I princip tycker jag ganska lite om snö.

Själva snön i sig har en väldigt trevlig färg. När den är ny.

Den är mjuk och gör världen tyst och på sitt sätt vänlig.

Bäddar in allt i bomull som gör utsikten vacker.

Men förutsättningen för snön tycker jag inte om.

Måste det va så j-la kallt hela tiden.

Fattar dom inte, att både folk o fä fryser.

Fattar dom inte, att dubbla långkalsonger är bökigt.

Fattar dom inte, att fäna behöver täcken och överdrag av olika slag, dom med.

Fattar dom inte, att öronen trillar av på folket utan mössor.

Fattar dom inte, att vi ska bara inte tala om vantar som ligger och dräller, en och en.

Fattar dom inte, att vi inte har tillräckligt varma snygga skor för att inte förfrysa tårna.

Fattar dom inte, hur lång tid det tar att varje dag skrapa rutorna bilen, och jag når inte!

Fattar dom inte, hur mycket pengar det kostar att överleva när det är på detta viset.

Fattar dom inte, att sånt här gör att alla på sikt kommer att flytta dit det är varmt.

Fattar dom inte, att Stockholm kommer att bli tomt, förutom svågern, någon systerson, syster också för den delen, som slutar svettas när det är så här kallt.

Nä nu får det vara nog med mysbrasor, varma filtar i sköna soffor, fleece morgonrockar hela dagen här ute i Skärgården/Lidingö.

Nu drar jag in till staaaan över helgen och festar loss, för att hålla värmen.

Lämnar vakthunden och vaktElla att ta hand om snön och allt det dära.

Så slipper jag.

Så kan dom Hålla på och Hålla på!

Ni vet IKEA va.

Det var ju han Ingvar Kamprad som har hittat på alltihopa.

Jag gjorde ett projekt med dom.

Med deras lampavdelningar.

Many, Many moons ago.

När vi skulle göra det, fick vi alla broschyren/bibeln som alla som jobbade på IKEA skulle läsa och kunna.

Ja, det var väl inga direkta förhör på bibelstudierna, men det låg i farans riktning.

I den pamfletten säger Ingvar att man skall leva sitt liv i 10 minuters intervaller, och därmed inte låta 10 minuter av sitt liv, rinna iväg, utan att göra något viktigt.

OJ!

Igår fick jag en långtidsmätare av mitt tryck i kroppen, på mig.

Att jag HAR ett tryck.

Att det ÄR ett tryck.

Etc. Etc. Etc.

Den känner av trycket var 20 minut, under ett dygn.

Med en manschett runt min vänstra arm.

Första gången var när jag just blivit apterad, och sen hoppade in i bilen.

Herregud! Vem knep mig i armen så hårt. Mitt på Valhallavägen. Höll på få stora skräckslaget.

Sen dess har det knipit i armen var 20 minut.

Fattar ni hur ofta det är i min värld.

Från att leva ett normalt liv, med väldigt god fart, har det nu blivit en sport hur mycket jag hinner på 20 minuter.

För sen när det börjar knipa i armen måste jag sitta still, le och slappna av.

Den där med att le klarar jag av. Men det där på S, är inte så lätt, när man är på väg.

Kunde konstatera i natt att det var väl ändå en himla tur att jag aldrig började jobba på IKEA.

Tänk om jag hade levt i 10 minutersintervaller ett helt liv.

Då hade jag nog sprungit förbi Ingvar Kamprad.

Det tror jag inte hade varit bra.

Varken för Ingvar eller mig.

Jag har en kudde på min skrivbordsstol.

Så att jag når upp.

Till datan och till att se ut i (Internet) världen.

Och för att kunna skriva.

Hur kort jag är?

Inte speciellt tycker jag.

Med dansskorna ungefär 183 cm lång.

Men jag ser liksom inte ut,

Och musen når jag inte riktigt.

Utan kudde.

Man vill ju inte få musarm.

Jag vill bara nå upp.

Det är ju ungefär som när man var liten och körde bil.

Ja jag vet att det inte är tillåtet, innan vi är minst 17 år.

Men det är nu och här.

Jag talar om då och där.

Ute på landet.

Med dem gamla folka bilen.

Som hela familjen hade krockat med, och bara hälften hade körkort.

Jag satt på kudde.

Lillsyrran hade det svårare.

Hon satt på dubbla telefonkataloger.

För att se över intstrumentbrädan.

För att se ut i världen.

Men hon hade det svårt att nå ner till gaspedalen, samtidigt.

Det kanske var tur det.

Av samma anledning sitter jag på kudde på min skrivbords stol.

Nu alltså.

För att kunna se ut.

Men jag har inga problem att nå ner till gasen.

Det händer sig även att jag använder mig av bromsen.

Vid datan.

Hur kort får man va?

Va blekt.

Att det är måndag.

En måndag är det ju egenteligen inget klös i.

Bara en stor hög med uppgifter som tornar upp sig.

Som en lång uppförsbacke som just börjat, inför helgen.

Massa saker som händer vare sig man vill engagera sig i dem, eller måste.

Men nog sitter man här vi sin apparat och knapprar in olika svar, bläddrar i oviktiga papper o annat som hör måndagar till.

Det är ju inte ens tidspress att man skall bli klar med något.

Finns hur många dagar som helst kvar.

Innan det blir tidsbrist, igen.

Tidsbrist, bränslet till EBK.

Som får motorerna i kroppen att gå på högvarv.

Men just nu är det bara grått.

Framförallt ute.

Och som vanligt ett sabla liv härinne.

Hantverkare.

Jag hörde mig själv säga att de skulle vara klara i fredags.

Men jag tror inte att de förstod vilken fredag.

Och idag är det bara måndag.

Så nu lever jag med hammarslag och slip säkert en vecka till.

Va trist att det är måndag.

Inte min dag i veckan.

NÄ!

Vi kom aldrig iväg.

NÄ!

Har det varit synd om oss?

Nä!

Har vi haft händelselösaste helgen?

NÄ!

Har vi suttit här ensamma hemma och glott?

NÄ!

Har vi bara gjort tråkiga saker hela tiden?

NÄ!

Har någon tyckt att vi fattade fel beslut?

NÄ!

Kommer London att gå upp i rök imorgon?

NÄ!

Ja men dåså. Inga problem. Gör ett nytt försök, drar till London när snön har försvunnit. Det kommer att hända snart. Och alla är lagom avundsjuka på Oss som fick en glömd och gömd helg på Lidingö.

Kommer vi att tycka att det var tråkigt att vi inte åkte till London, nu när helgen har gått?

NÄ!

Ibland när man är ute på stan och går, möter man någon som är väldigt lik sig själv.

Då funderar jag, i alla fall, om det var den personen eller nån annan, som jag absolut inte känner.

Är det någon som jag inte känner, är det ju nästan pinsamt att hälsa (typ TV kändis eller så).

Men är det någon jag känner, så är det ju om möjligt ännu mer pinsamt och oartigt att inte hälsa.

Den här helgen kan ni möta, som ni nog då tror, två absoluta kopior på Prinsen och mig spankulerandes runt i Stockholm.

Hälsa på bara.

Det är inga kopior, Look a likes, eller annat.

Det är vi!

Snöstormen i London/Heathrow tvingade vårt plan och några till från British Airways att stanna på marken. Ni vet engelsmän och snö är ju inte så kompatibla.

Nästa lediga platser var någon gång under lördagen, om vi inte ville ta en rundtur runt Vladivostock eller annan skojig mellanlandningshåla.

Ja jag vet, massor av Er vet säkert brillianta sätt att ta sig till London ändå.

Nu är det så att det finns personer som arbetar just med att ordna flygbiljetter, och det är absolut fullbokat.

Till vilket pris som helst.

Ja Ja.

Vi kunde ha liftat med nån som ändå skulle dit.

(Notch, Notch - you know what I mean!)

Vi blev erbjudna det.  (Millllliiionnner TACK).

Men vi valde att stanna i Stockholm.

Så om ni möter OSS, så hälsa för f-n.

För det är VI och inga dubbelgångare.

Men vi pratar engelska hela helgen.

Med alla.

Ja, livet liknar en bra 10 i topp lista med schyssta låtar.

Började i somras med Tonights going to be a good night (engelska versionen  )

Övergår lite lätt till Dansar aldrig nykter.

Går ganska snabbt över till I know you want me.

Själv sjunger man glatt på Always on my mind.

Ser fånigt lycklig ut till When you tell the world your mine.

Fick ett underbart besked Did you get healed , från Greatest Hits, skivan Still on top!!

Nu är jag på ett mycket vintrigt Lidingö och funderar på Have I told you lately.

Men framför allt packar jag snygga saker till helgen, Come away with me tonight.

Och som vanligt när livet leker kör vi på högsta volym (prova, det blir så då, jag vet det)

I'm so excited, and I just can't hide it.

Så vi hörs nästa vecka. Om jag får landningstillstånd då.    

Som sagt var.

Helgen som gick, var MYCKET.

Och KUL.

I det stora vimlet stötte jag på en person, som har väldigt mycket med hissar att göra.

Åh då kom jag att tänka på en sak, en fråga som jag bara ville ställa till Er alla:

ÄR DET ROLIGAST ATT ÅKA UPP ELLER NER?

Själv är jag ganska säker på hur jag vill ha det.

Men tänk på saken.

När känns det som bäst.

På väg upp, eller på väg ner?

Det är ju alltid enklast att vara på väg upp.

Men jag tycker nog allt att det är roligare att åka ner med hissen.

Vaffö då?

På väg upp.

Japp.

Det alla förväntar sig att så skall livet vara.

Trevlig utsikt.

Närmre himlen.

Framgång, eller?

Hur blåsigt är det däruppe?

Är det lättare att slå i underläge?

De som är däruppe, lämnar de plats, till en till? Eller får man slå sig fram till en egen yta?

OK.

Men att åka ner. Varför skulle det va bättre.

Killar mer i magen, ni vet när det går lite fort neråt.

Läskigt kanske.

Vad finns därnere?

Jo en öppning, mot allt nytt.

Hela världen öppnar sig, när hissdörren öppnar sig, därnere.

Inga begränsningar. Man kan gå dit man vill.

Träffa dem man vill.

Och inte trängas på en sån liten yta som erbjuds däruppe.

Fler möjligheter.

Fler val.

För alla.

Och när man har spankulerat omkring därnere och funderat ett tag.

Då kan man välja den hiss man själv vill.

Och åka upp.

Om man tycker det är kul.

Annars stanner man nere.