Jag skall skicka många bilder till mina kamrater runt om.

Förr i världen gick man till sin fotoaffär, lämnade in filmen som då skulle framkallas.

När det var framkallat och klart, så gick man tillbaka dit, och fick ta bort de bilder som var suddiga, och var man kompis med fotoaffären, även de bilder som man bara var ful på.

Och sen beställdes det kopior på de bra bilderna.

Det tog oftast ännu längre tid.

Sen kunde man göra små högar av bilderna, la dem i adresserade kuvert, och sen skickades det på posten till kamraterna.

Det var då.

Minnet är bra.

Nu komprimerar man bara ihop det till en mapp, slänger in ungefär 157 bilder i den mappen (tog någon någonsin så många bilder på ett år??) och skickar iväg den med ett mail.

Busenkelt.

Om det inte vore för att minnet i min dator inte räcker.

Så jag får komprimera mappen i nåt program, drittla och dona.

Och sen skicka, om apparaten vill det då.

Jag minns hur kul det va, att öppna kuveret i fotoaffären, och sen skicka riktiga bilder till kamraterna.

Det känns som om det vi nu håller på med, med våra kameror, det är bara för att vi inte ska glömma hur det va häromsistens.

Och glömskan bestäms av storleken minneskortet.

Så upplevelserna får inte plats på alla minnen.

Glöm inte bort det.