Idag har jag gjort en Östermalmsvända.

En lördag, dagen innan lucia.

Två lördagar innan jul.

En sån vända som jag tror Östermalmsbor gör.

Gick hårt ut med Biblioteksgatan, Kaplan juveler och lite sånt.

Hamngatan, behöver väl inte säga vart,,,, och sen ner Strandvägen.

Studsade runt på Svenskt Tenn, innan jag spankulerade Nybrogatan upp och in på Nordiska Galleriet.

In till Marzio. Snön skall ju komma och ett par pälsstövlar hade suttit som gjutet.

Kollade lampkronor på Svensk Slöjd.

Väl där tog jag fart mot Östermalms hallen, innan jag tog mig hemåt, genom Ica Esplanad, Tösse och sen vilade ut på Skeppargatan.

Varför?

Skulle shoppa grejor på Biblioteksgatan.

En julklapp på Hamngatan.

Kolla en annan julklapp och några lampor på Svenskt Tenn.

Köpte bokställ på Nordiska.

Ost i ostaffären.

Lunch i Östermalmshallen.

Mjölk och kaffe på Ica Esplanad.

Sen Lussebullar och pepparkaka på Tösse.

Mitt stan span.

Varför får ungar göra som dom vill?  

Varför fick inte jag göra det när jag var liten?

Varför fick inte jag hoppa i sängarna på Svenskt Tenn?

Varför fick inte jag kleta ner de vita fåtöljerna på Nordiska Galleriet.

Varför tar alla barnvagnar upp hela gatan.

Varför har alla barnvagnar ett automatiskt företräde framför vanliga gångtrafikanter.

Varför får alla bilar tvärnita för att föräldrar glömmer bort att de har barn med sig på gatan?

Men bäst av allt är kommentaren av far till son:

- Snälla Markus ta ut dinosaurien ur munnen och hälsa.

I min värld hade dinosaurien ätit upp Markus.

Eller tänker jag fel?

Jag berättade för några bloggar sedan, i min 10 000 kronors fråga, i vilken ordning Saab planen var uppmonterade runt Linköping.

Åsså åkte jag då ner mot Skåne, och där kunde jag konstatera att jag hade fel, de stod inte som jag kom ihåg.

När jag åkte upp i tisdags så fick jag svaret.

Det finns människor runt Linköping som åker omkring och flyttar de där planen som skall vara uppmonterade på sina ställningar.

Hur kan ni görs så mot oss förbipasserande?

Är det för att vi inte ska somna lagom till Linköping.

Det är somna avstånd dit, oavsett vartifrån man åker.

När jag nu kom farande förbi i en lagom fart (östgötapolisen, ack,ack) stod det en flock män runt ett Saabplan som låg på marken, bredvid ställningen där det hade suttit,

Dom kanske inte direkt kliade sig i huvudet, men alla såg mycket koncentrerade ut på att få upp det där stora Saab flygplanet i luften igen.

Eller i alla fall på ställningen.

Det var just den plantypen som jag var övertygad om hade suttit just där.

Men de var ju av naturliga skäl inte där när jag for förbi för att kontrollera.

För då hade de ju bytt ut det mot ett annat plan.

Finns det många plan i naturlig storlek i lådorna att byta mot?

Hur ska vi förbipasserande kunna ha frågesporter om det här viktiga ämnet, när ni flyttar omkring flygplanen.

Det verkar ju inte klokt.

Vilken sysselsättning för vuxna karlar.

Men kanske inte för en östgöte gu'bevars.

Absolut genomtrött är jag med på Nobelfesten.

Från kudden i soffan.

Undrar om jag blir uppbjuden...............

Nu har jag snart bytt Fort.

Hade långmöte med byggarna idag.

Nu kommer Krakas hundgård upp.

Mitt sovrum är färdigt.

Tv får hänga där den ska, där jag vill.

Jag får ändra mig hur mycket jag vill, om man så säger  

Nu är det bara.........................................några
grejor kvar.

Och sen var jag och tog hand om min häst Dow Jones I.

Eller som han alltid har kallats för Oskar.

Alla hästar som man tycker om har smeknamn.

Precis som med människor.

 -¨Vad du är söt min kära lilla ponny.
Vad du är snäll min kära lilla häst.
Du säger ingenting min kära lilla ponny.
Men du är den jag gillar allra bäst.¨

(Gullan Bornemark 60-tal, sätter spår i själen hela livet!!!)

Jag är fortfarande kvar i 15 års ålder och skuttar runt på Ryttarstadion som om inget har hänt däremellan.

Putsar, borstar, avgudar, visar upp vad vi kan.

Så nära hästtjejshimlen jag tror jag kan komma.

Om jag mår illa?

Absolut.

Men jag äter pannkakor.

Sover mellan varven.

Och har inte tid att bry mig om resten.

Ponnyexpressen har ju landat.

Undrar bara var Sitting Bull är.

Och nån snygg sydstatsgeneral hade man ju alltid kunnat le inför.

att det gick så bra idag.

att jag landade på ryttarstadion med min häst redan kl 16, även om jag startade tidigt imorse.

vad jag är tacksam för att ingen prejade mig eller körde för nära på min färd mot mitt gamla liv.

och att min häst stod helt still hela vägen. han trampade om (bytte fot) vid laholm. vem vill inte göra det.

och när jag kom fram så kändes som om tidsmaskinen hade snurrat till ordentligt.

där var svante, där var kylan, där var hovslagaren, där var allt som vanligt.

jag blev plötsligt en tjej på sådär ¨15-17 år¨ som lastade av hästen.

den känslan av ålder kommer att sitta i hela tiden.

hela tiden som jag är i stockholm.  

på ryttarstadion behöver jag inte kunna eller veta något.

eller be personalen att inte glömma det och det och det och det.

 jag kan bara lalla med, och be om olika saker till mig och min häst.

efter 25 år som basen över basset är det ljuvligt.

för en ¨15-17 åring¨ ofattbart.

jag är oerhört glad och tacksam att det blev såhär.

imorgon bitti skall jag rida.

barbacka kanske.

Nu har jag gjort allt för att få så lite skånsk lera som möjligt med mig till Stockholm.

Jag har spolat av hundar, häst, oändligt antal hästgrejor, stövlar, träskor, ja allt sånt som är lerigt i skåne.

Eller som man säger Kleggigt!!

För imorgon bitti tidigt skall jag bandagera min häst upp över öronen, för nu skall vi ta sats mot den stora staden.

En kort resa (8 timmar typ) för en gammal tävlingshäst.

En lång resa tillbaka för matte.

Jag lämnade Ryttarstadion med 4 hästar, en tävlingsiver i hoppning som var otrolig, styrelseplats,  ja som en virvelvind for jag iväg,  för att sätta ner mina bopålar i Skåne.

Nu kommer jag tillbaka.

25 år senare.

Jag undrar om någon fattar.

Vad som har hänt under 25 år för mig.

Jag fattar ju inte själv. Jo, men knappt.

Och imorgon är jag tillbaka.

Med samma tävlingsskåp med sadlarna i.

Med samma kärlek till hästar.

Med otroliga mängder med kunskap hur det kan göras.

Med en ödmjukhet inför allt som händer, både positivt och negativt, som vi människor inte kan göra något åt.

Det skall bli URKUL att komma tillbaka.

Jag undrar om någon känner igen mig.

Eller om någon som red då, fortfarande finns kvar??

Och Virvelvinda omkring, det kommer jag säkert att göra.

Bara jag får rida som jag vill, så kommer det här bli underbart.

Och vad jag har förstått, och vad jag minns är det absolut mindre mängder lera på Kungliga Djurgården.

Hur skulle det annars se ut!

Varför kör de så himla dåligt i Stockholm?

Far omkring mellan filerna som om det vore radiobilar som är på rymmen.

En del har övningsbils skylten på bilen.

De flesta har glömt den hemma.

Åsså Stockholmsgrönt.

Det är när stolpen och ljuset är knallrött.

När som helst kommer jag att köra på någon.

Som springer, går, cyklar eller kör hit eller dit.

Men jag är beredd.

Åh sen kommer man upp på motorvägen mot Skåne/Torekov.

Jag kör hästlastbilen.

Den är ju inte så stor, och den går fort.

Först har jag racing med en grön långtradare hela Essingeleden, och ner åt Nyköpingshållet till.

Varför race?

Ja, när jag ökade farten, gjorde han det.

När jag saktade ner så gjorde han det.

Han skulle som tur va till Nyköping.

Men varför kan jag inte få köra förbi en gubbe??

Han (oidentifierad men kan vara någon, av manligt kön som är över 18 år) ligger med sin bil (gärna en japanska sort) i högra filen på motorvägen. Håller en hastighet på ca 110 km/timme.

Då kommer jag med lastbilen i vänsterfilen.

I bombis 126 km/timme (ganska exakt, satt farthållaren på det).

Kör förbi med lagom fart.

Då bryter helvetet löst.

- Jag blir omkörd!!!!!!!!!

- Av en hästlastbil!!!!!!!!!

- Med en kärring vid ratten!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Då jäklar skall den lilla japanska bilen få visa vad den kan och lite till.

Tjoho kommer den farande, vinglande i absolut för hög fart för både bil och förare.

Och sen när han är förbi, så tappar han gaspedalen och lägger sig snabbt i 108 km/timme.

Kliar sig i naveln och är nöjd med livet.

Så fortsätter det ända till välj själv

Mjölby

Vaggeryd

eller kanske avfarten till Söderköping.

Som ni förstår är jag i Torekov just nu för att hämta min häst.

Ska bli härligt att ha honom med mig i Stockholm.

Kör hem på tisdag.

Så undan med radiobilar, gubbar och japaner.

För nu kommer jag på andra hållet.

Matta, köksdelar allt som inte går att köpa på en julmarknad shoppade jag loss på morgonen.

Efter det planerade jag för mitt nya påhitt.

Det är redan en tradition.

Sista söndagen innan julafton (kan bli söndagen innan den beroende på julafton) skall vi lutfiskälskare samlas på restaurang Bobonne på Storgatan i Stockholm och äta lutfisk.

Roger som lagar den ljuvliga maten är beredd att ännu en gång servera det perfekta.

Alla kompisar är inbjudna, och har  jag glömt någon så ring mig innan torsdag  

Är det inte underbart juligt att sitta i lugn och ro och äta något som jag tycker är så gott.

Slippa tvinga i det i respektives magar, slipper lukten i köket, slipper allt som inte är kul.

Utan bara njuta.

Efter denna jultraditions förberedelse, så åkte jag till Ugglebo, och min syster, svåger och deras barns fantastiska julmarknad.

År efter år ordnas det med ljus, värme och julstämning, för oss Stockholms och annorstädes boende som behöver köpa lite honung, lussebullar eller Nannys hemlagade knäckmandlar (tror jag det var!)

Eller varför inte stödköpa 3 filtar av syskon barn.

Allt för att traditionen skall vara kvar.

Jag tycker om traditioner.

Det ger trygghet i tillvaron.

För oss alla.

Det är rörigt som det är.

Att bara leva.

Då är det bra att vissa saker händer varje år.