rida några hästar själv, och sen kl 17 veta att de får mat och mellan 19 o 20 själv gå runt i alla stallar (ca 48 boxar) och kolla att alla mår bra, alla dörrar är stängda, allt fungerar som det ska, för att sen själv äta,sova och sen börja om några timmar senare. Och under natten ha det undermedvetna på span så att jag vaknar om något annorlunda händer, låter konstigt. I 25 år.

Det var det absolut värt.

Helt fantastiskt.

Men nu är det faktiskt slut.

Hoppas de där killarna som mamma talade om är fantastiska.

Eller har vi kommit upp i tantmåltid?

Känns inte som någon skillnad.

Vi var under bältet innan förrätten.

Och då menar jag inte våra bälten.

Utan alla killars/män.

Sen stannar vi där i princip hela kvällen.

Med kortare pauser vid toppar, goda viner, gullig gärna sjuk make (för de som har någon, färre o färre), såsen till maten, nån skolhistoria, ,,,,,

Å sen är vi tillbaka under bältet igen.

Om ni killar visste hur mycket vi skrattar.

Åt er, om er, med er. 

Och vad vi uppskattar Er.

De som inte har någon saknar Er.

Men det är bara för att vi tycker så himla mycket om Er.

Män alltså.

Men det skulle vi aldrig erkänna utanför dörren till tjejmiddagen.

Där utanför blir vi en blandning av Catwomen och Modesty Blaise, som klarar oss bäst själva. Utan inblandning.

Tro inte på det grabbar.

En halvnelson på vilken Catwomen som helst och ni har oss som en liten ask.

Bara vi får äta tjejmiddag ibland.

Puss.