Är det inte konstigt vad människan kan stå ut med,

Fullständigt förskrämd ända in i själen för sprutor o annat åker man med berått mod till sjukhuset.

Genom ett under överlever jag hela dagen med ett skratt, och landar i sängen.

Hela doktorsronden konstaterar att jag inte är så himla sjuk som alla trodde.

Visar upp mina ärr för alla som vill se.

Speciellt doktorerna som är roten till det onda.

Solen skiner och sen får jag lov att åka hem.

På vägen ut kramar jag de som var kvar.

Det är en mycket tunn och skör tråd mellan liv och död på avdelning 31 på sjukhuset.

Därför måste man kramas mycket.

Framförallt med personalen.

De är hjältar.

Allihopa.