Det är många omkring mig som undrar vad jag håller på med.

Inte så där i allmänhet, utan i synnerhet.

- Sussi, hur ser din dag ut?

Eller som på sjukhuset förra året,

- Vad arbetar Du med?

Vad jag har förstått undrar nog de flesta vad jag pysslar med.
Hur jag får mina dagar att gå.

Det funderas nog även på i vilket fack som man kan sätta mig i.

Har människan en titel, eller är hon bara Mrs. Whatnot?

Jag har kommit på det.

Jag är Disponent.

En ärevördig titel, för en kvinna i mina år.

Har egentligen alltid velat bli minst byrådirektör.

Men nu lyckades jag bli Disponent,  (av lat. disponere, "ordna, fördela").

Vad är det jag ordnar och fördelar?

Vad är det jag disponerar?

Jo!  Min tid.

Jag tillhör dom lyckliga som disponerar min egen tid.

Gör egentligen inte alla det?

Jag har fått värsta förkylningen.

Jag har fått lov att lämna återbud till värsta middagen.

Jag har fått ett nytt tangentbord av Prinsen, och en ny mus.

Jag har fått ganska hög feber.

Jag har fått lov och gå och lägga mig i sängen.

Jag har fått piller för att må bättre.

Jag har fått till imorgon på att bli frisk.

Jag skall skicka många bilder till mina kamrater runt om.

Förr i världen gick man till sin fotoaffär, lämnade in filmen som då skulle framkallas.

När det var framkallat och klart, så gick man tillbaka dit, och fick ta bort de bilder som var suddiga, och var man kompis med fotoaffären, även de bilder som man bara var ful på.

Och sen beställdes det kopior på de bra bilderna.

Det tog oftast ännu längre tid.

Sen kunde man göra små högar av bilderna, la dem i adresserade kuvert, och sen skickades det på posten till kamraterna.

Det var då.

Minnet är bra.

Nu komprimerar man bara ihop det till en mapp, slänger in ungefär 157 bilder i den mappen (tog någon någonsin så många bilder på ett år??) och skickar iväg den med ett mail.

Busenkelt.

Om det inte vore för att minnet i min dator inte räcker.

Så jag får komprimera mappen i nåt program, drittla och dona.

Och sen skicka, om apparaten vill det då.

Jag minns hur kul det va, att öppna kuveret i fotoaffären, och sen skicka riktiga bilder till kamraterna.

Det känns som om det vi nu håller på med, med våra kameror, det är bara för att vi inte ska glömma hur det va häromsistens.

Och glömskan bestäms av storleken minneskortet.

Så upplevelserna får inte plats på alla minnen.

Glöm inte bort det.

Ok!

Nu gör vi en totalomvändning.

Vi ger upp!

En sk. bicycletas.

Det är enklast att bli inuit.

Det är nämligen lika mycket snö på Lidingö som det är på Grönland.

Där, alltså inte på Lidingö utan på den däringa andra ön, Grönland, där bor det bara inuiter.

Snart är vi inuiter på Lidingö oxå.

Kraka får bli slädhund.

Och Jeepen blir vår Kajak, då jeepen är det enda färdmedlet som tar sig fram i snön.

Hoppas bara vi slipper göra en eskimåsväng på väg in till stan. (En rollover, på bara ett paddeltag)

Men vi har det mysigt i vår igloo.

Så vi stannar här ett bra tag.

Min inuitprins och jag.

Slutar skotta snö.

Lever på späcket.

Och som vi inuiter säger

 Qaukpattauq

Eller i enkelhetens namn ¨ses imorgon¨.

Det snöar då också!!

E

Nu har Törnrosa sovit i över två veckor.

Kanske inte hela tiden, men i alla fall på nätterna.

Visserligen har Törnrosa hunnit åka runt lite och gjort roliga saker.

Firat jul, nyår, åkt skidor i alperna, träffat massa härliga vänner.

Men i princip sovit.

Hela slottet (Fort Knox) har sovit, och snön omkring har vuxit till oöverstiglig höjd, så ingen kan komma in.

Så däruppe i Rapunzels torn (Bröderna Grimm har snurrat till det ordentligt för oss sagolyssnare, dom som går i terapi för ¨vilse i pannkakan¨ , dom har ingen aning)

har Prinsessan bara väntat och väntat.

Ibland har hon ju funderat över  - Ja vad är väl en bal på slottet (dvs åka till soliga länder över jul och nyår och ...) - helt underbart och fantastiskt.

Men genast blivit avbruten av systrarna som vill att hon skall fira jul, dansa Zumba, eller bara umgås.

Men Prinsen kommer!

Idag!

Räddar henne ur Rapunzels torn, skottar all snö för att komma in, väcker Prinsessan och så lever dom lyckliga i alla dagar.

Man blir ju rent tårögd!

Det låter som en saga.

Men det är sant.

Så kom då äntligen solen fram i Stockholm.

De som bor där har inte sett den på oerhört länge.

Absolut inte i år, ens.

Det har egentligen bara snöat sen den gick i moln förra gången.

Och snöat har det gjort i sådana mängder, att jag börjar leta efter snöskor, att köpa.

Då dök den upp.

Gul, glad och livsbejakande.

Den enda förbaskade nackdelen var, att idag var det solförmörkelse.

När solen äntligen visar sig, kommer upp på himlen, för att pigga upp våra frusna vintersjälar.

Då är det solförmörkelse.

Typiskt  

 - Åh vad kort tid det har gått.

 - Från närdå?

- Från i somras till nu.

- Räknat av vem då? Vem bestämmer hur lång tid är? Vem bestämmer när det är kort eller långt?  Är ett liv kort? Eller är ett liv oändligt långt?

När jag var liten var sommarlovet oändligt.

Nu funderar vi på hur vi skall hinna med allt, på lite semester.

Var sommarlovet längre?

Eller varför var det så långt?

Ser vi vuxna för långt?

Är det därför vi tycker att från sommaren till nu, har det gått en sån kort tid.

Det är ju längre tid än vad ett sommarlov va.

Och det är vi ju överens om att det var oändligt.

När vänder det?

Vid 18? eller kanske vid 22 års ålder. Eller bara när sommarlovet tar slut.

Kan man ha sommarlov när man är vuxen?

När blir man vuxen?

Måste man bli vuxen?

Jag tror att allt beror på..........................

Har dagarna sen den 29 december varit.

Då jag blev bjuden att åka skidor i alperna.

Bara över nyår.

Så flyget gick den 30 december på förmiddagen.

Blev hämtad på flygplatsen.

Checkade in på hotellet.

Och sen ut i snön och solen.

I baren hängde vi, alla lediga stunder. Allt var inte gott. Mycket var för gott.

Middagar som var helt galna, så mycket god mat.

Luncher som egentligen var ännu tokigare.

Massa skidåkning, så mina ben kommer aldrig bli sig själva igen.

Fyrverkerier, disco, sauna, swimmingpool, i vilken ordning ni vill, jag kommer knappt ihåg.

Vi har tränat på hur Stålmannen flyger (vilken arm först, viktig men galen kunskap).

Åsså har vi pratat.

Men vi har framförallt skrattat.

Galet mycket.

Hela tiden.

Och solen har skinit på oss hela tiden.

Nu sitter jag på Sturup och väntar på att flyga hem till Stockholm.

Kompisarna som lurade med mig är galna skåningar.

Så resan för dem slutade här.

Jag skall bara flyga hem.

Tänk ändå vad galet det kan bli.

JAG SKALL FLYGA HEM TILL STOCKHOLM!!