Jag stod på en cocktail för en tid sedan.

Ni vet minglade.

Med ett glas i handen och ett vänligt smil på läpparna.

Sånt som man skall ha på cocktails.

Det var många människor där som jag inte kände.

Väldigt många fler än de som jag var där med.

En del var från alla möjliga delar av världen, och några var svenskar.

Då märker jag hur två damer i min ålder står och tittar på mig, vänder sig mot varandra och säger:

- Nä!   Det är inte hon.

Högt, så att ingen i sällskapet kunde missa det, dom som förstod det vackra språket svenska.

Nu har jag sen dess undrat.

Vem var jag då?

Ja, jag undrar fortfarande, vem jag var.

Kanske inte så mycket vem jag är.

För det tror jag att jag vet.

Trodde i alla fall att jag visste, tills jag fick reda på att jag, inte var jag.

Men oftast vet jag ju vem jag är.

Nästan 99,9% av tiden.

Det var bara den där korta stunden på nyårsafton, som jag fick en lätt svindel känsla.

Vem är jag?

Jo, jag är jag.

Det är helt lugnt.

Bäst att tanterna skaffar glasögon.

Dom måste ha sett fel.