jag känner mig som Vinkelmannen.

Eller Championmanne var det några som kallade honom.

Han som gick omkring överallt på Östermalm i bara raka vinklar.

Stannade vid övergångar, väntade vid rött ljus, och sen gjorde en 90 graders vinkel mot det håll han skulle.

Så är det idag i Stockholm, Östermalm.

Det är så himla myckt snö.

Att gå på trottoaren är näst intill omöjligt.

Om jag inte går i de upptrampade spåren i snön.

Och de går bara rakt fram.

Möts ibland av ett annat spår.

Det innebär att skall jag från ett håll  till ett annat, får jag gå rakt fram, tills ett nytt spår bryter av det jag går på.

Precis som vinkelmannen.

Känns ganska tryckt att inte kunna virra omkring hur som helst.

Ska vi äta lutfiskmiddag på Bobonne, går vi Skeppargatan rakt fram.

Tills vi kommer till Storgatan, där tar vi snabbt till höger.

Och sen är vi framme.

För att äta den ljuvligaste lutfisken jag någonsin ätit.

Och druckit en Mumma som var Mumma.

När jag ätit av allt och var mätt och belåten.

Då gick jag raka vägen hem.