Det är helt otroligt vad allt som händer är sista gången.

Sista gången jag skriver på datan från mitt skrivbord på gården.

Sista gången jag går och lägger mig i min säng.

Sista gången jag somnar här på Nr 1.

Sista gången jag körde från middag på Björnstorp och snubblade hela E75:an fram.

Sista gången jag står och blaskar av mig i mitt handfat.

Men vad häftigt.

Nu kommer datan fastna i Torekov ett tag.

Nu kommer sängen vila i efter en vild färd med Kungsholms Express.

Nu kommer jag att om möjligt sova ännu bättre någon annan stans, för jag behöver inte ligga på spänn att det kommer hästar galopperande.

Nu kommer jag inte köra E75 utan Lidingöbron mitt i natten.

Och vem vill blaska av sig i ett handfat i Veberöd.

Jo jag har velat det i alla år.

Jag kunde ha fortsatt, men jag bestämde att det inte skulle bli så.

Det är äckligt mycket power i det beslutet.

Och jag lever med det.

Det kanske är sista gången jag fattar ett sånt otroligt stort beslut.

Det är sista gången jag är nostalgisk.

Nu är det väldigt liten tid kvar här på Nr 1.

Och jag vill ju hinna bara vara några sekunder till innan jag stänger dörren.

Så jag hinner inte skriva just nu, och imorgon packar jag ihop datorn, så det kommer bli tyst i etern några dagar.

Men sen kommer jag tillbaka med förnyad kraft.

Med andra ord.

Nu drar vi.

Skumpa, Kraka, Windy och jag.

Ses'

Ibland får jag en känsla av att världen rullar på helt utan min hjälp eller styrning.

Känns skrämmande att så många springer omkring och gör massa saker som jag inte har kontroll över, eller kan påverka.

Men jag får väl leva med detta.

Ta som exempel det som hände idag.

Jag skulle ju ha åkt iväg till Torekov igår för att där ha förberett mig för att kunna se och då underförstått ingå med min närvaro i finalen i tennis idag i Båstad. ( Den längsta meningen som jag någonsin har skrivit på min blogg vilket i sig är ganska spännande och där jag under hela den långa meningen inte använde mig av ens ett enda kommatecken.)

När jag vaknade ringde min lillasyster och sa att regnet stod som spön i backen. Vilket innebär att tennisen kan bli inställd.

Med tanke på mitt tighta schema, så har jag nog egentligen inte tid att åka till Båstad och se tennis om jag inte vet att den blir av.

Så jag beslutade mig för att stanna hemma.

OOPPSiiii!

Trots detta vann Robin Söderling.

Jag var ju inte ens där, och han vann.

STORT.

Den här insikten i tennisen fick jag för många år sedan då jag ensam i familjen låg framför tv'n i vårt sommarhus och tittade på finalen i Wimbledon som Björn Borg spelade. Jag fick då plötsligt en känsla av att om jag somnade kunde han förlora. Så jag låg där och kippade med ögonen timme efter timme, set efter set, game efter game, då han och Mc Enroe eller nån annan tennislegend stönande tog sig igenom matchen. Jag stönade med, urtrött. Men min vakenhet måste ha gjort något för han vann. Borg alltså.

Men nu idag vann Söderling utan att jag var där.

Kan det bero på att jag inte kan påverka tennismatcherna med att glo.

Det betyder att jag är helt betydelselös som åskådare.

Vad skönt.

Äntligen kan jag se när jag vill, och slumra till mellan stönen. Varför man nu måste stöna så när man spelar tennis. Men det, det talar vi om en annan dag.

Sen idag drar jag till Torekov.

Över natten så att jag får sova, utan att känna att det spritter i benen för att jag måste hoppa upp och göra saker.

Blunda alltså.

Om hoppet i kroppen tillåter åker jag till Båstad imorgon och ser finalen i tennisen.

För att tömma hjärnan på allt och tänka på nåt helt annat.

Blunda alltså.

Tillbaka på Nr 1 på söndag eftermiddag och gör sen det som är kvar att göra.

Tills jag åter ligger i min säng, tänker positiva tankar, och försöker sova.

Blunda alltså!

Det var en helt fantastisk och magisk kväll igår.

Minst 150 vänner kom och skulle vinka adjö till mig och min gård.

Alla de personer som har hjälpt mig att bygga upp min dröm.

Och även hjälpt mig att leva min dröm.

Tack alla Ni för att Ni finns till.

Jag är omtumlad ända in i hjärteroten.

Och jag har inte förstått förrän nu vad jag har ställt till med.

Helt ljuvligt.

Jag är så lycklig och måste sova på saken hur länge som helst.

WOW

Gårdagens låånga fyndiga extravaganta rent utmärkta oefterhärmliga blogg försvann.

Vart vet jag inte, men då jag inte kom ihåg vad jag skrev, så kan jag absolut inte göra om den.

Jag kommer sällan ihåg vad jag skrivit innan, om jag skall erkänna något.

Jag kommer väldigt ofta ihåg när någon gjort något dumt mot mig.

Jag minns i evighet när personer behandlat mig väl.

Idag har jag inte tid att skriva mer för jag skall ha utflyttningsbuffé ikväll.

Och jag står inte vid grytorna, utan springer runt och röjer bland packlådor så att gästerna får plats.

Hörs i rymden.

OK.

Nu har jag kommit oerhört långt i mitt packande.

De som kommer hit och tittar, fattar ingenting, men jag har totalkoll.

Kvar är lite sortering i källaren, om något skall sorteras bort och slängas i biblioteket, och i serveringsgången finns det kanske saker som skall till auktionsverket.

Då händer det.

Då plötsligt kommer man fram till SKRINET.

Med alla nycklar i.

Hur i hela friden skall jag komma ihåg om de leder till något?

Om nåns cykel kommer att vara låst resten av livet?

Kan den här låskolven vara till nån nytta.

Då börjar jag plötsligt vela.

Jag som innan utan pardon slängt ridjackor, cashmirtröjor, märkesjeans, vinflaskor, strumpor/kasslernät.

Står där som ett fån och börjar fundera.

Åh, gick inte den där till Birger Jarlsgatan? Där jag bodde som liten. Den första nyckeln jag fick.

Åh var inte det där nyckeln till larmet här, behövs den fortfarande?

Åh, kan det vara bra att ha .....................

Den där skrytmånsen, dvs jag som har talat om för alla hur snabb jag är i mitt släng, inte tvekat en sekund.

Går i stå framför en låda nycklar.

OK.

Två alternativ.

Släng alla och lås ute/inne allt som kommit i din väg. Hitta en ny väg.

Spara alla och ha alla möjligheter att öppna gamla dörrar, livrem, hängslen.

Snacka om dilemma.

Ibland undrar jag hur många man känner.

Och hur lång tid det tar att träffa en person innan man anser att man känner den.

Eller känner till den.

Eller kanske bara hört om den, så att man tycker att man känner den.

För hur väl skall man känna en person för att börja hälsa?

Räcker det med en fika?

Har vi varit på något gemensam aktivitet?

Samma fest, och jag dansade en dans med dig!

Och när okänner man någon så mycket att man slutar hälsa?

Är det dagsformen som gör om man hälsar?

Eller blir hälsad på.

Ibland vill alla hälsa.

Idag var jag på Falsterbotävlingarna på första dagen för att se en av mina uppfödningar tävla i 5 årschampionatet.

Idag var jag på allas läppar för jag har gjort det.

Sålt gården. Skall sluta föda upp hästar.

Idag hälsade varenda människa!!!

T.o.m försäljningschefen på Mercedes, som är huvudsponsor, sprang fram och hälsade.

Som tur var kramades en hel del av alla jag mötte.

Vi tyckte inte att det räckte med att bara hälsa.

Och så fick jag lova att när jag hade flyttat skulle jag inte glömma bort dem, och komma och hälsa på.

Om det är så, då måste jag väl ändå tycka att jag känner dem?