Nu har jag gjort allt för att få så lite skånsk lera som möjligt med mig till Stockholm.

Jag har spolat av hundar, häst, oändligt antal hästgrejor, stövlar, träskor, ja allt sånt som är lerigt i skåne.

Eller som man säger Kleggigt!!

För imorgon bitti tidigt skall jag bandagera min häst upp över öronen, för nu skall vi ta sats mot den stora staden.

En kort resa (8 timmar typ) för en gammal tävlingshäst.

En lång resa tillbaka för matte.

Jag lämnade Ryttarstadion med 4 hästar, en tävlingsiver i hoppning som var otrolig, styrelseplats,  ja som en virvelvind for jag iväg,  för att sätta ner mina bopålar i Skåne.

Nu kommer jag tillbaka.

25 år senare.

Jag undrar om någon fattar.

Vad som har hänt under 25 år för mig.

Jag fattar ju inte själv. Jo, men knappt.

Och imorgon är jag tillbaka.

Med samma tävlingsskåp med sadlarna i.

Med samma kärlek till hästar.

Med otroliga mängder med kunskap hur det kan göras.

Med en ödmjukhet inför allt som händer, både positivt och negativt, som vi människor inte kan göra något åt.

Det skall bli URKUL att komma tillbaka.

Jag undrar om någon känner igen mig.

Eller om någon som red då, fortfarande finns kvar??

Och Virvelvinda omkring, det kommer jag säkert att göra.

Bara jag får rida som jag vill, så kommer det här bli underbart.

Och vad jag har förstått, och vad jag minns är det absolut mindre mängder lera på Kungliga Djurgården.

Hur skulle det annars se ut!