Jag har sett det med egna ögon.

Jag har delat upp mitt hus i bitar.

I princip lite lagom våldtäkt.

Jag kan inte gå uppe i mitt sovrum för då trillar jag ner i köket.

Det finns inget golv däruppe. Nästan.

Under loppet av 4 timmar i morse agerade jag som en värsta helikopterpilot.

Bestämde allt.

Styrde byggare, rörmokare, elektriker, avloppskrökare, tyckare, målare, oförstående betraktare, och alla andra som hänger på en byggarbetsplats med säker hand mot.....................

Ja vadå?

Så jag skall kunna duscha utan att vattnet rinner ut i sovrummet, så att jag kan laga mat utan att det osar i hela huset, så att jag kan tvätta utan att det är smutsigt när det kommer ut ur maskinen, så att jag kan få lyse på mig, så att jag kan lägga mina saker på olika ställen.

Om det blir bra.

Det måste det ju bli.

Jag skall ju bo där.

Men det känns konstigt att denna loppcirkus av byggare har ett gemensamt mål att få mitt hus så bra som möjligt.

Fast än så länge känns det helt OK.

Hoppas dom har fått ihop alla bitarna innan jag skall flytta in.

Och allt hänger på mig.

Känns konstigt men kul.

Slippa ha någon att skylla på.

Hur små kan dom bli? Ja jag vet att man kan skriva mail i sin telefon. Men jag ville ju ha en dator så att det är lättare att skriva. Hepp! Nu ligger den i mitt knä. Och jag tycker att den är jätteliten. Även i mina mått mätt.

Men jag kanske kan skriva viktiga bloggar på den.

Och mailen kan ramla in. Och jag kan ramla ut mail.

Och jag kan betala räkningar.

That´s what life is all about.

Men den känns svettig efter en kort stund.

Så även denna dator är en han.

Blir alldeles svettig av att ligga i mitt knä mitt i natten.

Alltså helt normal.

Sen ska jag bara gå på fingeryoga för att få plats på det lilla tangentbordet.

Rachmaninov, släng dig i vägen.

Så som jag har lovat får ni nu följa med på resa till Stockholm, och sen på lördag åker vi till Frankrike.

Bon Voyage.