For jag idag till Torekov med, och i den Dow Jones I, min häst som jag skall ha där och som sen skall till Stockholm.

När jag hade lastat talade jag om för honom att han skulle säga hejdå till gården där han är född, och där han har bott nästan hela sitt liv, för han skulle aldrig (vad jag vet) komma tillbaka hit.

Det kändes helt rätt.

Lastbilen flög motorvägen fram.

Allt gick toppen.

När vi kom till rondellerna efter Ängelholm hamnade jag bakom en mercedes e-klass.

Den kördes av ett äldre par.

Helt OK i hastighet.

Men så kom vi till UPPFÖRSBACKEN efter järnvägsviadukten.

Då tyckte dom nog att det gick lite fort.

Det är första gången i mitt liv som jag har legat bakom en bil som har bromsat i en uppförsbacke, för att det har gått för fort.

Själv har jag idag satt på mig stegmätaren, för att få reda på hur många steg en flytt kräver per dag.

Framför allt har jag bytt till joggingskorna.

Dom har ingen broms.

Enklare om jag skall hinna.

Springer överallt hela vägen runt.

Och jag lovar, om jag någon gång nu under flytten, eller i framtiden, bromsar i en uppförsbacke.

Tala då allvar med mig.