Ibland får jag en känsla av att världen rullar på helt utan min hjälp eller styrning.

Känns skrämmande att så många springer omkring och gör massa saker som jag inte har kontroll över, eller kan påverka.

Men jag får väl leva med detta.

Ta som exempel det som hände idag.

Jag skulle ju ha åkt iväg till Torekov igår för att där ha förberett mig för att kunna se och då underförstått ingå med min närvaro i finalen i tennis idag i Båstad. ( Den längsta meningen som jag någonsin har skrivit på min blogg vilket i sig är ganska spännande och där jag under hela den långa meningen inte använde mig av ens ett enda kommatecken.)

När jag vaknade ringde min lillasyster och sa att regnet stod som spön i backen. Vilket innebär att tennisen kan bli inställd.

Med tanke på mitt tighta schema, så har jag nog egentligen inte tid att åka till Båstad och se tennis om jag inte vet att den blir av.

Så jag beslutade mig för att stanna hemma.

OOPPSiiii!

Trots detta vann Robin Söderling.

Jag var ju inte ens där, och han vann.

STORT.

Den här insikten i tennisen fick jag för många år sedan då jag ensam i familjen låg framför tv'n i vårt sommarhus och tittade på finalen i Wimbledon som Björn Borg spelade. Jag fick då plötsligt en känsla av att om jag somnade kunde han förlora. Så jag låg där och kippade med ögonen timme efter timme, set efter set, game efter game, då han och Mc Enroe eller nån annan tennislegend stönande tog sig igenom matchen. Jag stönade med, urtrött. Men min vakenhet måste ha gjort något för han vann. Borg alltså.

Men nu idag vann Söderling utan att jag var där.

Kan det bero på att jag inte kan påverka tennismatcherna med att glo.

Det betyder att jag är helt betydelselös som åskådare.

Vad skönt.

Äntligen kan jag se när jag vill, och slumra till mellan stönen. Varför man nu måste stöna så när man spelar tennis. Men det, det talar vi om en annan dag.