OK.

Nu har jag kommit oerhört långt i mitt packande.

De som kommer hit och tittar, fattar ingenting, men jag har totalkoll.

Kvar är lite sortering i källaren, om något skall sorteras bort och slängas i biblioteket, och i serveringsgången finns det kanske saker som skall till auktionsverket.

Då händer det.

Då plötsligt kommer man fram till SKRINET.

Med alla nycklar i.

Hur i hela friden skall jag komma ihåg om de leder till något?

Om nåns cykel kommer att vara låst resten av livet?

Kan den här låskolven vara till nån nytta.

Då börjar jag plötsligt vela.

Jag som innan utan pardon slängt ridjackor, cashmirtröjor, märkesjeans, vinflaskor, strumpor/kasslernät.

Står där som ett fån och börjar fundera.

Åh, gick inte den där till Birger Jarlsgatan? Där jag bodde som liten. Den första nyckeln jag fick.

Åh var inte det där nyckeln till larmet här, behövs den fortfarande?

Åh, kan det vara bra att ha .....................

Den där skrytmånsen, dvs jag som har talat om för alla hur snabb jag är i mitt släng, inte tvekat en sekund.

Går i stå framför en låda nycklar.

OK.

Två alternativ.

Släng alla och lås ute/inne allt som kommit i din väg. Hitta en ny väg.

Spara alla och ha alla möjligheter att öppna gamla dörrar, livrem, hängslen.

Snacka om dilemma.